Östersjöfestivalen handlar i ordning om ”Musik, miljö och ledarskap”. Jämte högkvalitativa konserter hålls kvarts- och timslånga seminarier med fokus på klimatet och främst då tillståndet för det stora innanhavet i öst. Aldrig har dess akuta tillstånd varit tydligare än denna heta och i syd tämligen vindfria sommar.
Stillastående vatten, rekordtidig algblomning och vattenburna virus skapade närmast domedagsstämning vid många vattendrag. Det största problemet brukar stavas eutrofiering, övergödning. Många menar att jordbruket är boven i dramat. Men inte alla.
– Övergödningen och syrebristen har inte med jordbruket att göra utan att saltvattnet slutade svämma in från väst. Reproduktionen blev dålig men fångstintensiteten förblev densamma, tre till fyra gånger över den rekommenderade nivån, säger Sture Hansson, Institutionen för ekologi, miljö och botanik vid Stockholms universitet.
Vetenskapsradions miljöprogram Klotet anordnar ett panelsamtal i Radiohuset som fått den fyndiga titeln ”Ro, ro till fiskeskär…” … inga fiskar finns det där. Vad övergödning, syrebrist och minskat fiskbestånd beror på är emellertid forskningen inte helt överens om.
– Torsken är småväxt och mager. Det kan bero på överfiskning/e men också på alltfler syrefria miljöer, menar forskaren Gustaf Almqvist, fiskeforskare och omvärldsbevakare vid Östersjöcentrum.
Han syftar på det västra och östra beståndet där det första överfiskats i flera år och det senare ser en överrepresentation av unga individer som stannat i växten och blivit könsmogna mycket tidigt. Därför åker lejonparten av fångsten i sjön igen.
– I dag kastas 11 miljoner torsk tillbaka i Östersjön vilket både minskar torskens chans till återhämtning och yrkesfiskets möjlighet till långsiktigt ekonomiskt fiske, säger Karin Glaumann, sakkunnig inom fiske och marknad vid Världsnaturfonden, som varit festivalens samarbetspartner allt sedan starten 2002.
När övergödningen fortsätter ökar samtidigt syrebristen i djupvattnet och fisken får således ett alltmer begränsat och trångt utrymme att leva och leka på. Fast problemen tornade upp sig vid horisonten redan när den industriella fiskeindustrin med dess drakoniska fiskeflottor och storskaliga fiskuttag började tillämpas.
– Jag brukar beskriva det som att 1970- och 80-talens torskboom är det sämsta som hänt fisken i Sverige, säger länsfiskekonsulenten Henrik C. Andersson.
Algblomning och vattenvirus uppkommer samtidigt som övergödning och syrebrist eskalerar och i dag ger en död bottenyta dubbelt så stor som Danmark. Förklaringen till orsakerna skiljer sig åt vid panelsamtalet och andra seminarier.
– Det kan vara naturlig variation. Vi ska akta oss noga att peka finger åt enskilda faktorer, menar Sture Hansson.
Han vill se skyddsjakt på sälar – 2-3 000 per år – liknande den som sker på älg. Dessa skjuts inte i första hand av på grund av köttet utan för skogsnäringens skull. Detsamma borde gälla för fiskenäringen.
Yrkesfiskaren, och i och med det en duktig amatöriktyolog, Glenn Fridh är dock på det klara med torskens tillbakagång:
– Vi har slagit ihjäl för mycket fisk genom trålning och fisk som kastas tillbaka.
Trål är ett strutformat nät som släpar efter fartyget och effektivt ”dammsuger” upp allt bestånd. Inom EU diskuteras det om att införa nya riktlinjer för nätens dimensioner och främst måtten på maskorna.
Som fiskare ser Fridh också resultatet, direkt, när andra predatorer än människan är ute och fiskar. Grovt räknat står sälen, skarven och människan för en fjärdedel var medan virus och sjukdomar tar resten av torskbeståndet.
Det innebär hursomhelst att torsken fortfarande står på Världsnaturfondens lista, Fiskguiden, över utrotningshotade arter:
– Just nu är det tyvärr så att det inte är hållbart att äta torsk, konstaterar Sara Hornborg, forskare vid SP Sveriges Tekniska Forskningsinstitut.
Bredvid torsken finns naturligtvis andra utrotningshotade arter, som ålen, gäddan, abborren och tumlaren, Österjöns egen tandval. I dag beräknas blott ett 500-tal individer finnas kvar. I stället för blommor får sångare och musiker ett litet gosedjur i form av en tumlare som present för att påminna om att den lilla valen var en vanlig syn på 1950-talet.
– I dag är det främsta hotet mot Östersjötumlaren fortsatt bifångst i fiskenät, samt de ständigt ökande mänskliga aktiviteterna i Östersjön som skapar oljud under ytan. Undervattensbuller, från exempelvis sjöfart och konstruktion av vindkraftsparker till havs, stör tumlarens känsliga hörsel och naturliga beteenden, säger Stina Nyström, sakkunnig inom marina däggdjur vid Världsnaturfonden.
Helsingforskonventionen (HELCOM) från 1992 fick Östersjöländerna att på allvar börja samarbeta i miljöfrågorna. 2014 ratificerades handlingsplanen (BSAP) genom vilken de nio länderna åtagit sig att genomföra över150 åtgärder. Av dessa har cirka hälften genomförts, vilket inte räcker på långa vägar.
Det behövs att de nio länderna sätter fart att ”fixa Östersjön”, som Jimmie Åkesson (SD) uttryckte det under slutdebatten i SVT utan att ha en plan för hur det skulle gå till. Det skulle egentligen ha skett i går. Beräkningar ger vid hand att 30 procent av innanhavet borde avsättas som marina skyddsområden för att skydda hotade arter och biotoper. Andra mörka moln vid horisonten är den arktiska issmältningen som rubbar salthalten och därmed även livsbetingelserna för exempelvis torsken samt de mätningar som ger vid hand att år 2050 kommer mer plast än fisk finnas i haven.
Sverige må vara minst dåligt av de nio men är samtidigt sett till yta och befolkningsmängd en av de sämsta i klassen.
Rikard Rehnbergh
Artikeln publicerades ursprungligen i Miljömagasinet nr 38 2018