Klimatriksdagens gedigna seminarieserie inför dess öppnande, 4-6 maj i Stockholm, fortsätter. (Fores seminarium 6/2). Huvudfrågan löd den här gången: Går det att snabbt ställa om till ett fossilfritt samhälle inom ramen för vår tillväxtberoende marknadsekonomi, eller behövs ett paradigmskifte?
Moderatorn Janine O’Keeffe inleder med att svara på frågan genom välkänd fakta.
– Tio procent av jordens befolkning står för 50 procent av utsläppen och 2017 gick 83 procent av den globala bruttonationalprodukten till en (1) procent.
Begreppet ”decoupling” blir ett huvudord. Det avser transport och logistik, tillväxt och ekonomi jämte hållbarhet, nedväxt och miljöarbete. Kate Raworth, ekonom vid Oxford University, vill se paradigmskiftet i en omvärdering av ekonomin samt påminna oss om att vi är mer än bara arbetare, konsumenter och kapitalägare.
– Vi måste bort från tillväxtberoendet, säger hon på videolänk.
Hon illustrerar med ett diagram som består av två ringar, en munk (doughnut). Den inre ringen representerar resurserna vi behöver fastän ofta saknar för att leva ett fullgott liv: vatten, mat, bostad, sanitet, energi, utbildning, hälso- och sjukvård samt demokrati. Den yttre symboliserar jordens miljögränser, klimatförändringar, ozonhål, vattenföroreningar, artförluster och andra angrepp på livsrummet. Området däremellan, själva munken, är det ”ekologiskt säkra och socialt hållbara utrymmet”.
Där bör folk sträva efter att leva, och ekonomins syfte borde vara att bistå folk att komma in i det området och kvarbli där, menar Raworth i sin ”Doughnut Economics ” (även titeln på hennes senaste bok). Problemet är naturligtvis att vi för närvarande forcerar båda ringarna. Miljarder bor fortfarande i hålet i mitten och utsläppen har redan gått över gränsen på flera ställen.
– Varför skulle mänsklig ständig tillväxt lyckas när inget i naturen ens närmelsevis motsvarar det? frågar hon sig.
På plats är däremot klimatforskaren Kevin Anderson, som innehar Zennströms gästprofessur vid Uppsala universitet men är på väg tillbaka till Storbritannien efter ett halvår här. Han har passat på att titta på Sverige som ”föregångsland” under sin tid här:
– Sverige har ett moraliskt ansvar, som föregångsland, som är bra mycket större än ni tio miljoner tror.
Sverige ”exporterar” sina klimatutsläpp: nästan all produktion sker i Kina, till och med skogsprodukter importeras, och internationella flyg- och båtresor ingår inte i Sveriges utsläppsberäkningar.
– De flesta länder är ohederliga vad gäller startpunkten för utsläppsminskningar och de flesta klimatmodeller är fulla av tekniskt bedrägeri som NET, offshoring/outsourcing, CDM (Clean Development Mechanism), skogsplantering och geoteknik, slår han fast.
Hans forskningsanalyser – allt från skiffergas, luft- och sjöfart till nationell kolbudget, klimatmodellering (IAM) och ”negativ utsläppsteknik” (NET) – har bidragit till utformningen av Storbritanniens klimatlag.
– Hur kan FN:s klimatpanels och enskilda länders klimatmodeller diffa så mycket från forskningens beräkningar? frågar han sig och svarar själv: Svaret är NET, som ännu inte finns men som alla inkluderar i sina modeller.
Anderson är besviken på Sverige som ”föregångsland” när han läst och hört om Förbifart Stockholm och Marieholmstunneln, planerna på en utbyggnad av Arlanda och en terminal för flytande gas (LNG) i Göteborg, Han frågar sig också varför svensken kör omkring ensam i tunga och törstiga Volvobilar?
– Även i de mest progressiva länder, som Sverige och Storbritannien, existerar ingen egentlig utsläppsminskning. Ödmjukhet är en bra utgångspunkt för handling, menar Anderson.
Som vanligt fick två andra forskare svara på anförandena. Staffan Laestadius, professor emeritus i industriell utveckling vid KTH, och Thomas Hahn, ekonom och docent vid Stockholm Resilience Centre. Kännetecknande är att bägge ses något av parior inom forskarvärlden på grund av sin hänsyn till jorden och naturen och vägran att bortse från klimatförändringarna och dess effekter på människans ekonomi och framtid.
Samt två politiker i egenskap av riksdagsledamöterna Jesper Skalberg Karlsson (M) och Jens Holm (V). Den förste, som får uppmuntran av moderatorn för att han vågat sig in i ”lejonets kula”, menar att den tvärpolitiska Miljörådsberedningen räcker för att klara klimatmålen och tillägger:
– Sverige var tillsammans med Norge pionjärer inom decoupling under alliansregeringen.
Den senare ifrågasätter föga förvånande det mesta föregående talare sagt. Talande nog har Holm bråttom till Riksdagen för att där debattera den planerade utbyggnaden av Arlanda, vilken Moderaterna är för medan Vänsterpartiet är starkt emot.
Samtliga utom Skalberg Karlsson är överens om att BNP är en ytterst bristfällig indikator på en befolknings välmående och att ekonomin inte kan bortse från fysikens lagar; att mänskligheten inte kan förlita sig på geotekniken och att samtliga länder därför måste ta ett större klimatansvar.
Rikard Rehnbergh
