Klimataktion

I nord ser vi inte, eller vill inte se, vad som sker i syd

Med anledning av SVT:s program om issmältningen i Himalaya och DN:s nya artikelserie om klimatet på kultursidan, Min stund på jorden, så publicerar därmed ett inlägg från ett ögonvittne. Artikeln publicerades ursprungligen i Miljömagasinet den 22 mars 2013.

Samma dag som jag kommer hem från Indien efter Klimataktions
Mumbaiprojekt och efter att ha trekkat, vandrat i Himalaya ett slag så
visar SVT (se Vetenskapens värld del 10 på Play) sammanträffande nog
ett program om issmältningen i Himalaya. Det som den senaste
IPCC-rapporten, 2007, också tog fasta på. Med hjälp av en lättpackad
hoovrande helikopter har David Breacher, en gammal bergsbestigare, med
team tagit sig upp på tidigare oflugna och ofilmade höjder, i nivå med
Mount Everest, och visat den skrämmande smälthastigheten uppe på
jordens tak.

Intygas således, med egna ögon, att mängden snö på alla bergs moder
inte alls är särskilt iögonfallande. Förvisso gör överdjävliga vindar
och flitigt förekommande stormbyar sitt till, ändock: Toppen är inte
vit längre, utan spräcklig som en rock eller katt vars färgnyans
kallas salt-och-peppar.

Och just den 18 mars startar även DN, nästan för lämpligt för att vara
sant, en serie som skall belysa klimatparadoxens alla vrår och
vinklar. Kulturredaktören Björn Wiman -- själv småbarnsfar -- skriver
på förstasidan: "Ett barn står i centrum för DN Kulturs nya
artikelserie om klimatfrågan, 'Min stund på jorden'. Det är naturligt:
det är de som är små i dag som ska föra livet vidare i morgon."

Den illustrerande bilden föreställer en fabrik vilkens kolsvarta
rökpelare får symbolisera vansinnet; fast inte i dess centrum, utan
inklippt i nedre bildhörnet är en fyra femårig pojke i fin ny
galondress som blickar på oss med en outgrundlig, svårtolkad blick.
Under fotot löper en annonsstripe som lyder: "Fantastiska erbjudanden:
Den 31 mars 2013 utökar det mest prisbelönta flygbolaget frekvensen
mellan Skandinavien och Singapore!"

Ridå! Eller, vänta ett slag, inte riktigt än:

Jag slår upp mittuppslaget och läser den tyska socialpsykologen -- som
tidigare skrivit mycket inkännande om mordets mekanismer och krigets
psykologi -- Harald Welzers text "Vårt största moraliska dilemma" om
att klimaförändringskomplexiteten skapat "det perfekta, olösliga
problemet". Skratta eller gråta? Faran med ännu en text om att inget
händer eller någon gör något är ju att inget nytt kommer hända eller
någon ny göra nåt. Så fungerar kollektivets psykologi: kan han kan
jag!

Han skriver dock korrekt om extraktivismens konsekvenser: att vi nått
peak earth/everything, att människan redan lakat ur fler naturresurser
än det finns kvar att extrahera. Welzers förklaring till att inget
radikalt händer beror på att klimatförändringen inte syns, hörs,
smakar eller luktar.

I Nord nej, Welzer, men hur är det i Syd? Exemplet Mumbai brister och
rister, macererar och krackelerar, skriker och stinker.

Texten ledsagas av ett foto -- taget av Rajanish Kakade -- över
Mumbais egentligen vackra strandlinje och den påkostade Bandra-Worli
Sea Link, som öppnade i juni 2009 och officiellt tillägnades Rajiv
Gandhis minne, en snedkabelbro som länkar samman metropolens västra
och södra förorter. På den har endast de rika Bombayborna råd att köra
upp och ner, upp och ner i sina vrålåk. Bildtexten som följer: "De
stora mängder plastavfall som flutit i land på en strand i Bombay,
Indien, måste tas om hand av kommande generationer." Just det som
Klimataktions samarbetspartner Srushtidnyan gör med olika slumskolor i
dag: tar om hand, tar ansvar och plockar skräp, på bland annat
stranden.

Återigen har DN/illustratören valt att klippa in vita barn i bilden.
Barn i spritt nya, glänsande galonisar som med händerna myndigt på
ryggen blickar ut över förödelsen på stranden. Så kommer jag på att
det är om inte genialt så kongenialt gjort: Vi Nordbor kan inte se vad
vi orsakar, det syns ju först i Syd. Och väl där besöker vi bara
semesterparadisen.

Text: Rikard Rehnbergh

Foto: okänd

Like this Article? Share it!

Leave A Response