Innan midsommarafton misslyckades EU:s ledare att komma överens om att uppnå klimatneutralitet 2050. Fyra länder motsatte sig detta och krävde först garantier för ekonomiskt stöd till omställning från sitt stora kolberoende. Det görs ett nytt försök den 30 juni. Risken är nu stor att EU kommer tomhänta till FN:s klimattoppmöte i september i år.
Detta misslyckande sker mot en fond av extrema värmeböljor över Europa och Indien, och en extremt snabb avsmältning av is i Arktis.
Vi inser vidden av EU-ledarnas historiska svek om vi betänker att även målet om nollutsläpp 2050 för EU är otillräckligt om världen ska ha en rimlig chans att klara 1,5-gradersmålet. Det fråntar nämligen de fattigaste länderna utrymme att ställa om till hållbara ekonomier.
Nollutsläpp globalt 2050 ger oss bara 50/50-chans att klara oss under +1,5 grader, och förutsätter dessutom att vi begraver enorma mängder koldioxid resten av seklet. För att inte vara helt beroende av de osäkra lösningarna bör rika regioner som EU uppnå klimatneutralitet tidigare, helst 2035. Att då bråka om klimatneutralitet 2050 för EU är politisk ynkedom av monumentala mått.
Hur ska då ett hoppfullt momentum skapas i EU-politiken?
För det första behöver EU-ledarna ta ställning för att det nu råder ett klimatnödläge och att extraordinär politik behövs under de kommande decennierna. EU:s globala samarbete som handelsavtal och internationella transporter, bör regleras utifrån vad som krävs för att klimatmålen.
För det andra behöver åtstramningsekonomin överges. Istället behöver statliga investeringsplaner finansierade med lån, rättvist fördelade skatter, och stoppade fossila subventioner, rullas ut i massiv skala med klimatinsatser över hela Europa.
För det tredje behöver stora ekonomiska resurser riktas till länderna med stort kolberoende. Till exempel kan Sverige snabbstarta havsbaserad vindkraft och exportera subventionerad el till östra delarna av Europa. Ge de trilskande länderna vad de ber om men kopplat med tydliga klimatkrav.
För det fjärde behövs en ny jordbrukspolitik med kretsloppsbaserade jordbruk över hela Europa, med ökad grad av självförsörjning, gynnande av lokal variation och biologisk mångfald, kolinlagring i mark, och hållbar produktion av bioenergi.
För det femte behöver politiken vara rättvis, där utsatta grupper och regioner kompenseras för omställningskostnader, och där hållbara jobb och välfärd sätts i första rummet.
Endast så kan omställningen bli ett hoppfullt äventyr istället för som nu en ångestfylld kamp mot katastrofer.
Till debattartikeln i Göteborgsposten (20190626)
Karin Sundby, ordförande i Klimatriksdagen
Torbjörn Vennström, vice ordförande i Klimatriksdagen