Klimataktion

Svara klimatskeptiker del 2

6. Termometrarna mäter fel

 termometer 6

Vad säger du om en klimatskeptiker påstår att termometrarna mäter fel? ”Termometrarna mäter fel – de har placerats på heta tak och intill byggnader som avger värme.” En studie av amerikanska väderstationer tyder på att vissa är olämpligt placerade, t ex intill värmekällor som fläktar och plåttak. Detta gör frågan om kvaliteten på mätningarna aktuell.

Dock tar organisationerna som hanterar mätdata hänsyn till om det finns lokala värme- eller köldkällor som kan göra resultaten missvisande. Man justerar dem efter att ha jämfört med resultaten från närliggande, mer lantliga väderstationer.

Än viktigare, för att se en temperaturtrend är enstaka mätresultat mindre viktiga än det samlade mönster som mätningar från alla stationer sammantaget ger; om de ökar eller minskar eller är stabila år från år.

Sedan frågan om mätstationernas placering väcktes har forskningen slagit fast att misstag som kan bero på stationernas olämpliga placering inte kan förklara den allmänna uppvärmningstrend som observerats.

Det är också viktigt att inse att larmen om uppvärmningstendensen – och därmed klimatförändringen – inte enbart baseras på mätningar av jordens yttemperatur.

Andra oberoende temperaturdata sammanställs från väderballonger och satelliter, från mätningar av temperaturen i haven och oceanerna. De bekräftar samstämmigt att uppvärmning pågår.

Klimatforskningens tillförlitlighet baseras på samband mellan många olika data från många olika källor. Sammantaget ger de övertygande bevis för att den globala trenden är uppvärmning.

 

7. Uppvärmningen upphörde 1998

 allt-kommer-att-bli-bra 7

Ännu ett skeptikerargument att punktera: Uppvärmningen har upphört!  ”Uppvärmningen upphörde 1998. Fram till 2005 ökade inte temperaturen – trots att allt mer koldioxid pumpades ut i atmosfären.”

Nej, uppvärmningen upphörde inte 1998. Även om vi ignorerar långsiktiga trender och bara tittar på rekordåren, var inte 1998 det varmaste året. Flera olika rapporter visar att 2005 var varmare än 1998. Dessutom, den hittills varmaste 12-månadersperioden registrerades mellan juni 2009 och maj 2010.

Trots att människan älskar rekord så säger de inte på egen hand särskilt mycket om trender – och det är trender som är viktiga för att kunna påvisa klimatförändring.

Trender kan bara slås fast om man tar hänsyn till alla data och till andra variabler, till exempel El Niño – fenomenet (den periodiska uppvärmningen av Stilla havet nära Sydamerika som beror på växelverkan mellan atmosfären och havet), och solaktiviteten.

Det finns också en tendens att fokusera på lufttemperaturerna när det finns andra bättre indikatorer som visar hur snabbt världen värms upp. Oceanerna till exempel – på grund av deras enorma storlek och kapacitet att magasinera värme ger de mer stabila indikationer på att en uppvärmning sker.

Mätresultat härifrån visar att jorden stadigt värmts upp både före och efter 1998 – och det finns inga tecken på inbromsning.

 

8. Media spred påståenden om en kommande istid på 70-talet Nu är det uppvärmningen, vad ska man tro?

 

istid 8

 

Skulle det inte bli en ny istid snart? ”Media spred påståenden om en kommande istid på 1970-talet med hänvisning till forskningen. Nu låter det likadant, fast det är uppvärmning som gäller. Vad ska man tro?”

Temperaturmätningar från de 30 åren före 1970 tydde på att klimatet blev kallare.

En del forskare antog att den nuvarande interglaciära perioden skulle bli kortare än väntat och att jorden skulle gå in i en ny istid inom de närmaste hundra åren. Den här uppfattningen stärktes av kunskapen att aerosoler (småpartiklar) i atmosfären från mänskliga aktiviteter bidrog till nedkylning.

Faktum är att sedan temperaturmätningarna fått bättre täckning har det blivit klarlagt att den kyliga trenden var mest uttalad i nordliga landområden och att den globala temperaturtrenden var relativt stadig före 70-talet.

Samtidigt som en del forskare hävdade att vi kanske gick mot en ny istid var det ett större antal som publicerade studier som uttryckte motsatt uppfattning,

att den växande mängden växthusgaser, som människor släppte ut i atmosfären, skulle orsaka en mycket större uppvärmning, som skulle påverka de globala temperaturen mycket mer än eventuella naturliga eller människoskapade kylande effekter.

1980 hade förutsägelserna om en ny istid upphört, beroende på den överväldigande bevisningen i en ökande mängd rapporter som varnade för global uppvärmning.

Olyckligtvis väckte de få rapporterna om en kommande istid större intresse än de som varnade för uppvärmning, så det är de sensationella istidshistorierna som många människor minns.

Redan kring 1970 var det sex gånger så många vetenskapsmän som varnade för en uppvärmd snarare än för en nedkyld planet. Idag med ytterligare 30 år av data att analysera finns klar vetenskaplig konsensus: 97 procent av de aktiva klimatforskarna instämmer i att människan håller på att orsaka en uppvärmning av jorden.

 

 

9. Isen ökar kring Antarktis

 antarktis 9

Rapporter tyder på att det inte har funnits så mycket is kring Antarktis sedan satelliter började övervaka området. Det är viktigt att skilja mellan isen på land och isen i havet, som är två olika fenomen. Rapporter om isen vid Antarktis… […]

Det är viktigt att skilja mellan isen på land och isen i havet, som är två olika fenomen. Rapporter om isen vid Antarktis glömmer ofta att skilja på detta.

För att sammanfatta istrenderna:

Det inre av östra Antarktis täcks av mer is, medan Antarktis som helhet förlorar is i allt snabbare takt. Isen i havet vid Antarktis ökar i mängd trots att Antarktiska oceanen värms upp allt mer.

 

Det är svårt att mäta förändringar i landistäcket pga dess stora massa och komplexitet. Sedan 2002 har sk GRACE satelliter kunnat göra översiktliga studier av hela istäcket. Satelliterna mäter förändringar i gravitationen för att bestämma istäckets variation. Mätningar kunde slå fast att de största isförlusterna kom från västra Antarktis, medan östra Antarktis var i balans mellan 2002-2005. Isen som tillkom i centrum balanserades ungefär av förlusterna i kanterna.

Med tillgång till längre tidsserier börjar en statistiskt säkerställd trend att kunna fastslås. Det är inte bara så att Antarktis förloras landis, förlusten ökar i en takt av 26 Gigaton (miljarder ton) per år. Sedan 2006 är Östra Antarktis’ istäcke inte längre i balans, utan förlorar ismassa. Detta är ett överraskande resultat eftersom Östra Antarktis har betraktats som stabilt pga den stränga kylan i området.

Detta tyder på att istäcket är mer föränderligt än man tidigare trott.

Det är betydelsefullt eftersom Östra Antarktis innehåller mycket mer is än Västra Antarktis. Östra Antarktis har så mycket is att om den smälter höjs havsytan med 50-60 meter, medan Västra Antarktis skulle kunna bidra med 6-7 meter. Isen på Antarktis spelar en betydelsefull roll för havsnivån på jorden. Dess bidrag till havet ökar i allt snabbare takt.

Den antarktiska havsisen ökar däremot, till skillnad från landisen. Tillväxten har skett kontinuerligt sedan satelliterna inledde sina mätningar 1979. Detta är en iakttagelse som ofta använts som argument mot att det skulle pågå en uppvärmning av jorden. Dock ställs sällan frågan: Varför ökar isen i havet?

Det outtalade antagandet är att det beror på att Antarktis blir allt kallare. Detta är definitivt inte fallet. Faktum är att Antarktiska oceanen värms upp snabbare än de övriga oceanerna. Globalt sett har oceanerna ökat med 0,1 grader per decennium. Som jämförelse Antarktiska oceanen ökat med 0,17 grader per decennium.

Om nu Antarktiska oceanen värms upp, varför ökar havsismängden?

Det finns flera bidragande faktorer. En är minskningen av ozonhålet över Antarktis. Ozonhålet över sydpolen har kylt ner stratosfären. Detta stärker de cykliska vindar som cirklar runt Antarktis. Vinden puffar runt isen och orsakar områden med öppet vatten omgivet av is, kallade polynyas. Fler sådana ökar havsisen.

En annan faktor är förändringar i oceanernas vattencirkulation. Antarktiska Oceanen består av ett lager kallvatten nära ytan och varmare vatten längre ner.

När det varmare vattnet kommer upp till ytan smälter isen. Om däremot lufttemperaturerna stiger ökar mängden regn och snö. Detta gör ytvattnet sötare, dvs leder till att det får lägre densitet än det saltare, varmare vattnet längre ner. Lagren blir mer åtskilda och blandar sig mindre. Mindre värme kommer upp från havsdjupen och mindre is smälter.

Sammanfattningsvis: isen vid Antarktis är ett komplext och unikt fenomen. Den enkla förklaringen att det blivit kallare runt Antarktis stämmer definitivt inte. Uppvärmning pågår, men hur det påverkar olika regioner är komplicerat.

 

10. Kommer vi snart in i en ny istid?

 istidnu 10

Kommer vi snart in i en ny istid? Det är ämnet för den sista delen i vår serie om klimatskeptikernas argument.

En kommande istid kommer att motverka uppvärmningen. Det finns en naturlig cykel som gör att istider återvänder vart 11 500 år – och det är precis så länge sen vi senast hade en istid.

 

Enligt borrkärnor av is från Antarktis har de senaste 400 000 åren dominerats av istider som brukat vara ungefär 100 000 år. De har avbrutits av korta varma interglaciära perioder, vanligen 11 500 år långa. Den nuvarande varma perioden kallas Holocen och har redan pågått i ca 12 000 år. Är det rimligt att tro att en ny istid är nära förestående?

För att svara på denna fråga är det viktigt att förstå vad som orsakat skiftet mellan istider och varmare perioder. Skiftningarna tycks vara ett svar på förändringar i jordens bana och lutning, som påverkar hur mycket sommarsol som når det norra halvklotet. När mängden ljus minskar blir somrarna kortare och istäcket börjar växa. Detta ökar i sin tur mängden solljus som reflekteras tillbaka ut i rymden vilket bidrar till att jorden kyls ned. Till slut kommer en ny istid som varar i ca 100 000 år.

Vilka är då omständigheterna idag? Förändringar i såväl jordens bana som lutning tyder på att jorden borde kylas av. Två skäl gör dock en istid osannolik:

– De två faktorerna jordens bana respektive lutning är svaga fenomen som denna gång är ur fas med ca 10 000 år. Det betyder att deras kombinerade effekt troligen är för svag för att få igång en ny istid. Man måste gå tillbaka 430 000 år för att finna en interglaciär period med liknande förutsättningar och den varade i ca 30 000 år.

– Uppvärmningseffekten från koldioxid och andra växthusgaser är starkare än nedkylningen av naturliga skäl. Utan människans inblandning borde jorden bana och lutning, liksom en liten minskning i solaktiviteten sedan 1950-talet, plus vulkanisk aktivitet ha lett till att jorden kylts av. Trots detta stiger globala temperaturerna.

Man kan därför dra slutsatsen att med stigande halter av koldioxid verkar en istid mycket osannolik. Tvärtom, temperaturerna stiger och ökningen kommer att ha ett högt pris och få eller inga fördelar.

 

Leave A Response