Klimataktion

Panoramavykort fra Oslo II

Rikard Rehnbergh 30 juli, 2014 1 kommentar till Panoramavykort fra Oslo II

cleardot7 image-3

Genom vindsrummets öppna fönster uppe i husets nordvästra hörn på berget tränger fugelsangen (fåglarna sjunger på norska här, molto arditohar liksom fler uppåtgående toner) igenom och minner oss om att idag, söndag, kommer bli en konst & kulturdag. Vi masar oss så sakteliga upp och sniffar oss fram till kaffet i köket. Med varsin mugg i hand går vi ner till värdparet för att be om ett lån. Jag har bara kortbyxor med mig men emedan dagen riskerar bli kall och ett operabesök känns bekvämare i långbyxor är det sådana vi är ute efter. U spelar Debussy på hög volym medan hon målar och R ränner omkring, fixar och fejar. Vi pratar bort en stund. I R:s bokhylla upptäcker jag Talking Heads-sångaren David Byrnes beryktade Bicycle Diaries (en fysisk pendang till Che Guevaras Motorcycle Diaries). Det blir slutligen ett kombinerat bok- och byxlån. Det är inte till förfång. I gengäld ger jag R en T-shirt från Cykelköket i Solna. Glad i hågen slår jag upp ännu en kopp och mig ner på verandan och läser:

”This point of view – faster than a walk, slower than a train, often slightly higher than a person – became my panoramic window on much of the world over the last thirty years – and it still is. It’s a big window and it looks out on a mainly urban landscape.”

image-2

Efter en stadig frukost grenslar A & jag våra cyklar och far till Slemdal, vilket visar sig lättare sagt än gjort. Regnet börjar falla tungt och målet för vår utflykt ligger högt belägen på en kulle vars ditväg slingrar sig som en meander genom villakvarteren. Fastän inga skyltar upplyser oss om att vi är på rätt väg känns det ändå rätt på nåt sätt. Till sist, efter en del om och men, reser sig kullen monumentalt över Oslofjorden och högst upp på den ännu ett monument: Emanuel Vigelands kombinerade museum-mausoleum.

images

År 1926 sätter den smått excentriske konstnären Emanuel Vigeland igång att i mångt och mycket med egna händer uppföra byggnaden som skall bli ett framtida museum med/för hans skulpturer och målningar. Detta håller honom strängt sysselsatt fram till döden 1948 – i över 20 år. Någon gång under 1940-talet bestämmer han sig för att museet först ska bli hans egna sixtinska kapell – kyrko-, glas- och freskmålare som han är; hans glaskonst kan bland annat ses i Oscarskyrkan på Östermalm – och därefter även hans eget kapell, gravkammare eller mausoleum. Alla fönster muras nu igen. Över den tunga porten återfinns en nisch i vilken hans aska i en urna står och liksom minner besökaren om vem som gjorde vad och varför du över huvud är där! Tomba Emmanuelle, på italienskt vis, öppnas emellertid för allmänheten först 1959 och är öppen, kyrkligt nog, blott om söndagarna.

Vi gör entré med en smäll: Den tunga metallporten bekräftar att kapellets efterklang är hela 20 sekunder. Smällen, som sakta tynar bort, övergår snart till ett lågt mumlande av röster, en celest kör i en bordunliknande ton. Att låta ögat adaptera i dunklet tar längre än 20 sekunder och varken A eller jag förstår förrän senare att det stod en liten kör och sjöng i hörnet. Akustiken är vidunderlig, minsta viskning, skrapning med foten eller vickning med stolen växer till en kammarkonsert av naturliga ljud. Ett slags liturgiskt 4’33 (John Cage) om och om igen! Det finns en fiolkonsert att se på nätet, den väcker avundskänslor över att ha missat den. Väggarna täcks av freskomålningar: vissa i starka kulörer och klara konturer; andra i svaga, liksom ekot borttynande, -tonande kulör- och konturklanger (är det medvetet eller bara tidens tand?) som skildrar livskraften i födelsen och döden, fertiliteten och sexualiteten.

interior_4

Ungefär vid samma tid, mellan 1924 och 1943, är Emanuels sex år äldre bror Gustav djupt sysselsatt med sitt livsverk: den i dubbel bemärkelse brett anlagda skulpturanläggningen i Frognerparken, sedermera omdöpt till Vigelandsparken. 212 skulpturer i brons, granit och smidesjärn, sammanlagt cirka 600 figurer, utgör parkens tema: människans livscykel. Granitpelaren Monolitten – som står upp som en erigerad lem, fallos, obelisk, kampanil, en klar Shivasymbol – består bara den av av 121 stenfigurer. En liknande återfinns över urnan i lillebrors mausoleum. Brödernas konstnärliga stil har en hel del gemensamt och kan närmast beskrivas som en hybrid mellan naturalism och jugend, italiensk fresko och ungrenässans med gotiska och expressionistiska inslag och bägge avbildade ofta erotiska motiv. Även i personliga liv: I slutet av sina liv var bägge fokuserade och i det närmaste besatta av att fullfölja sina livsverk tillika eftermälen. Så lägg därtill smått megalomaniska proportioner och du har en norsk konstnär i ett nötskal. Men det är, med A:s ord, djävligt gubbigt!

interior_3

Vi tränger luft och luftombyte. Längsmed den långa backen ner mot centrum bär det av till Operan, passande nog Richard Wagners Der Fliegende Holländer – som utspelar sig i Norge – och världsbarytonen Terje Stensvolds avsked till scenen (men den har jag ren skrivit om, se MM nr 14, så vi lämnar den därhän). Efter föreställningen är vi duktigt sultna och drar därför åstad till Grönland, Oslos alternativa stadsdel, där vi får oss en indisk vegotallrik (inkl. naan) för blott 69 pix. Vi träffar E och trampar vidare mot Grünerløkka, även det alternativt.

image

Vi gör ett besök vid Hausmania: ett kulturellt centrum i stadsdelen St Hans Haugen med inriktning på urban ekologi, kultur och konst. En grupp aktivister ockuperade byggnaden i början av 1999. Fem år senare köpte Oslo kommun Hausmannskvarteret av Statsbygg, med ändamålet att upprätthålla driften av kulturhuset som har gallerier, ateljéer, replokaler, mörkrum, dans- och musikstudior, vegan och bokkafé. Runtom ståtar nymålad, färsk graffiti som sällan får stå orörd särskilt länge. Som sagt: Oslo har en mer relaxerad attityd till det mesta än stundtals inskränkta Stockholm. Därefter går vi runt hörnet ner till Blå, där vi lyssnar på ett tämligen uselt blues-calypso-dixie-band, Frank Znort, som dock respektingivande lirat där varje söndag i många, många år. Och det är roligt att återse en del välkända globala graffare som spanska El Pez och italienska Blu runtom kvarteret.

image-4

Dan efter följer A och jag Lysakerelven eller fossen som de säger i det lilla samhället Lillaker. Stigen vindlar brant i skogen och på håll hörs ett vattenfall, vackert brusande och lockande i sin forsande symfoni. Som vildmark i stan. Katarakten inte bara svalkar utan kyler ner rätt rejält. Vattnet är friskt och klart. Vi badar, duschar, dyker och soltorkar båda två. På stigen tillbaka får jag en liten flashback från Nepal som med sina bergsmassiv stupar rätt ner mot floder och forsar. Och ja, varför inte, om Norge är Skandinaviens Nepal är Sverige dess Indien, Island dess Sri Lanka, Danmark dess Bangladesh och Finland dess Pakistan.

Det är sånt en kan tänka på uppe på cykelsadeln, likt Byrne, under halvtimmesturen in till stan. Vi tar en vattenpaus vid Bygdöyabukten. A berättar att där ute på ön går en vacker väg genom skog och över fält där hon brukade jogga under sina Osloår och att Kon-Tiki-muséet (mer om det och Thor Heyerdahl i nästa del) ligger där på dess spets. Väl inne i stan söker vi upp vattnet igen, i form av Akerselva som slingrar så ormlikt skönt genom Oslos alternativa centrala stadsdelar.

Vid en forsande del av älven som faller likt en annan katarakt ligger ett underskönt ställe med det mystiska namnet Månefisken. Vi har köpt och fört med oss lompe (ett typiskt norskt nyttigt bröd), vegokorvar och grönsaker. Vi grillar, skrålar och äter på terassen vid den brusande, berusande älven. Sedermera hörs cabaretmusik inifrån lokalen och vi lyssnar bort en timme. Fast utanför lockar fotbolls-VM än mer och vi slår oss ned och ser Brasilien slå Kamerun (som sorgligt nog skall komma att mutanklagas för läggmatcher). Trötta men förnöjda cyklar vi längs älven, sen fjorden tillbaka till Lillaker och vårt trivsamma temporära hem igen.

Text: Rikard Rehnbergh

Foto: Alexandra Lundberg & © Emanuel Vigelands museum/Bono 2014

Like this Article? Share it!

1 Comment

  1. gwenmh1 24 november, 2018 at 03:56

    Started up to date web stand out

    http://colleen.goblog.allproblog.com/?entry-kellie

    starting internet porn site connecticut porn free hermaprodite porn video hebraic porn free ebony hot porn

Leave A Response