Del 2 av 2
Tjugo år gammal lämnar Pjtr Kropotkin (1842–1921) tsar Alexander II:s huvudstad Sankt Petersburg för Sibirien som statstjänsteman, en förtäckt militär. I Sibirien blir han kvar i fem år. I närheten av Okhotska havet trivs han som fisken i rent vatten. Kropotkin färdas till häst och fots, på rygg och däck; 8 000 mil i ett för européer terra incognita. Han besöker bergsområdet Transbajkal, Amur- och Songhuafloden och ritar om atlasen (främst bergsområdena var okända för kartograferna).
Som Sibirien är förvisningsort för revolterande kommunister, dynamitarder och polacker kommer Kropotkin i kontakt med dessas teorier. Detta jämte den stora respekten för urfolken befäster den forne furstens, militärens, forskarens politiska övertygelse. I En anarkists minnen (nyöversättning 2017) skildrar han i tre kapitel dessa expeditioner, samt sitt politiska uppvaknande:
Även om jag på den tiden inte formulerade mina iakttagelser i politiska termer kan jag idag säga att jag under min tid i Sibirien förlorade all tro på statlig disciplin. Jag var redo att bli anarkist.
På Kropotkin följde en annan geograf som på den ryska statens uppdrag genomförde tre expeditioner i början av 1900-talet: Vladimir Arsenjev (1872-1930) rörde sig verkligen i samma områden som skildras i naturprogrammet Det vilda Ryssland, som berördes i förra delen (MM nr 38). På svenska finns blott en gammal utgåva som sammanfattar expeditionerna: Vilt – människor och djur i sibirisk urskog (1945).
Arsenjevs uppgift är att kartlägga topografi och undersöka geografi i sydost: den ussuriska tajgan, urskogen, kring bergskedjan Sikhote-Alin, från Vladivostok vid Japanska havet, Sibiriens sydligaste punkt, och uppåt. Långa stränga vintrar; korta men heta somrar hemsökta av knott. Han stöter på mongoler och manchurer, kineser och koreaner, udescher och kolonisatörer:
På kvällen samlade sig gubbarna. De berättade om all den nöd de fick lida de första åren, då de kommit hit på denna främmande jord. De blev hitfraktade år 1859 och landsatta i Olgabukten. Där fick var och en inrätta sig efter bästa förmåga.
Plötsligt en dag dyker den nanajiske (en gång kallad golder) nomaden och jägaren, spåraren och överlevnadskonstnären Dersu Uzala upp. Uzala kallar djur och natur för ”folk”; han gör ingen skillnad på jordens habitanter. Arsenjev är såtillvida ödmjuk att han tillskriver denne sitt liv. Utan Uzala hade han inte överlevt, bedrivit sin forskning och skrivit ned sina iakttagelser med akribi. Rysk-japanska kriget står för dörren. Rysslands kolonisering av Fjärran östern är till synes ohejdbar. Arsenjev sörjer inte bara dessa fakta utan även sin käre väns död, rånmördad i sömnen, i bokens slutord:
Vintern 1910 återvände jag till Chabarovsk och reste omedelbart till Korforovskajastationen för att besöka min väns grav. Jag kände inte igen platsen – allt hade förändrats. Omkring stationen hade en helt ny stadsdel vuxit upp.
Sedermera skulle den japanske mästerregissören Akira Kurosawa (1910-98) göra sin enda ryska film baserad på Arsenjevs monografier och memoarer; med än mer fokus på ”bromancen”, den manliga vänskapen. Dersu Uzala (svensk titel: Vägvisaren) fick en Oscar för bästa utländska film 1976 och är närmast tarkovskijsk i sin ton och storslagenhet. En av Kurosawas bästa. Tuvinern Maxim Munzuk spelar huvudrollen.
Dessvärre motsvarade deras djupa respekt och vänskap för varandra inte av verklighetens kolonisatörer, kosacker och urinvånare. Monografier vittnar om kanske ofrånkomliga kulturkrockar och konflikter men många ryska pionjärer, likt de nordamerikanska nybyggarna på andra sidan om Berings sund, gick brutalt fram. Av korjakerna finns i dag endast runt 8 000 kvar.
I Kropotkins och Arsenjevs kölvatten kom ingen mindre än tyfonreportern Ester Blenda Nordström. I byn Kljutji på Kamtjatka bor den upptäcktsresande med maken, entomologen René Malaise och dennes kollega Carl Sjöblom 1925-27. I Världskulturmuseernas samling återfinns många foton från trions äventyr och vardagsliv. Nordström gör sig snart hemmastadd och häpnar över naturen:
Det är knappast människorna som först och främst kommer för en. Det är rykande vulkaner och vida sjöar, det är väldiga svarta floder och gröna stränder, ropande vita svanflockar i det blå och långa buktande smala vägar över milsvida snötunga tundror.
Om Bang (Barbro Alvings signatur) var förvägen, var Bonsai (Nordströms dito) direkt våghalsig. Hon lär sig köra hundspann och ger sig ut på vådliga solofärder. Hon bränner sitt eget vin och spottar inte i glaset. Hon avvärjer skilsmässor och extraknäcker som likfotograf. Men livet i Sibirien är hårt. Hennes alkoholism tilltar och hon ådrar sig tbc. Bägge krämpor ska följa henne livet ut. Nordström dör 57 år gammal.
Hennes stundom väl käcka reportagebok Byn i vulkanens skugga (1930) går inte närmare in på den Tsarryska imperialismen, på konflikten mellan ryssar och urfolk, på tvångskristnandet och förryskningen, liknande den som senare ska ske med samerna i Sápmi. I stället försvarar hon såväl kolonist som urinvånare:
Ryssar som bosatt sig på Kamtjatka påstår att urinvånarna arbetar en månad om året och har ”prazdnik”, det vill säga helgdag, i elva. Till ryssarnas beröm vill jag i förbigående säga att de på ett synnerligen lovvärt sätt apterat sig efter rådande förhållanden. Ja, det är nog sant att kamtjadalerna är lata, men det är inte så mycket deras som landets fel. Det formligen dryper formligen, om inte av mjölk och honung så dock av lax och alla möjliga skogens djur som de blott har att fånga…
Tvångsassimileringen och anpassningspolitiken ska ett decennium senare slå en stålhand kring Sibirien då Stalins cyniska och brutala realpolitik får fritt utlopp med massvält och storskalig kulakisering som följd. Fast koloniseringen började långt före det, redan under Peter den stores regim.
Kosacken Vladimir Atlasov (1661/64-1711) grundade 1696 ett fort, i dag Verchnekamtjatsk, och utnämndes till guvernör 1707. ”Kamtjatkas erövrare” drabbades dock – som så många andra män som skapar en ohälsosam kult kring sin egen person – av storhetsvansinne och sadism. Till hans få förtjänster kan en detaljerad Kamtjatkamonografi läggas.
Samma år, 1711, som Atlasovs stab revolterar och dödar honom föds Stepan Krasjeninnikov (död 1755). Denne naturalist och geograf gjorde den första detaljerade kartläggningen av Kamtjatka. För detta invaldes han i ryska Vetenskapsakademin och fick en kamtjatkansk stratovulkan uppkallad efter sig.
En intressant not i Kropotkins minnesbok är de mot Tsarryssland revolterande och till Sibirien, för att spränga sig genom bergen, förpassade polackernas öde vintern 1866:
Ett stort antal av de förvisade polackerna sattes senare att bygga vägen längs Bajkalsjöns södra sida. Denna smala alpsjö, som är mer än sextio mil lång och omgiven av vackra bergstoppar på dryga tusen meter, skiljer Transbajkal och Amurområdet från Irkutsk.
Där, vid Kirgisstäppen östra flank, ligger jordens djupaste inlandssjö (1 642 meter) tillika världens största färskvattenreservoar (23 600 kubikmeter): Bajkalsjön. Runt 20 procent av jordens sötvatten återfinns i den 25 miljoner år gamla sjön; liksom endemiska och utrotningshotade arter som njerpa (en fet säl, den enda som lever i sötvatten) och omul (en lax, som numera är förbjuden att fiska), bajkalsvamp och märlkräfta (ett mikroskopiskt vattenreningsverk).
Den underkunniga Rysslandskorrespondenten Anna-Lena Laurén gjorde i vintras ett besök där (DN 21/4-19). Förutom temperaturhöjningen (issmältning, algblomning, övergödning) hotas tusentals, kanske miljontals ryggradslösa arter, fiskar, kräldjur och svampar av allt fler mänskliga besökare. Laurén beskriver hur jättehotell växer upp som ”svampar ur jorden” längs stranden vid Angarafloden, sjöns enda utflöde.
– Turismen växer tyvärr för snabbt, infrastrukturen hänger inte med. Det leder till att strandzonerna smutsas ned och fosfor, som de blågröna algerna lever av, slussas ut i sjön i stora mängder, berättar doktorn i molekylärgenetik, Natalja Annenkova, medan hon tar prover av plankton, de mikrosmå, encelliga organismerna som reglerar vattnets syrebalans.
Kan det kirgisiska barnaparet, som vi bekantade oss med i förra delen, ha passerat Bajkal på sin väg från Jenisej till Issyk-Kul? Förmodligen, det skiljer ”bara” en sisådär 350 mil fågelvägen. Kropotkin beskriver polackernas situation vid ”den rika sjön” (som Bajkal betyder på burjatiska):
Jag befann mig ända borta i Vitimbergen när de förvisade polackerna som arbetade på den nya vägen runt Bajkalsjön gjorde ett desperat försök att befria sig från sina bojor och ta sig till Kina via Mongoliet.
Bajkalsjöns största tillflöde är Selengafloden, med källa i Mongoliet. Även Tuva – i dag en autonom republik; fordom en sovjetisk delrepublik – gränsar mot Mongoliet. Det var vägen via Tuva som de deporterade polackerna planerade att ta till friheten. Deras revolt, sedermera arkebuseringar, var ett av flera avgörande skeenden i Kropotkins anarkistiska övertygelse.
Det är tydligt att trion Huun Huur Tu är nomader. Sedan starten 1992 har de, i stort sett, befunnit sig på turné. Deras mellanlandning på Fasching en söndagskväll i juni är uppskattad, och fullsatt. Den yngste och i engelska mest förslagne medlemmen Sayan Bapa öser rikligt ur den tuvinska historien, traditionen, framtiden och musiken i mellansnacket. Lustigt nog betraktas dessa väna, milda män som banditer och rövare, ”ont folk”, av Dersu Uzala (som spelades av en tuvin).
Instrument som igil (tvåsträngad ”hästhuvudfiol”), doshpuluur (luta), khomus (mungiga) och dünggür (schamantrumma) blandas med strupsångens (sygyt) veritabla krumsprång där ett närmast övermänskligt vibrato på stämbanden skapar två, ibland tre övertoner likt ett träblåsintrument (en flöjt, en oboe) eller en fågelstämma. Ett uttryck för den mänskliga stämmans oerhörda förmåga.
Låt det även vara en symbol för människans oerhörda förmåga att reda ut skogsbränder, stormar och kriser; att överleva både koncentrationsläger, massmord och massvält; samt att låta vissa platser få förbli orörda.
Rikard Rehnbergh, Miljömagasinet