Text och foto: Rikard Rehnbergh
Vi svänger av från E6-an och kör vidare till färjeläget över Gullmarsfjorden. Preems raffinaderi strax utanför Lysekil har fått en egen skylt av Trafikverket. Det första som syns av ”raffet”, i folkmun, är en eld- och rökpelare som slår upp i skyn från en cirka 100 meter hög skorsten. Facklan uppstår genom så kallad fackling, förbränning av överskottsgas.
– Preem förbränner gas från mellan 10 och 20 000 kubikmeter råolja per år. Spillvärmen skulle kunna värma upp en stad som Borås, berättar Inge Löfgren, som guidar mig runt i området, från den lokala Naturskyddsföreningen.
Dessförinnan har vi suttit i trädgården till hans hus som utgör navet kring vilken familjecampingen kretsar. Löfgren är född och uppvuxen här. Hans farfar grundlade en handelsträdgård; hans far tog över verksamheten, men efter att ha sålt av mark är det numera en camping som inte liknar någon annan. Stugorna är av skiftande kvalitet, material och storlek och långt ifrån likriktad.
Som gammal handläggare på länsstyrelsen och miljöpartistisk kommunpolitiker har Löfgren prydligt och prudentligt samlat all dokumentation i två tjocka pärmar. Slående är hur godtyckligt, rentav rättsvidrigt frågan drivits i kommunfullmäktige. ”Amatörer” är ett ord som återkommer i vår konversation. Att en utbyggnad av raffinaderiet skulle generera så många fler arbetstillfällen är om inte en lögn så en myt.
”Till skillnad från en kolbaserad ekonomi, som bygger på de arbetande massornas slit, så kräver olje- och gasproduktionen förhållandevis få arbetare… Flytande fossila bränslen kan transporteras genom decentraliserade nätverk som sköts av små grupper av högt utbildade tekniker och ägs av en handfull företag, nationer och individer.”
Det låter som om klimatfilosofen och före detta militären Roy Scranton talar om Preem i den uppmärksammade långessän Att lära sig dö i antropocen. Löfgren bekräftar Scrantons ord.
Under lunchen, dagen före, läser jag i lokalbladet Lysekilsposten att kommunen redan sålt en del av hamnen till danska SDK Shipping. Priset är hemligt. Och på vägen till campingen passerar jag det nybyggda forskningsfartyget r/v Svea – som ska undersöka fiskbestånd och havsmiljö i svenska farvatten – som 70 meter lång ligger förtöjd vid en egen, instängslad kajplats. SLU och SMHI betalar kommunen hyra för båtplatsen.
För att låta Preem bygga ut ytterligare och ta i anspråk mark motsvarande en stad i Trollhättans storlek (vilket gäller hela industriområdet med nya raffinaderier, cisterner, stålverk etc) och fördubbla koldioxidutsläppen (från 1,7 till 3,4 miljoner ton, enligt drivmedelsaktiebolagets egen uppgift) bryter inte bara mot Parisavtal och svenska klimatmål utan utgör även en direkt livsfara för de boende i kommunen.
– Cancerfallen har ökat dramatiskt, och folk dör allt yngre, berättar pensionären Lidia Carlsson vid sin prunkande kolonilott på andra sidan vägen om Löfgrens camping, efter promenaden på maten.
Samtidigt som Carlsson beklagar vänner och bekanta som gått bort betonar hon vad det hela handlar om med en karaktäristisk gest med tummen gnidande mot lång- och pekfinger: Pengar! Profit! Det kommunala plussaldot går före kommuninvånarnas hälsa. Men vad händer om eller när ingen vill bo i kommunen då det blivit för vådligt? Och vad händer med Preemraffinaderiet den dag – och den kommer ofrånkomligen – fossila bränslen är ett minne blott? Det är redan en döende dinosaurie.
Om Preem, som ägs av den saudiske oljemiljardären Mohammed al-Amoudi, går i konkurs, vem ska då städa upp efter dem i det unika bohuslänska fjordlandskapet?
– Det kommer kosta minst ett par miljarder att städa upp här, miljarder som kan hamna på skattebetalarna. Det borde avsättas pengar till en fond, likt den som finns för Bolidens verksamhet i Skellefteå. Problemet är bara att domstolen inte tagit till sig den för framtiden viktiga synpunkten, förklarar Löfgren och sveper med handen över raffinaderiet.
Vi står uppe på en häll och blickar ut över Brofjorden med raffinaderiet och kommunens vindsnurra i ryggen. Röd granitfärgade, milt rundade, av vatten polerade klippor med senapsgrön klipplav, intensivt lila ljung, orangea rönnbär, djupgröna en- och tallbarr i skrevor, fåror och meandrar som isen efterlämnat. Om inte riktigt lika dramatiskt som Norges fjordlandskap så nästan, i vilket fall hisnande vackert.
Och djupt: 30 meter lod bara ett stenkast från kustremsan. Den halvmåneformade stranden i bukten nedanför oss liknar ett eden. Om den rasade en annan klimatstrid i fjol. Här ville det allt snabbare expanderande Kina bygga en containerhamn. Som en omlastnings- och påfyllningsplats för fartyg som ska gå över Norra ishavet ned till övriga Europa.
– ”Lysekina” blev inte av. Kommunen sa visserligen ja men de kinesiska företrädarna blev tveksamma och backade efter den folkliga opinionen, berättar Löfgren.
Kan något liknande ske med Preemraffs utbyggande? Tveksamt. Dels så är opinionen inte lika stark mot Preem och dels är en majoritet i kommunfullmäktige mera insyltade. Där sitter politiker som antingen själva eller har en vän eller familjemedlem som jobbar på raffet.
Vi var nyss nere och svängde vid såväl hamnen som anläggningen. Och det är onekligen ett monster – Per Åhlins mästerliga illustration av oljemonstret Plutonia i Resan till Melonia kommer för mig – som tycks ha slagit sig till ro i Bohuslän. Men det var inte Preem utan OK som en gång byggde raffinaderiet. 1970 fick OK regeringens klartecken och året efter inleddes jättebygget Skandinaviska Raffinaderi AB, ”Scanraff”.
– Under en aktionsdag låg det tusen fritidsbåtar i protest här utanför, och pekar ut mot några få segelbåtar som gippar i bukten.
1975 klippte kung Carl Gustaf Folke Hubertus bandet och sade några mer eller mindre väl valda ord. Socialdemokraterna hade absolut majoritet i fullmäktige och storslagna planer på att bygga ett närliggande stålverk och en kärnkraftsanläggning fanns därtill. Planer som gick i stöpet.
Jag frågar Löfgren om han märker någon skillnad på dagens och gårdagens motstånd? Ja, det är en avgörande skillnad. Då fanns det mer solidaritet än egoism. Trots att vi vet så mycket mer i dag om fossilindustrins klimat- och hälsovidriga aspekter är det som om allt fler väljer att blunda för dem. Varför ska just jagförsaka något? säger Löfgren och himlar med ögonen och rycker på axlarna.
Tillbaka till dagens verklighet. Miljömagasinet har vid flera tillfällen skrivit om turerna kring Preem och domstolsförhandlingarna. I november 2018 gav mark- och miljödomstolen i Vänersborg klartecken till expansionen. Naturskyddsföreningen Riks och minst ett hundratal privatpersoner ifrågasatte domen och överklagade till mark- och miljööverdomstolen.
Mark- och miljööverdomstolen skulle den 10 juni i år meddela ifall den skulle behandla överklagan, men begärde uppskov till den 17 juni då den meddelade att den ämnade ta upp ärendet. Så, den 27 juni kom beskedet att domstolen vill att regeringen prövar den planerade utbyggnaden. Den heta potatisen ligger nu i regeringens knä. Den har i sin tur ännu inte klargjort om eller när den skall pröva utbyggnaden.
– Tiden talar för oss, menar dock Löfgren. Ju längre tiden går desto större chans att människor, främst politiker kommer till sans och inser att raffet inte bara är otidsenligt utan direkt kontraproduktivt gentemot klimatmålen.
Hur kan det då komma sig att något så uppenbart klimatvidrigt ens förs på tal år 2019, fyra år efter det hårdvunna Parisavtalets ratificering? Domstolarna ser bara till miljöbalken i vilken ordet klimat inte ens nämns och som är helt i otakt med tiden. Preems 17 procent av Sveriges samlade utsläpp av växthusgaser är en del av EU:s utsläppshandel. Enligt Preems hållbarhetschef Mats Hallin är utbyggnadsplanerna ett led i FN-organet IMO:s ökade och nödvändiga krav på renare fartygsbränslen:
– Det är riktigt att vi får ökade utsläpp lokalt, men de kompenseras av energitätare produkter, som när de används skapar väsentligt minskade utsläpp av svavel och koldioxid. De lokala utsläppen kommer att reduceras bland annat genom koldioxidinfångning, säger Hallin i ett reportage (DN 10/6-19) som jag hittar i Löfgrens hög med tidningsklipp.
Självfallet var Preem ohotat att ta hem Jordens vänners Greenwash-pris under Almedalsveckan. På tal om Gotland är likheterna med kampen för att få Ojnareskogen klassad som Natura 2000-objekt härvidlag träffande. Efter att ha dragit ärendet i långbänk i flera år beslutade regeringen slutligen att förbjuda kalkbrytning i Ojnare i augusti 2015. Även Nordkalk har en utländsk (finsk) ägare.
Sista anhalt blir den lilla stugföreningen, det forna fiskesamhället Lahälla. Idyllen är total. Några spridda småstugor i trä kring en bukt där ett fåtal båtar guppar vid bryggan. En plats att bo på, att dra sig tillbaka till på ålderns höst. Men utsikten: På andra sidan bukten, ett hundratal meter, tronar tre stora fartyg i förgrunden– det ena registrerat i Valletta, Malta; det andra i Bremen, Tyskland; det tredje okänt – och i fonden ett dussin oljecisterner samt själva anläggningen med dess gigantiska rör, skorstenar och bassänger.
Senare samma eftermiddag rapporterar Ekot (7/8-19) att doftsinnet spelar stor roll för människans välbefinnande. Flera lokalbor berättar att stanken av bränd tjockolja, som mestadels kommer från Ryssland, kan vara direkt kväljande de dagar då vinden ligger på eller inte blåser alls.
– Till det där vita huset flyttade ett par efter pensionen, säger Löfgren och pekar, men de kunde inte bo kvar då hon bara blev sämre och sämre. Paret tvingades flytta till grannkommunen där situationen genast blev bättre.
Sista kvällen ligger jag på klipporna vid Gullmarsfjorden nedanför Löfgrencampingen. En säl sticker upp sitt huvud och spanar likt ett periskop. I närheten flyter ännu ett valkadaver upp; den tredje näbbvalen på kort tid som avlider, förmodligen av svält, i Bohusläns kustvatten. Eller har det något med oljan att göra?
