Klimataktion

Miljön viktigaste frågan i EU-valet

Fores

Samtal och mingel på Fores

Att miljöfrågan, som inkluderar klimat och energi, toppar väljarnas lista inför valet till Europaparlamentet i maj är föga förvånande. Det gjorde den även förra gången, 2014. Mera förvånande är att 23 procent listade den som viktigast då mot 20 i dag.

– Undersökningen sammanfattar ju de senaste årens största frågor egentligen. Miljöfrågan, som ju var väldigt påtaglig i somras om inte annat. Men även terrorismen och flykting- och migrationsfrågan, säger Torbjörn Sjöström, vd för Novus som genomfört opinionsmätningen på uppdrag av SR och SVT.

Just de sistnämnda frågorna prioriterar mången väljare framför klimatet. Vilket säger en del om svenskens syn på omvärlden och nuvarande geopolitiska situation: hotet från terrorattacker och flyktingar ses som större än det från klimatförändringar. Saken är den att de hör ihop.

Med klimatförändringar ökar antalet terrorattacker såväl som flyktingar. Det visar Syrienkriget i klarhet. När nederbörden uteblev och torka tog vid uteblev också en stor del av skörden. Höjda matpriser följde. Vilket i sin tur blev startskottet för de arabiska vårprotester som sedermera övergick i ett blodigt inbördeskrig och i dag ett geopolitiskt ”proxy war”. Flertalet bakom terrorattentaten som utförts i Europa de senaste fem åren kommer från konflikten, från Daesh.

– Kriget i Syrien och kriget mot IS har ju lett till att terrorismen har blivit en globalt närvarande fråga, och den har ju också påverkat oss i Sverige, säger Sjöström till SR och SVT.

Ett liknande scenario utspelade sig i Jemen för fyra år sedan. Och häromveckan ledde det till att militären avsatte presidenten Omar al-Bashir i Sudan. Synbarligen hör klimatet och den geopolitiska situationen intimt ihop. Klimatförändringar är ett hot mot säkerheten: Torka och missväxt, hetta och bränder, svält och törst, dysenteri och kolera. Självfallet flyr människor katastrofområdena i globala syd för drägligare förhållanden i norr.

Smått hårresande är att hela 59 procent av väljarna i opinionsmätningen säger sig ha för lite information från partierna för att rösta.

– Det är ganska uppseendeväckande, med drygt en månad kvar till valet, att det är så pass många som överhuvudtaget inte har information. Å andra sidan är det inte så förvånande, för valrörelsen har ju inte kommit igång, menar Sjöström.

Det ville grönliberala tankesmedjan Fores (Forum för reformer och entreprenörskap) råda bot på det med att bjuda in till ”ett förtroendefullt samtal och mingel med Sveriges nio partier i Europaparlamentet för att ta reda på allt om deras klimatpolitiska ambitioner” en månad för valet.

Samtalet mellan Malin Björk (V), Jytte Guteland (S) och Peter Lundgren (SD) om klimatmålen gav en tydlig bild av synen på klimatpolitiken från vänstern till yttersta högern via den nya mitten. Enligt SD behöver inte Sverige göra något. Vi är redan bäst i klassen. I likhet med biståndet ska resurserna utlokaliseras till de områden där problemen är som störst.

– Vad spelar det för roll vad Sverige gör när Asien står för 83 procent av utsläppen? frågar sig SD-parlamentarikern.

Här luftar Lundgren två myter. Asien står inte för så mycket av utsläppen. I själva verket återfinns på kontinenten många av de länder med minst klimatpåverkan sett över befolkningsmängd och landyta. Fast som den rika världens ”sweatshop”, alltså där flest prylar tillverkas under värst förhållanden, stiger så klart utsläppen.

Och Sverige är inte bäst i världen. Det finns en räcka länder med bra mycket större populationer men mindre ekologiska fotavtryck. Med ett strikt inhemskt perspektiv kanske Sverige ligger i topp. Detta kan förklaras med en liten befolkning på en relativt stor yta med mycket skog som binder koldioxid.

Men i den kalkylen ingår inte flygresor och produktion utomlands. Med svenskens myckna resande och höga konsumtion ställt mot den lilla populationen blir han i själva verket en klimatbov, en av världens värsta, som inte bryr sig nämnvärt under vilka slavliknande förhållanden alla hans nya produkter tillverkas.

Efter Kina (där har Lundgren rätt) och USA är EU världens tredje största utsläppare där Sverige bidrar med blott 3 procent. Fast, som sagt, endast de inhemska utsläppen. Det väljer även S och Jytte Guteland att bortse från och mässar om svensk fullkomlighet:

– Sverige ledande roll i parlamentet har fungerat som en blåslampa, säger Guteland för att strax därefter upprepa sig, Sveriges höga ambitionsnivå har drivit på utvecklingen inom EU.

EU:s klimatmål är att till 2050 ha ett nettonollmål, det vill säga inte släppa ut mer växthusgaser än som kan bindas. I runda slängar innebär det att utsläppen ska halveras varje decennium. Något som inte finns på Europakartan i dag. Huvudanledningarna stavas kol, euro och brexit.

I beroendet av, rentav nostalgin kring kol i östra Europa återfinns även en antydan om klimatförnekelse och reaktion. Det forna Östblocket har svårt att finna alternativ till den postsovjetiska modellen. Även Tyskland sitter i en rävsax. Dess Energiewende, med avvecklingen av kärnkraft, har gjort landet än mer kol- och gasberoende. Det sistnämnda huvudsakligen från ryska Gazprom; vilket liberaler för kärnkraft, som Tomas Tobé (M) och Maria Weimer (L), gärna nyttjar som argument.

Så brexit, som bokstavligen stjäl energi från klimatförhandlingar och -åtgärder. Många menar att britterna har ockuperat fastlands-Europa med sitt inhemska, främst Tory-tjafs. Sedan finanskraschen 2008 har först finansiellt svaga länder som Portugals och Greklands, sedan Storbritanniens vara eller icke vara i unionen dragits i långbänk. Därtill drar rådet, kommissionen och parlamentet åt olika håll vad gäller ambitionsnivån i klimatmålen.

– Vi har tio tolv år på oss. Ska det ske någon förändring måste det här trycket vi känner just nu hålla i sig, avslutar Björk.

Med det menar hon trycket från miljörörelsen och folket; från Greta Thunberg och ungdomarna; från industrin och innovatörerna. Av yttersta vikt blir budgeten som EU presenterar efter valet och lägger fram vart sjunde år. I den, om något, kommer den europeiska ambitionsnivån att utkristallisera sig. Att blankrösta eller inte rösta alls blir samtidigt en inte så tyst protest mot att EU-medborgaren anser att för litet görs i klimatfrågan i nuläget.

Text: Rikard Rehnbergh, Miljömagasinet nr 18 2019

Like this Article? Share it!

Comments are closed.