Analys
För en månad sedan drog Preem lika glädjande som förvånande tillbaka sin ansökan om att få expandera oljeraffinaderiet i Lysekil: ”Preem backar, klimatet tackar”, löd Sydsvenskans fyndiga rubrik. För några veckor aviserade petroleum- och biodrivmedelsbolaget att de skissar på en ansökan om att ändra det befintliga miljötillståndet till att bygga om Synsatanläggningen, som i dag producerar diesel, och i stället framställa förnybara drivmedel i stor skala. Ombyggnationen förväntas öka Preems förnybara dieselproduktion med nästan en miljon kubikmeter om året, två till tre gånger mer än vid dess raffinaderi i Göteborg.
– Beräkningar tyder på att vi kommer att behöva ungefär 4-4,5 miljoner kubikmeter flytande biodrivmedel i Sverige 2040 – att jämföra med cirka 0,6 miljoner kubikmeter i dag. Och en stor del av råvaran kommer att hämtas från den svenska skogen eller lantbruket, säger Mattias Backmark, Preems affärsutvecklingschef, till tidningen Land Skogsbruk (LRF).
Beslutet sätter således fingret på ett nytt dilemma. I takt med att efterfrågan på biobränslen och bioenergi ökar i samhället – industrin måste väck från kol och olja, byggbranschen från betong, transportsektorn från bensin och diesel – ökar också trycket på skogen. Kampen om ”det gröna guldet” har hårdnat.
En färsk rapport från Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) ger vid handen att mängden råvara, från skogsmark som används för virkesproduktion, måst fördubblas jämfört med i dag för att täcka framtidens behov. Sidoeffekterna är legio: kolsänkan sänks, ekosystemen rubbas, brandrisken och utsläppen ökar, biologisk mångfald, rennäring, ekoturism och rekreationsmöjligheter hotas i än högre grad än i dag. Detta går stick i stäv med åtminstone ett av riksdagen antagna 16 nationella miljömål för hållbar utveckling: ”Levande skogar”.
– Om efterfrågan ska mötas med inhemsk råvara krävs stora insatser för att öka virkesproduktionen i skogen, om det ens är möjligt. Om inte utbudet kan öka i önskad takt måste efterfrågan justeras, säger Tomas Lundmark, professor vid Institutionen för skogens ekologi och skötsel, SLU Umeå, som i somras publicerade rapporten Skogen räcker inte – hur ska vi prioritera?
Arbetstiteln, berättar Lundmark för Sveriges Radio Klotet, var Räcker skogen till? men att det ganska snart stod klart att den inte gör det efter de ”färdplaner” som diverse industrier, branscher och sektorer har utställt för den pågående omställningen och det framtida behovet av bioenergi. Här finns ett uppenbart målanpassningsproblem som politiken såväl som näringslivet förbisett, negligerat eller missat helt och hållet. Det kan också sägas vara symptomatiskt för den moderna människan i det globala nord: först sätter vi upp mål, sedan anger vi medel där allt som oftast djur, natur och klimat får stryka på foten i jakten att komma först i mål.
Sverige har cirka 28 miljoner hektar skogsmark; nära en tredjedel är exkluderad från virkesproduktion. I Götaland och Svealand finns inget överskott att hämta. Återstår Norrland (från Gävleborg, Dalarna och uppåt). Riksskogstaxeringen visar att den så kallade uthålliga avverkningsnivån ligger på runt 92 miljoner kubikmeter. Skogsstyrelsen, tillsammans med SLU, beräknar i sin skogliga konsekvensanalys av år 2015 (SKA 15) att den kan öka med 10 miljoner kubikmeter till år 2050, med brasklappen att skogsbruket ”kan räkna in en positiv klimateffekt”.
Statistiska centralbyrån rapporterade 2019 att nyttjandet av biomassa, av den totala bränsleanvändningen, inom den svenska ekonomin ökade med tio procent 2008-17 (från 37 till 47 procent). Ökningen under nästa tioårsperiod (2017-26) spås vara mångdubbel. Samtidigt som utsläppen från industri, trafik och hushåll har sett en smärre ökning, från att ha bromsat in en smula, sedan 2017. Samtidigt som trycket på skogen ökar. Hur du än bollar med siffrorna går ekvationen inte ihop. Betyg: IG. Lundmark beräknar i stället att det samlade skogsråvarubehovet kommer stiga till 126-175 miljoner kubikmeter till år 2050:
– Det är uppenbart att anspråken på skogen är orealistiska i dag. Den framtida skogspolitiken måste göra fördjupade konsekvensanalyser. Det är kanske dags för en Tillväxtkommission?
Eller vänd på steken, för en gångs skull: en Nedväxtkommission. Det kanske är dags för den moderna människan i det globala nord att dra ner på sina ohemula bekvämlighetsanspråk och konsumtionsmönster, sina för länge för givet tagna tillväxtkrav och lyxtillvaro?
Rikard Rehnbergh, Miljömagasinet nr 44