I dag är det Black Friday. Vanliga år en dag som förkroppsligar vår vansinniga överkonsumtion. Kanske kommer det att vara glesare i butikerna i år – men den minskningen äts sannolikt upp av ökad nätförsäljning.
En del i miljödiskussionen präglas idag av mantrat om förändrad och klokare konsumtion. Att en bättre konsumtion är det som kommer att rädda vår planet. Byt din fossilbil mot en elbil! Producera förpackningar som görs av skogsråvara istället för olja. Med bra miljöval när vi står i affären så räddar vi planeten. Ungefär så.
Men det vi mest av allt behöver är inte att vi byter ut en dålig produkt mot en något lite mindre produkt. Vad vi behöver är en minskning av all varukonsumtion. Bara produktionen av batteriet till en eldriven Tesla S leder till utsläpp av 17 ton koldioxid, för att ta ett exempel.
Självklart finns det undantag. Det finns produktion som måste öka i ett hållbart samhälle. Cyklar och solceller är ett sådant undantag. Rotfrukter och annan klimatsmart mat likaså. Det finns fler exempel. Men allt det där är, hur man än vrider på det, undantag.
Ledordet för framtiden är minskning. Färre flygresor. Färre nya teknikprylar. Färre nya klädesplagg. Färre funktionella kök som slängs ut.
Är det ett tråkigare liv? Inte nödvändigtvis. Snarare kanske vi talar om en återgång till de konsumtionsnivåer vi hade i Sverige på 1970- och 1980-talet. Var det ett dåligt liv? Levde folk i nöd? Hade folk tråkigt jämnt? Knappast.
Jag tror egentligen inte att den stora utmaningen för miljö- och klimatrörelsen är att få med en majoritet av befolkningen på att skära i västerlandets överflödskonsumtion. En stor del av problemet finns också hos de extremt rika (som att en procent av världens befolkning står för hälften av flygets utsläpp). De flesta både ser och inser att vår konsumtionsnivå har gått bananas.
Utmaningen ligger snarare i arbetstillfällen. Titta bara på Preems planerade utbyggnad i Lysekil som lyckligtvis stoppades. Vad alla förespråkare talade om var arbetstillfällen, inget annat. Samtidigt talade miljörörelsen nästan bara om utsläppsökningarna. Det var en debatt som sällan möttes på riktigt.
Så om vi i miljörörelsen ska få ett bredare stöd för att strypa konsumtionshetsen måste vi samtidigt svara på två frågor:
- Vad erbjuder samhället de människor som blir av med jobbet på grund av att delar av ekonomin bromsar in? Här måste vi inom miljörörelsen ha ett övertygande svar. Räcker det att erbjuda frikostiga möjligheter till vidareutbildning?
- Vår ekonomi drivs av expansion, tillväxt. Om vi ser framför oss ett samhälle utan BNP-tillväxt kommer detta rimligen leda till att fler kommer att stå utan lönearbete. Ett sådant scenario väcker oro hos många. Hur möter man denna oro? Är någon form av medborgarlön som är lösningen? Eller finns det andra vägar för att skapa trygghet i ett samhälle som växlat ner?
Vi måste inte ha lösningen genast. I dag räcker det att säga – köp bara det du måste. Men imorgon måste vi också fundera på hur vi gör parollen om minskad konsumtion lättuggad för det stora flertalet.
Oscar Magnusson, styrelseledamot, Klimataktion.