Därför är oljan fantastisk – och fossilfri massbilism en omöjlighet

Oljan är fantastisk. Jag skriver det inte som en provokation, det är ett konstaterande. Eller vad kan man annars säga om en brygd där en futtig deciliter har styrkan att lyfta en personbil till toppen av Eiffeltornet? Har du en bil med hundra hästkrafter (vilket är lite i bilvärlden) så kan din fyrhjuling utföra arbete motsvarande 2000 arbetande människor.

Men så är också oljan framkoncentrerad i årmiljoner till enorm energitäthet. En liter olja är ursprungligen uppemot 24 ton organiskt material, djur- och växtdelar.

Läs den siffran igen. En liter olja har ursprungligen varit uppåt 24 ton organiskt material. Det är en energitäthet av guds nåde. 

Vad är bensinpriset nuförtiden? 14 kronor-15 kronor litern? 14-15 kronor för 24 ton växt- och djurdelar som har förädlats i årmiljoner. 

Ett ganska schyst pris. Lite väl schyst om man lägger på det historiska perspektivet. 

Jag läste Björn Forsbergs bok ”Fartrusiga” nyligen, merparten av siffrorna jag nämner är från denna bok. Det minsta man kan säga efter att ha läst ”Fartrusiga”  är att den är en tillnyktring. En tillnyktring från alla slags förhoppningar om att vårt transportsystem kan överleva – i nuvarande omfattning – på biobränslen eller el.

Jag intervjuade Scanias hållbarhetschef för något år sedan. Jag ställde frågan om det går att klara övergången från dieseldrivna lastbilar till lastbilar drivna på något icke-fossilt. Det måste gå, svarade han. Inte att det går.

Just denna tro – att det måste gå –  bär teknikoptimisterna genom klimatdebatten. Och i vissa aspekter kan de ha rätt. Det finns delar av fossilsamhället som kan göras fossilfria. Delar av industrin möjligen. I många länder (som Sverige) kan vi nog få fossilfri el . Men att göra transportsektorn – i nuvarande omfattning – fossilfri. Glöm det.

Våra globala transportsystem (bilar, bussar, båtar, tåg, flyg osv) drivs i dag till 96 procent av fossil energi. Futtiga fyra procent drivs på andra sätt. 

Biobränslen då? Eldrift? Finns inte ersättningen där?

Vi tar dem i tur och ordning. Biobränslen först.

Historiskt har oljan gett uppemot 100 gånger mer energi än vad som krävts vid utvinningen. Idag ligger kvoten någonstans kring 20-1. Men fortfarande är oljeutvinning en mycket energieffektiv apparat.
Det kan jämföras med biodieseln där man per insatt energienhet får ut 2-5 gånger mer energi. Energimässigt en avsevärt sämre affär alltså.

Det vill säga: Vi kan köra fordon på biobränslen, visst. Men råvarorna (skogsråvara, palmolja, majs osv) är inte särskilt effektiva – vilket betyder att det skulle behövas enorma markarealer för att ersätta vår fossildrivna fordonsflotta.

Lägg till det att världens skogar behövs, som kolsänkor och för att djur och växter faktiskt ska ha någonstans att bo (det som lite distanserat kallas biologisk mångfald). En palmoljeplantage, eller en granplantering i Sverige för den delen, är rena monokulturer. Ytterst få arter trivs där.

Redan idag har vi ett extremt tryck på skogen, och skogsindustrin är sannolikt inte heller särskilt pigga på att avstå större delen av sin råvara för fordonsbränsle. I de flesta länder är frågan inte ens aktuell eftersom skogsytorna är för små.

Dessutom blir utsläppen från skogsprodukter likt förbannat till koldioxid. Om vi planterar nya träd har denna kol visserligen bundits igen om, säg, åttio år, Men det är nu vi behöver tvärbromsa koldioxidutsläppen. Och då är det bästa sättet att låta så mycket skog som möjligt stå kvar och binda sitt kol.

Jordbruksmark då? Där kan vi väl plantera snabbväxande energiträd? Jo, det finns en del mark som ligger i träda, exempelvis i Östeuropa men huvudsakligen har vi ett hårt tryck på vår jordbruksmark. Vi behöver odla mat, helt enkelt. Sverige har dessutom en strategi om att öka matproduktionen inom landet. I en värld där människor svälter (och där skördarna blir alltmer oförutsägbara) är det svårt att motivera att jordbruksmark ska användas till fordonsbränsle.

Eldriften då?

Så omhuldad och haussad. Men batteridriften är inte okomplicerad. Om vi tittar på batteriet till en Tesla modell S så ger bara batteritillverkningen utsläpp på runt 17 ton koldioxid. För jämförelsens skull så kan sägas att en tur-retur-resa till Thailand orsakar utsläpp på runt 3 ton.

I klartext: Bara batteriet innebär utsläpp på åtminstone sex Thailandsresor. Björn Forsberg menar att det t.o.m kan handla om upp till 24 Thailandsresor för att producera ett Tesla-batteri.

Många seriösa förståsigpåare menar att elbilarna släpper ut lika mycket koldioxid som konventionella fossilbilar – eller bara aningen mindre – när man betraktar elbilen från tillverkning till skrotning.

Dessutom: Även runt elbilen finns en infrastruktur. Vägar där bilen ska rulla ska byggas och upprätthållas. I första hand är det fossil energi som arbetar för oss då.

Batterierna till elbilen förlorar också snabbt i prestanda. Efter fem år har de förlorat 20-30 procent av sin prestanda, enligt Björn Forsberg (andra uppger dock mer positiva siffror). Ett batteribyte är inte heller billigt. Allt mellan 50 000 och 400 000  är summor som nämns.

Dessutom är elbilen för dyr för de flesta, att batterierna snabbt förlorar i prestanda, är problematisk vid kallstarter och batteriet slits snabbt vid höga hastigheter. 

Man bör också fundera över metallerna i batterierna. Litium är en central metall i batterierna och bryts bara i ett fåtal länder. Tillgången på kort sikt är mycket begränsad. EU-kommissionen menar att det behövs 18 gånger dagens tillgångar bara fram till 2030 om vi ska få till en snabb omställning av bilparken. Brytningen kräver också enorma mängder vatten, ofta i områden som lider av vattenbrist.

Visst, vi kan öppna nya gruvor i Europa. Men gruvöppningar tar tid och lämnar också sår i landskapet som består in i evigheten. Dessutom är det ganska få som vill ha en gruva på sin bakgård.

Kobolt, en annan viktig del i batterierna, bryts ofta under vidriga förhållanden i Kongo. Även den är en bristvara. 

Jag är ledsen om jag blir långrandig. Men komplikationerna är många.

Det finns en potential i eldrift, det är sant. Men vi ska inte tro att det är en väg som kan rädda massbilismen. Det är naivt på gränsen till korkat. Den miljövänligaste bilen kommer alltid att vara den bil som aldrig byggs.

Så långt har jag bara talat om vägtrafik. Sedan ska vi inte glömma att även flyget och sjöfarten ska ställas om till biobränslen eller eldrift. 

Jag säger lycka till – eller välkommen till verkligheten.

OSCAR MAGNUSSON, styrelseledamot i Klimataktion