Sibirien – ett land i åtta tidszoner

Bild av jacqueline macou från Pixabay

Del 1 av 2

Sibirien brinner. Enorma arealer skog går upp i rök och påskyndar den globala uppvärmningen. En föraning om apokalypsen. Brandområdet omfattar runt tre miljoner hektar. I Irkutsk, Krasnojarsk, Burjatien och Jakutien, mellersta Sibirien, har katastrofläge utlysts. Hela städer insveps i rök. Ryska nyhetsbyrån Interfax rapporterar om uppemot 3 000 brandmän i kamp mot bränderna. Putin kallar till slut in militären; försvarsdepartementet sänder upp tio brandflygplan och dito helikoptrar för att vattenbomba.

Slå upp Eurasien i en atlas och se på Sibirien. Storleken är svindlande. Från Barents till Berings hav. Från Uralbergen i väst till Kortjakbergen i öst. Åtta tidszoner från Europa till Amerika via Asien. Cirka 12,5 miljoner kvadratkilometer. Över halva norra hemisfären. Under dess väldighet vilar naturligtvis enorma, närmast omätliga naturtillgångar som, i storleksordning, kol, malm, gas, torv, nickel, koppar, guld och diamanter. Huvudanledningar till Rysslands kolonisation.

Under kosackhövdingen Jamaks ledning erövrade Ryssland (Ivan den förskräckliges regim) riket Sibir, ”Det sovande landet”, från tatarerna 1582. Det är bland annat därför, jämte religionsagget, tatarerna ständigt svartmålas, bokstavligt, av myndigheter, allmänhet och press, senast i och med annekteringen av Krim, för att liksom berättiga konfiskeringen av både halvön och det sibiriska riket.

Redan 1639 hade ryssarna (Mikhail Romanovs regim) nått fram till Stilla/Okhotska havet och genast började koloniseringen av mark och deporteringen av fångar – politiska, kriminella, oliktänkande, mentalsjuka. Sibirien förknippas kanske främst med tvångsförvisning och fångarbete. Gulag är hos den breda allmänheten ökänd genom Alexandr Solsjenitsyns biografiska verk.

Otaliga andra verk bekräftar att bolsjevikerna – i viss grad Lenin; i än högre, närmast absurd grad Stalin – anammade tsarernas modus operandi med förtryck och fängslande av oliktänkande. Åsikts-, tryck- och yttrandefrihet inskränktes på samma sätt, och dissidenter förpassades på tsaristiskt vis till Sibirien. Ju längre bort i Fjärran östern, desto bättre. Å andra sidan: vad var Stalin om inte en kommunistisk tsar?

Mindre känt är att Sovjet vid samma tid som Solsjenitsyn släpptes fri och Stalin dog (1953) var i färd med att konstruera ett abnormt, för storhetsvansinnet betecknande naturomdaningsprojekt. Ett mindre hav, femton gånger Vänern, har skapats mitt i Sibirien genom att dämma upp floden Ob, med inlopp vid Norra ishavet. Kraftverken kring Novosibirskreservoaren, ”Obhavet”, genererar nära 2 000 GWh/år.

Via gigantiska pumpverk eller självavrinning bevattnar detta artificiella hav det Västsibiriska låglandet (världens största torvreserv i Sveriges storlek) söderut. Ett närmast lodrätt vattenflöde. På så vis ville Stalin/Sovjet nivellera den stora klimatskillnaden: befrukta slätten för spannmålsproduktion och driva permafrosten, ”den eviga tjälen”, norrut.

Mindre känt är även de många urfolk, oftast nomadiserade mongoliska och muslimska stammar, som bebor/bebodde Sibirien tills ryssarna utrotade eller undanträngde dem. Av de omkring 40 miljoner som bor där i dag är en förkrossande majoritet ryssar (80 procent). I kirgisen Tjingiz Ajmatovs roman Den vita ångbåten (1970) återberättas den tragiska folkloren om hur hans folk slaktas på slagfältet; alla utom en liten pojke och flicka som gått till skogs.

– Det här är ert nya land, sa Hjortmor. Här ska ni bo, här ska ni odla marken, fiska och hålla boskap. Här ska ni leva i fred i tusen år. Och må ert släkte förökas och växa till. Och må era efterkommande inte glömma det språk, som ni förde med er hit…

Folkmordet tvingar det kirgisiska barnaparet att fly från floden Jenisej/Enesaj, som rinner parallellt med Ob, i närheten av skogarna där bränderna rasade i somras. Det kunde ha gällt planerna för Obhavet. Färden går västerut över tajga och tundra. Maral, den mjölkvita hjorthonan, visar dem vägen till det nya hemmet vid sjön Issyk-Kul. Med deras förstfödde, Bugubaj, börjar det nya folket, buginerna, och den nya mytologin. Marals helighet bevaras i tusentals år tills sönerna till en rik bugin får för sig att efter utländska påtryckningar börja jaga hjortarna för sitt höga nöjes skull.

Man dödade maralerna flockvis, man slog ihjäl hela hjordar av dem. Man slog vad om vem som skulle få horn med flest taggar. Och så tog maralerna slut. Bergen låg öde. Varken vid midnatt eller i gryningen kunde man höra någon maral.

Myten är en sedelärande symbol, som ”narratologen” Tzvetan Todorov lärt oss, för i synnerhet ryssens, i allmänhet människans hejd- och sanslösa jakt på rikedom, skönhet och status. Som om det inte finns någon hejd på människans till synes omättliga behov efter mer – och mer. Inget pris är för högt, bara profiten är den rätta. På andra sidan bergen om Kirgizistan ligger Kazakstan och Bajkonur – Rysslands kosmodrom varifrån sputnikar och sojuzar skjuts upp i rymden – och vittnar om det.

I västra Sibirien finns stora arealer av permafrostjord som lagrar uråldrigt kol. Frosten tinar, jorden frigör fryst kol och skapar termokarstsjöar, en sorts smältvattensjöar. En allt vanligare syn i landskapet. Det har antagits att global uppvärmning påskyndar växthusgasutsläppen. Men en ny studie av forskare från Umeå universitet, Sveriges Lantbruksuniversitet, Ryssland och Frankrike – publicerad i Nature Communications – visar att utsläppen är högst i områden där permafrosten är som stabilast, medan de minskar där upptiningen är som aktivast.

Med tinande permafrost träder kvarlevorna i dagern; som faktiska symboler för det förfall som följde på det stalinistiska storhetsvansinnet och dess massmord. I Sergej Lebedevs (född 1981) lysande, smått episka debutroman Vid glömskans rand (original 2010, svenska 2017) beskrivs det existentiella dilemmat rasande skickligt.

Geologen Lebedev – som sedan 14-årsåldern deltagit i geoexpeditioner till Sibirien och Kazakstan – sintrar den lufttäta, lyriska texten med den sovjetiska exploateringen av natur och folk såväl som det stalinistiska experimentets förtryck och haveri. Andrum ges inte. Varslet ”Den som går in kommer aldrig ut” är ständigt närvarande. Lebedev hänvisar strofen till Gilgamesheposet, i vilket jag varken finner varningen eller strofen, troligen sammanblandar han den sumeriske mythjältens nedstigning i Underjorden med Dantes i Inferno. I vilket fall symboliserar det berättarjagets resa in i Sibirien:

Överallt fanns sorg, en förkrossande sorg – sorgen hos en människa som insett att hon bara är utfyllnadsmaterial eller ett redskap i ett storslaget bygge. […] Det slavarbete som denna plats livnärt sig på hade varit en anakronism i det tjugonde århundradet; och en anakronism är ju alltid ”ett undantag” från sin tid, inte en del av den…

Berättarjaget överlever en olycka genom att den blinde grannen, ”den Andre Farbrorn”, ger av sitt blod trots att denne vet att han förmodligen inte kommer överleva transfusionen. Som ville han kvitta tidigare brott med åtminstone ett liv. Deras liv blir nu ofrånkomligt sammanlänkat och berättarjaget ger sig i vuxen ålder ut på en resa för att lära känna sin livgivares, sin egen och Stalinerans historia. Det visar sig att den Andre Farbrorn tog det första spadtaget till en jättelik malmgruva och var chef för det tvångsläger, sedermera stad som uppstår kring gruvan.

Men denna plats stod inte bara för ett brott i tiden utan också i rummet. Jag förstod nu varför man hade skickat ut människorna på tajgan och tundran; man strök dem ur alla andra människors tillvaro och skickade ut dem ur historien så att deras död inträffade, inte i historien, utan i geografin.

Sibiriens oerhörda natur är tack vare sin väldighet och svårframkomlighet dold för de flesta. I våras visades Rysslands vilda kust (finns på SVT play till november). Den koncentrerar sig på områdena där Sibirien möter Stilla havet. En minst sagt dramatisk natur. Okhotska havet är stormfyllt men fiskrikt; hem för den unika jättehavsörnen, kaskelotter, knölvalar och späckhuggare.

Halvön Kamtjatka och ökedjan Kurilerna – en tvistefråga mellan Ryssland och Japan – omvärver Okhotska havet och bildar en naturlig barriär mot Berings hav. Barriären bidrar till en tämligen dräglig miljö för flora och fauna. Framför allt där gejsrar, varma källor och annan vulkanisk aktivitet håller mark och vattendrag isfria även under polarvintern. Här lever den sibiriska vinkelsalamandern och här finns björnar som aldrig går i ide på grund av de myckna fisk- och bärbestånden året om.

Kamtjaka och Kurilerna är ett av jordens geologiskt aktivaste områden. Av hundratals vulkaner är cirka 60 ännu verksamma. Här ståtar vulkaner sida vid sida med järv, varg, sobel, räv, slag-, svart- och brunbjörn, en av världens största. De lockas till kusten i augusti då laxen täcker den grunda bädden i sin iver att vandra uppåt floden för att leka. Ett veritabelt smörgåsbord. Därför samt för att få, om ens några människor tar sig hit, är områdena kring Okhotska havet en djurens lustgård.

Naturen liknar den på andra sidan Stilla havet, Alaskas kustremsa, men med den avgörande skillnaden att världens största kattdjur strövar på den ryska sidan. (USA ”köpte” Alaskaterritoriet av Ryssland år 1896 för 1,7 mdr dollar.) Amurtigern var starkt utrotningshotad i början av förra seklet för att varenda zoo med ”självaktning” ville ha ett eget ”exemplar” av det ståtliga djuret.

Sovjetunionen förbjöd jakten på mödrarna och infångandet av ungarna. I dag lägger skogsförvaltare och viltvårdare regelbundet ut vinterfoder, när så behövs, vilket äts av vildsvin, rådjur och hjort som i sin tur förtärs av tigrarna. Från ett tiotal individer vid 1900-talets början är stammen i dag uppe i fullt hållbara 600 ”exemplar”.

Den sibiriska tigern har fått sitt namn efter den vidsträckta Amurfloden, Asiens fjärde största, som korsar gränsen till Kina och som på slingrande avvägar har sitt inlopp i Okhotska havet. Floden sjuder av fisk och fågelliv sommartid. Detta har itelmenerna tagit fasta på. De över/lever – i likhet med sina släktingar inuiterna och aleuterna – huvudsakligen på fisk och fågel. Deras totempålar, djurgudar och naturandar; polyteism, schamanism och animism vittnar om att Berings sund en gång utgjorde landbrygga, Beringia, över till Nordamerika.

På Kamtjaka lever också nomadiserade och renskötande urfolk, som samerna, fastän korjakerna lever som i urminnes tider. Inga motorcyklar, skotrar och helikoptrar; bara renar, slädar och skidor. Dessa urfolk åtnjuter särskilda rättigheter vad gäller fiske, jakt och bete. Raipon (Russian Association of Indigenous Peoples of the North) ska se till att Ryssland respekterar ILO-konventionens artikel 169.

Rysslands naturbevarande åtgärder har lett till att många utrotningshotade djur – en gång hårt ansträngda av storskalig kommersiell fångst och jakt – i dag lever i vad som synes vara välmående. Pälssälen, havsuttern, kaskelotten och knölvalen stod också på utrotningens rand när de räddades, i sista stund i vissa fall. Men, vilket nästa del ska visa, inte alla utrotningshotade djur och urbefolkningar respekteras. Ryssland söker ånyo exploatera Sibirien.

Text: Rikard Rehnbergh, Miljömagasinet