De utsläppsminskningar av växthusgaser som krävs för att förhindra alltför stora temperaturhöjningar beräknas till runt 75-90% beroende på om man eftersträvar ett två eller ett tregradersmål och beroende på om man vill uppnå detta mål 2030 eller 2100 (se "Heat" av Monbiot, s 16 och "Makten över klimatet" av Azar, s 49). Storleken på minskningen gör att man inte rimligen kan tänka sig att något annat än en global överenskommelse kan lösa problemet. Individuella eller nationella åtgärder är i sig helt verkningslösa.
En kampanj för att åstadkomma en sådan global överenskommelse har två delmål. För det första måste man övertyga personer i beslutande ställning om att det finns ett globalt uppvärmningsproblem och vilka nivåer av utsläpp som kan tolereras för att detta problem skall undvikas. För det andra måste man komma överens om hur de tillåtna utsläppen av växthusgaser skall fördelas. Av dessa är det första delmålet förhållandevis lätt att uppnå medan motsatsen gäller för det andra. Av denna anledning är det grundläggande problemet för att förhindra klimathotet av moralfilosofisk art, nämligen en fråga om fördelningen av resurserna.
Den i min mening mest tilltalande lösningen på problemet är av utilitaristisk modell och finns beskriven i "Heat" (s 45). Idén går ut på att alla länder tilldelas en utsläppskvot baserad på antalet invånare. En del av kvoten använder staten för egna uppgifter och resten delas ut till invånarna för förbrukning av dem. För att förenkla systemet räknar man bara utsläppskvoter när man köper drivmedel och elektricitet. För de som vill höja sin kvot kan man köpa utsläppsrätter av andra länder. Många afrikanska länder skulle t.ex. kunna sälja en del utsläppsrätter.
Oavsett vad man anser om det moraliskt riktiga i lösningsförslaget ovan är det centrala dock att varje åtgärd har som mål att lösa det moralfilosofiska fördelningsproblem som vi står inför. Av denna anledning är jag starkt kritisk mot kritik av varje nationell åtgärd som ökar utsläppen eller inte minskar utsläppen av växthusgaser. De minskningar av utsläppen som Sverige gör har endast en funktion; de visar att viljan att förändra finns och inger förtroende och dåligt samvete hos andra regeringar. Av de punkter som återfinns på Göran Hådéns blogg ( http://hallplatshaden.wordpress.com/2010/01/24/lista-pa-regeringens-usla... ) är nummer 7 och nummer 22 (om det är sant) relevant kritik enligt mig. Av resterande punkter har ingen självständigt någon effekt på möjligheten att nå ett globalt avtal och är således fristående inte relevant kritik.
En annan sak jag är starkt kritisk mot är formen för klimatdebatten. Alltför ofta förekommer kritik av förslag på globala överenskommelser utan att man argumenterar för en bättre lösning. Kritik som framförts mot förslaget ovan är till exempel att det finns rika personer även i Kina och att det således är orimligt att dessa skall kunna ha en hög levnadsstandard bara för att så många människor i Kina är fattiga (se t.ex. s 131-132 i Azars bok). Kritiken är befogad, men ointresssant eftersom en mer individualiserad lösning är praktiskt omöjlig. Problemet med denna typ av kritik är alltså att debatten inte utvecklas utan fastnar i problem utan praktisk betydelse.
Sammanfattningsvis anser jag därför att man bör avhålla sig från att kritisera politiska beslut med hänsyn till det globala klimathotet om åtgärderna inte påverkar möjligheten till en global överenskommelse och att debatten snarare bör handla om vilken fördelningslösning som bör användas vid en sådan överenskommelse.
Nyheter
Klimataktion på Twitter
