I fyra månader har jag haft möjlighet att följa miljöorganisationen Srushtidnyan genom deras med- och motgångar i arbetet med att lyfta klimatfrågan i Indien. Jag har hängt med på allt från skolbesök till hissnande bilfärder till skådning av färggranna näshornsfåglar.
Rykande, sött te i små glas, heta diskussioner på Marathi, de senaste låtarna från Bollywood från spräckta högtalare, tutande bilar, kaotiska gator, färggranna människor, solvarma mangos, överfyllda tåg och varma leenden fyllde dagarna. Att jobba med miljöfrågor i Indien är verkligen långt ifrån hur vi i Sverige jobbar med liknande frågor. Hela min vistelse gick ut på att få en inblick i hur lika vi var i olikheterna – hur man kan jobba mot samma mål men under helt andra förutsättningar.
Jag kom till Mumbai i början av mars. Det var slutet av den lite svalare vintersäsongen och jag förstod inte då hur lyxigt sval den kvava och fuktiga luften var när jag klev ut genom flygplatsens entré. Srushtidnyans överhuvud Prashant och hans dotter Iskra mötte upp mig och välkomnade mig till deras stad. Vi åkte bil över broar, genom tunnlar, genom slum och förbi höghus efter höghus. Jag tog in denna gigantiska, pulserande stad där i natten, skimrande av ljusen från husen och gatorna. Det var en i allra högsta grad levande stad, och den var så stor att det var svårt att greppa. Det finns ett svindlande överflöd och ångestframkallande fattigdom, ibland samexisterande i en märklig symbios på samma gata, i samma kvarter.
Unga blir klimatambassadörer
Srushtidnyan är en organisation som tror på folkbildning; genom att sprida information och engagera unga kan det gå att nå en ljusare, mer hållbar framtid. Srushtidnyan jobbar med barn och unga från alla samhällsskikt, men ger mer där de ser ett större behov. Barnen och ungdomarna engageras genom ett klimatambassadör-program, där de under ett års tid får extra undervisning i miljö och klimat. De får under året genomföra olika projekt och vara med på workshops, temadagar och utflykter. Detta program ger dem ett sammanhang och de känner sig sedda, samtidigt som de blir experter på frågor kring klimat, miljö och hållbarhet.
Konceptet görs både i mångmiljonstaden Mumbai och ute på landsbygden; i och omkring staden Devrukh. Tanken är att så småningom bygga upp en relation mellan skolorna på landet och de i staden, så att barnen kan lära sig av varandra och förstå den viktiga relationen mellan stad och landsbygd. Många barn i Mumbais slumområden har ingen chans att se orörd natur, och många ser bara samma stadsdel från vagga till grav. Genom att de får möjlighet att uppleva naturen kan de skapa sig en personlig relation till växt- och djurliv och förstå dess värde. Srushtidnyan vill även att ett utbyte ska ske mellan Indien och Sverige, där barn och unga kan lära sig av varandra och se problem och lösningar ur ett globalt perspektiv.
Srushtidnyan har många bollar i luften, och jobbar även mot andra organisationer och verksamheter och tar på sig uppdrag som inte har med barn och ungdomar att göra, i alla fall inte i direkt mening. Medan jag var där startades ett projekt om bevarande av mangroveträd, en kampanj pågick om att lyfta hirs som ett mer hållbart och nyttigt alternativ till ris och ett nytt uppdrag diskuterades om att införa kompostering på ett sjukhus. Bara för att nämna
några av de nya idéer och förslag som bollades mellan de fem eldsjälarna som ingår i Srushtidnyan-teamet.
Glädje och frustration
Som praktikant slängdes jag mellan många ytterligheter i mitt känsloregister. Jag har aldrig upplevt sån glädje och sån frustration som jag gjorde under månaderna i Indien. Kulturkrockar, missförstånd och skarpa intryck blandades med en gästvänlighet som fick hjärtat att smälta till en lycklig pöl på golvet. Kolonialismen har satt sina spår med en överdriven idolisering av västvärlden och den vita människan. Det gjorde mig ofta obekväm och det var omöjligt att smälta in helt i ett sammanhang. Starkast kunde det upplevas på landsbygden, där jag kanske var den första vita människan som invånarna sett i verkliga livet. Det var en blandning mellan nyfikenhet och blyghet som resulterade i få ord men långa blickar. Det som kunde bygga broar var ett leende och några stapplande ord på Marathi. På så sätt fick jag många nya vänner som vågade sig fram, bjöd på te och delade med sig av sitt liv.
När jag kom hem till Sverige igen kände jag mig näst intill osynlig. Inga nyfikna blickar längre, inga varma leenden från främlingar i folkvimmel. Indien lärde mig inte bara mer om miljöarbete, men även om konsten att bemöta och förstå en annan människa från en annan kultur. Utan den förståelsen finns det ingen grund att bygga ett miljöengagemang på.
Anna Daneberga
Länk till Framtidsjordens blogg där jag och andra praktikanter på andra organisationer skriver om sina tankar och erfarenheter: http://framtidsjorden.se/forandra