Den globala uppvärmningen är en ödesfråga för mänskligheten. Det var alla partier överens om när Klimataktion Stockholm inför ett 50-tal åhörare arrangerade EU-valsutfrågning i Kulturhuset den 25 maj. Men vad som bör göras åt saken skapade debatt.
Läget är till och med allvarligare än vad FN:s klimatpanel ansåg för två år sedan. Även den utgångspunkten instämde alla i när Klimataktions talesperson Annika Carlsson-Kanyama inledde utfrågningen med att be företrädarna att kommentera de senaste forskningsrönen.
Men vad ska man göra åt saken? Hur ska krisen bemötas? Vilka mål ska EU sätta upp för klimatarbetet? Här gick åsikterna isär.
Zaida Catalán från Miljöpartiet förespråkade en Green New Deal – en massiv satsning på nya gröna jobb, energieffektivisering och utbyggnad av tågtrafiken i Europa. Hon menade att EU måste ha som mål att minska utsläppen av växthusgaser med minst 40 procent till år 2020, och att man dessutom ska upprätta en fond för klimatbistånd.
Mikael Gustafsson, Vänsterpartiet, menade också att utsläppsmålen måste skärpas avsevärt jämfört med EU:s nuvarande mål, som är 20 procent till år 2020, 30 procent om ett klimatavtal nås i Köpenhamn. Han betonade att all klimatpolitik måste ha rättviseperspektiv. Den fattiga världen ska inte behöva betala för den rika världens utsläpp. Och på hemmaplan: om vi höjer bensinskatten måste glesbygdsbor och lågavlönade kompenseras.
Sofia Arkelsten från Moderaterna försvarade regeringens linje – 30 procents utsläppsminskningar på EU-nivå, varav en tredjedel ska kunna bestå av insatser i den fattiga världen. Hon poängterade att redan detta mål kan bli svårt att uppnå, flera EU-länder spjärnar emot. Sofia Modigh, kristdemokraterna, höll med men betonade också att regeringens mål för den svenska klimatpolitiken är ambitiösare än så.
Hillevi Larsson från Socialdemokraterna stod för en mellanväg. Hon menade att målet på EU-nivå bör vara 30 procents utsläppsminskningar till år 2020, men motsatte sig att klimatbiståndet till den fattiga världen ska kunna räknas in. Klimatbiståndet ska tvärtom ökas kraftigt.
Men procentsatser är en sak, hur vi når procentmålen en annan. När Annika Carlsson-Kanyama tillsammans med Lina Hjorth och Jan Carlsson från Klimataktion Stockholm fortsatte utfrågningen haglade förslagen tätt.
Martin Andreasson från Folkpartiet förespråkade att EU:s jordbruksstöd – den överlägset största budgetposten inom Unionen – ska avvecklas och att dessa pengar i stället ska satsas på klimatinvesteringar. Roland Thord från Junilistan höll med och ville se särskilda satsningar på vågkraft och elbilar. Roger Tiefensee, Centerpartiet, trodde starkt på potentialen i handel med utsläppsrätter och förespråkade dessutom en effektivisering av det europeiska järnvägsnätet.
Hillevi Larsson (S) förespråkade höjda koldioxidskatter – här var alla partier eniga – samt utbyggnad av snabbtåg och satsningar på miljövänlig energi. Zaida Catalán (Mp) betonade de stora vinsterna som kan göras genom energieffektiviseringar i fastigheter och industrier medan Mikael Gustafsson (V) slog ett slag för höjda skatter på flyg och köttkonsumtion.
Men vad kommer detta att kosta oss som individer? Är vi i väst beredda att avstå från dagens konsumtionsmönster? När Annika Carlsson-Kanyama ställde den frågan tvekade flera av partiernas företrädare. Sofia Arkelsten (M) menade att konsumtion är positivt och att efterfrågan kan vara en positiv drivkraft men menade samtidigt att koldioxidbeskattning kan styra konsumtionen i bättre riktning. Hillevi Larsson (S) ansåg att skadlig konsumtion måste kosta mer och miljövänlig mindre.
Roland Thord från Junilistan tog dock bladet från munnen:”Vi konsumerar ihjäl oss. Jag ser inga problem med att sänka konsumtionsnivån.”
Nyheter
Klimataktion på Twitter
