Klimataktion

Striden om naturresurserna hårdnar

Oscar Falconi Uquillas från Altropico (t.v.) visar kartan över byar, dammar och gruvor i Carchi, norra Ecuador

Samtidigt som omfattningen av cyklonen Idais härjningar i Moçambique börjar stå klart anordnar Jordens vänner seminariet ”Rätten till sina naturresurser” på Forum syd vid Danvikstull i Stockholm. Som om cyklonen inte vore nog hårdnar kampen om landets naturresurser alltmer.

– Efterfrågan på stora arealer för gruvdrift, storskaliga jordbruksföretag, plantager, megadammar och andra kapitalintensiva projekt ökar ständigt, säger Sofie Persson som modererar seminariet.

Det är inte lagar som saknas. Moçambiques motsvarighet till miljöbalken stipulerar ett starkt grundskydd för jord och mark. Lagen, förklarar Daniel Ribeiro, biolog och grundare av miljöorganisationen Justiça Ambiental, är faktiskt en av Afrikas mest progressiva. Problemet är bara hur den efterlevs.

Utländska intressen, eller rovdrift snarare, efter sand och cement, mark och mineraler hotar landets miljö. Bolag som brittiska metall- och mineralbolaget Xtract Resources, som utvinner alltifrån guld och koppar till olja, gas och skiffer; brasilianska gruvbolaget Vale, vars dammar brustit två gånger på senare tid i Brasilien, vilket MM skrivit om; och kinesiska jordbruksföretaget Wanbao African Agriculture, ett av 23 projekt i Afrika, initialt finansierat av kinesiska handelsdepartementet under deras biståndsprogram, tar liten eller ingen hänsyn till mark, miljö och människor.

– Varje gång vi segrar i en juridisk instans så ändrar de lagen något så att vi inte kan göra om det, säger Ribeiro.

Alltsedan självständigheten 1975 – efter självständighetskriget 1964-74 – har Moçambique styrts av Frelimo (Frente de Libertação de Moçambique, Befrielsefronten) som ledde kampen mot de portugisiska kolonisatörerna. Denna helgonstatus har lett till en lojalitet gentemot partiet som varit svår att rucka på. Allt partiet sagt, beslutat och verkställt har varit som lag.

Men, berättar Ribeiro, yngre generationer som inte genomlevt kolonialism och självständighetskamp hyser inte samma lojalitet. Snarare så är de lojala gentemot naturen och framtiden och kan mycket väl vara den sociala tröskeleffekt som krävs för att Moçambiques dramatiska natur överhuvudtaget ska finnas kvar inom en överskådlig framtid.

Ribeiro berättar vidare att Justiça Ambiental lärt sig mycket av Ecuadors miljölag som likt urfolken tillskriver naturen och jorden, Pachamama, inneboende rättigheter likvärdiga en juridisk kropp som en person, ett bolag eller en stat. Som första land i världen antog Ecuador grundlagen år 2008.

Jämte Ribeiro har Jordens vänner bjudit in Oscar Falconi Uquillas, agronom och projektkoordinator vid organisationen Altropico, som grundades 1992 för att tillgodose urfolkens intressen. Uquillas visar upp en karta över provinsen Carchi i norra Ecuador, på gränsen till Colombia, där Anderna och Amazonas möts och där större delen av Altropicos verksamhet äger rum. Det är ett tätt lapptäcke över olika bolagsintressen, urfolksområden och en mängd dammar som inte bara alstrar energi utan även förstör kringliggande vattendrag och miljöer.

– Inom området finns ett 40-tal byar som är beroende av smältvattnet från Andernas glaciärer för odling och matlagning. Oroväckande är att regeringen börjat utfärda exploateringstillstånd till gruvindustrin utan att först konsultera urfolken, vilket är obligatoriskt enligt vår grundlag.

Till saken hör dock att många byäldsten börjat tulla på enheten och solidariteten mellan olika urfolk för att i stället förhandla med och sälja ut naturtillgångarna till bolagen. Resonemanget går som så att om vi inte kan stoppa exploateringen med laga kraft så kan vi lika gärna själva tjäna på det. En inte helt orimlig analys.

– I nuläget har 39 nya exploateringstillstånd beviljats som inte respekterar autonomiteten och suveräniteten hos urfolken, till och med inne i naturreservaten, berättar Uquillas.

Altropico arbetar med ett statligt program, Socio Bosque, tänkt som ett ekonomiskt incitament för markägare att bevara skogen. En familj eller samfällighet får pengar för att skydda jorden från exploatering. Ecuadors politiska landskap påminner något om Moçambiques. Sedan 2006 är Rafael Correas parti Alianza PAIS statsbärande. Fastän Correa ersatts av Lenín Moreno spås politiken fortsätta på samma spår.

Tillsammans med Castros Kuba, Lulas Brasilien, Chavez Venezuela och framför allt Evo Morales i grannlandet Bolivia drog Alianza PAIS upp riktlinjerna för en rättvisare fördelningspolitik, uramerikaners hävdvunna rättigheter och en radikal klimatpolitik som ledde till begrepp som Buen vivir (harmoni, balans, samklang) och Pachamama (moder jord på quechua).

Ribeiro flikar in och berättar om en lärdom från moçambikiska samhället Xai-Xai där kinesiska Wanbao förvärvade 20000 hektar för att odla ris. När den kollektiva jordbrukarorganisationen Tsakane – tillsammans med Justiça Ambiental – väl vunnit striden om marken var skadan redan skedd. Exploateringen hade lett till en utrotning eller massflykt av ugglor och ormar vilket gav en explosionsartad utökning av gnagare som åt upp hela skörden för folket när de äntligen kunde så igen.

Efter att de alltmer frekventa naturkatastroferna, som enligt all forskning förväntas öka i takt med ett varmare klimat, härjat färdigt är frågan hur mycket natur det kommer finnas kvar att exploatera. Moçambique och Ecuador är exempel på länder med en relativt orörd och omväxlande natur som hotas av utrotning, trots förhållandevis progressiva regeringar. Hur ser det då ut på andra ställen?

Text och foto:

Rikard Rehnbergh

Texten ursprungligen publicerad i Miljömagasinet april 2019

Like this Article? Share it!

Comments are closed.