Denna krönika skrevs ursprungligen av Åsa Elmstam åt tidningen Väglöst. Denna text är något omarbetad för Klimataktion.
När jag ser mig omkring hemma inser jag att det mesta jag äger är ärvda saker, loppisfynd, trasiga saker jag har fått eller tagit hand om någonstans och sedan lagat, omkonstruerat. Jag tycker att sakerna är mer själfulla så. Jag lever också ett ekonomiskt sparsamt liv med en ekonomi som tillhör en kulturarbetares, det vill säga långt under medelinkomst. Men jag upplever att jag har ett överflöd – av det mesta.
Mitt vemod och ömsinthet kring tingen sträcker sig långt bortom de flestas har jag förstått. Jag har en ryggradsreflex som säger mig att jag måste ta hand om alla för mig överflödiga saker, så att de hamnar hos en ny ägare som behöver dem. Ingenting får gå till spillo. Jag tänker och känner som en människa från en annan tid. Jag skulle antagligen platsa i det gamla bondesamhället, där allt trasigt lagades tills det inte gick längre, men kunde sen fortfarande göras till stoppning eller isolering eller på annat vis komma till nytta.
Jag antar att jag blivit uppfostrad till att tänka och känna så här.
Det skaver för mig att leva i detta överkonsumtionssamhälle. De allra flesta människor tjänar uppenbarligen för mycket pengar och har bytt ut kreativitet mot shopping, kastar och köper nytt, förnyar efter trender. Det är inte lönsamt att ta till vara, restaurera, lägga tid på att låta sakerna hitta det rätta nya hemmet.
I går blev jag vittne till ytterligare en utrensning av ett hus på vår gata, en äldre dam har bott i huset sedan 1940-talet. Hennes släktingar röjde ur huset på en dag. Flera containrar fylldes med hennes bohag som först slogs sönder i bitar för att ta så lite plats som möjligt. En salig blandning av material, plast, metall, trä, keramik.
Det är tydligen detta sätt som är lönsamt. Jag har varit med om det så många gånger i så många sammanhang – bristen på respekt för saker och brist på ansvar och kretsloppstänkande. Att införskaffa en ny pryl får kräva massa tid, energi och tanke. Men sen när prylarna är passé ska de snabbt, snabbt elimineras på enklaste möjliga sätt. Skit i återvinning, skit i att bemöda sig om att lägga ut en annons för bortskänkes eller ringa en secondhandbutikskedja för att de ska hämta upp ett lass. Snabbt och smärtfritt måste det gå.
Just i detta nu har jag också som uppgift att ta hand om min gamla mammas lägenhet sedan hon flyttat till ett ”boende”. Hon, som jag, är konstnär. Hennes lägenhet fylld av ett konstnärskap och ett livsverk blandat med en massa faktiskt ”skräp”. Folk säger till mig att jag inte KAN gå igenom allt, ”du måste börja kasta bara”. Det får mig att gå sönder inombords. Jag gör det inte lätt för mig, det kommer ta enormt lång tid men jag måste. Måste lägga den tiden och respekten. Och vi alla måste börja respektera vår jords begränsningar och leva cirkulärt inom de planetära gränserna.
För 15 år sedan var jag utbytesstudent i Japan och längtar ofta tillbaka till den för mig starkt upplevda animism som råder i det japanska samhället. En vördnad för föremål, platser och varelser och en tro på att allt har ett distinkt andligt väsen i sig. Denna tro och förhållningssätt saknas mig i Sverige, möjligen har det funnits men tillhör nu en svunnen tid. Om vi alla skulle börja respektera saker och ta ansvar för varje föremåls hela kretslopp skulle vi inte behöva nån Black Friday.
Åsa Elmstam är konstnär, konsthantverkare och silversmed, som ägnar en stor del av sin fritid åt klimataktivism och tänkande kring det cirkulära och är också ledamot i styrelsen för Klimataktion.
Väglöst är en tidning om naturligt friluftsliv. Tidningens mål är att inspirera till ett friluftsliv i samklang med naturen och till debatt kring hur människan förhåller sig till sin omvärld. Vi vill lyfta fram det fantastiska med den allt mer sällsynta långfärden och det viktiga i att kunna leva ett rikt liv med enkla medel.
Det går att läsa tidningen digital på nätet gratis. Nr 14 2019 med temat Rädda världen rekommenderas särskilt.