För att inte riskera att kraftigt sänka moralen och viljan till klimatomställning hos Sveriges företag och organisationer måste regeringen säga nej till utbyggnaden av Preems raffinaderi i Lysekil, skriver Ossian Matthiessen, klimatanalytiker.
”Jag kan inte sitta på Mynttorget med Greta, men jag ska tusan se till att mitt företag drar sitt strå till stacken för klimatet. Nu är det walk the talk som gäller.”
Orden kommer från en minst sagt inspirerad hållbarhetsansvarig på ett mindre svenskt företag. För oss som dagligen möter svenska företag och deras klimatarbete är det tydligt att det har hänt något de senaste åren. Många fler har förstått. Förstått att klimatförändringarna är på riktigt, förstått att de kan göra skillnad och förstått hur de kan göra det. De är energiska, ambitiösa och stolta. En kurva som inte är i begrepp att plattas till är den över företag som höjer ambitionen i sitt klimatarbete.
Vad bättre är: näringslivet är inte ensamma. Med en vision om att klimatomställningen kan bli en fantastisk affärsmöjlighet för Sverige har regeringen med initiativ som Fossilfritt Sverige, Industriklivet och Hybrit visat att detta inte är något korståg mot näringslivet, utan med det. Därtill hoppar allmänhet, kommuner och civilsamhälle på omställningståget i massor.
Det är tydligt att det finns en samhällsgenomgripande våg av klimatengagemang som ofta får symboliseras av en ung modig aktivist i gul regnjacka, men som i precis lika stor utsträckning utgörs av vd:n på ett litet företag i Norrland som vill betala mer för att få fossilfria logistiktjänster.
Alltmedan regeringen står för en respektabel klimatpolitik och ett gott samarbete med näringslivet har man tagit över avgörandet av ett historiskt svenskt klimatbeslut – att ta ställning till utbyggnaden av Preems raffinaderi i Lysekil. Just eftersom klimatomställningen är ett gigantiskt lagarbete vore det väldigt olyckligt om Preem fick tillstånd för sin utbyggnad.
Att godkänna en utbyggnad beräknas öka Sveriges utsläpp av växthusgaser med en miljon ton koldioxid per år. Det motsvarar nästan två procent av de territoriella utsläppen 2018. En sådan ökning skulle inte bara göra det svårt att leva upp till Parisavtalet – den riskerar också att kraftigt sänka moralen hos alla dem som vill bidra till klimatomställningen.
En sliten tankefigur i klimatsammanhang är det inte spelar någon vad jag eller vi gör så länge någon annan fortsätter gör det där som är så mycket värre. Sverige är fullt av företag och organisationer som vänder på det resonemanget och inte frågar sig vad någon annan borde göra, utan vad de av egen kraft kan göra för att bidra till att vi klarar omställningen till ett hållbart samhälle.
Alla utsläppsminskande innovationer, ändrade resemönster, alla klimatsmarta energiåtgärder – över allt detta kommer en utbyggnad av raffinaderiet i Lysekil att kasta en mörk och hånfull skugga. En skugga som signalerar ett tack för att ni ansträngde er och lyckades minska era utsläpp, men här kommer en miljon ton koldioxid rakt ut i atmosfären – varje år. Utan tvekan kommer många känna uppgivenhet och minskad motivation till följd av ett sådant beslut.
Regeringen står nu inför ett val. Antingen ökar man utsläppen lika drastiskt som man sänker moralen och motivationen i Sveriges ansträngningar för klimatet. Eller så stärker man desamma genom att visa att vi alla spelar i samma lag och kämpar för samma sak – att leva upp till Parisavtalets åtaganden och fortsätta slåss om ledartröjan i den internationella klimatomställningen. Det finns inget alternativ till att stoppa Preemraff.
Ossian Matthiessen
Klimatanalytiker, Tricorona Climate Partner
Debattartikel i Aktuell Hållbarhet, 25 augusti 2020
Ossian är även talesperson för Klimataktion.