Klimataktion

Känslans förnuft i klimatfrågan

Text och foto: Rikard Rehnbergh. Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 30/11

Det är ett annorlunda klimatsamtal som äger rum under Socialistiskt forum 2018. Årets tema är framtiden. ABF-husets största sal blir i det närmaste full. För bara ett par år sedan skedde klimatseminarierna i mindre, halvfulla salar. Pianisten och sångaren L.T. Fisk inleder och avbryter samtalet med eftertänksamma låtar.

Den ideella organisationen Stormvarning, som sedan 2014 velat inkludera konst och kultur i klimatdebatten, står bakom initiativet. Verksamhets- tillika samtalsledaren Sophia Ersson inleder med att säga att runt 80 procent av medias rapportering präglas av skräckscenarior och att de vill ändra på det.

– Vi behöver även en inre omställning, känslorna gör så att vi känner samhörighet med naturen, säger ekologen och aktivisten Pella Larsdotter ” iel.

Larsdotter Thiels påpekande backas upp av att den upphaussade readagen ”Black Friday” har fått en tämligen bred motkraft i ”White Monday”, om att handla helst en återvunnen, åtminstone en hållbar vara, vilket också branschorganisationen Svensk Handel spår som årets julklapp. Men hon får indirekt mothugg:

– Det viktigaste är inte vad vi känner utan vad vi gör, att vi organiserar oss, menar journalisten och författaren Jesper Wangel Weithz med tanke på var vi befi nner oss.

Författaren och professorn i industriell utveckling Staffan Laestadius pekar på det faktum – med stöd av alltfl er rapporter från forskarvärlden som fyller epostlådan – att inget tyder på att utsläppen minskar, stick i stäv med Parisavtalets globala åtaganden:

 – 2017 var året allt skulle vända. Det gjorde det inte. Nu krävs en politisk, social och kulturell omställning, inte tekniska lösningar. Närmast som i en krigssituation.

Många forskare får ofta frågan om det fi nns anledning att hysa optimism eller pessimism vad gäller människans förmåga att lösa ekvationer och krissituationer.

– Motsatsparet optimism-pessimism fördummar debatten, säger docenten i teknikhistoria Nina Cyrén Wormbs. Jag tror i stället på inlevelsen, och sorgen, den är en form av motstånd och en konstruktiv känsla.

En fråga som är kopplad till optimism-pessimism är huruvida människan ska känna hopp eller förtvivlan inför klimatkrisen? Där hoppet tar sig ett nära religiöst uttryck och optimism ett närmast defaitistiskt.

– Att förlita sig på hoppet är ett bedrägeri, menar Wangel Weithz, det är bara att erkänna att den här civilisationen nått sin slutpunkt.

Han exemplifierar med ett stycke ur Roy Scrantons mörka men motståndskraftiga essä Learning How to Die in the Anthropocene.

Miljöjournalisten och programledaren för Klotet i P1, Susanna Baltcheff sky, får frågan hur hon som förmodat opartisk rapportör ställer sig till klimatkrisen. Baltcheff sky förklarar att ju mer hon läser, hör och förstår, desto svårare blir det att förhålla sig neutral och i stället fokusera på goda exempel där människor gör skillnad.

Hon ser emellertid att debatten ibland tenderar att bli snedvriden:

– Även om vi ska prata om klimatet handlar det också om andra miljöfrågor som biologisk mångfald och massutdöende. Jag ser det som problematiskt.

Paneldeltagarna som sitter i bekväma fåtöljer är överens om att bryta ned de gamla barriärerna mellan forskare och medborgare, ingenjör och journalist samt att låta känslan ta större plats i off entligheten för att den är en sanning i sig.

L.T. Fisk avslutar med en vemodig sång på skönklingade skånska. Hopp, förtvivlan – eller klimatkamp? 

Like this Article? Share it!

Leave A Response