Publicerad i Miljömagasinet nr 06/21
Visst är det härligt med en ”riktig” vinter: knarr under fötterna, frost på grenarna, snö som ligger och is som håller. Kung Bore har onekligen lämnat ett duktigt avtryck i år (fastän det blivit mildare nu). En sibirisk vinter över hela Europa, tvåsiffriga minusgrader i Málaga och på Malta, ända ned till Mellanöstern, sällan skådade snömängder i Beirut och Jerusalem. Arktiska stormar över Amerika, med många minusgrader och mängder med snö i Mexiko och Texas. Men Bores tajmning kunde ha varit bättre.
För en vinter som denna ger alla fossila bakåtsträvare vatten på sin kvarn: Vadå klimatkris, 18 minusgrader i Malaga och Texas?! Få nämner att det är just den typen av extremväder som är följden av klimatförändringarna och som forskarna länge varslat om. Ergo: klimatkris. Hela den klimatiska apparaten – varmare atmosfär och hav, försvagade jet- och golfströmmar, färre kolsänkor, smältande glaciärer, poler och permafrost – är ur fas och reagerar därefter. Följaktligen. Inget är som vanligt längre. Bondepraktikan är satt ur spel.
Yttermera nämner få, om någon, att det är just i tider av extremväder som begären – sitta hela dagarna framför datorn och konsumera energi – och produktionen – sitta hela dagarna framför datorn och konsumera prylar – måste gå ner, gå på sparlåga. Av nödtvång och nödtillstånd. Det är i tider av kris som det allra nödvändigaste måste komma enkom och allena; basbehoven vätska, näring, värme. Till den ofantligt infantila dammsugardebatten finns bara en kommentar tillika konsumenttips: har du testat att sopa och skura?
Bakåtsträvarna vädrar morgonluft: Se, så illa rustade vi är för den här typen av väder. I Stockholm skriker de borgerliga partierna efter en återupplivning av den döende dinosaurien kärnkraft; i Texas om utökad oljeutvinning; i Katowice om större extraktion av brunkol. Repris: få nämner att det snarare är eftersatta och föråldrade elsystem (”power grid”) som orsakar överbelastning och påföljande strömavbrott – inte elbrist.
Lösningen tycks enkel: i stället för att satsa miljarder sinom miljarder på att uppväcka eller utöka exploateringen och förbränningen av fossila bränslen eller sätta plåster på samhällsfarliga kärnreaktorer, lägg dem på att effektivisera – modernisera, restaurera eller expandera – befintliga elnät. En aldrig så omfattande energiutvinning kan levereras utan ett funktionellt, effektivt elledningsnät.
Det är som att ta tempoloppscykeln till den stubbiga och steniga skogsstigen. Eller köpa in höghastighetståg till changerad tågräls. Se på Sverige, ”världens modernaste land”, vars norra och södra halvor inte är förenade varför den södra halvan ”tvingas” importera (fossil) el trots att ett energiöverskott råder i norr.
En annan dålig tajmning – som människan faktiskt kan styra över – är den senaste FN-rapporten (18/2). Under en coronapandemi och en vargavinter riskerar den att negligeras helt och stå ohörd. Rapporten uppmanar medlemsstaterna att inte bara fullfölja åtagandena i Parisavtalet utan att helst ”steppa upp”, snabba på dem för att undvika en tvågradershöjning. Det är om inte en överlevnadsfråga så åtminstone en solidaritetshandling.
Årligen dör nio miljoner i förtid på grund av klimatförändringar och luftföroreningar och exploaterade naturtillgångar. Och det, i sig, är en klassfråga. De fattigaste länderna kring ekvatorn får ta den första och värsta smällen; de allra fattigaste – kvinnor och barn – är där mest utsatta. Shora Esmailian kallar dem för de mest värnlösa och sårbara – efter latinets vulnus, sår – i sin profetiska bok Ur askan från 2012.
Även Bidenadministrationen bjuder upp till dans och menar att USA är ”back”; forne Vietnamveteranen tillika fredsaktivisten, numera klimatambassadören John Kerry säger att ”detta är en viktig dag, en dag som aldrig skulle ha behövt inträffa” när landet nu återinträder i Parisavtalet. Men med tanke på den globala elkonsumtionen, där 20 procent förbrukar 80 procent av energin, och även covidvaccinet, där den rika delen av världen dammsugit – ursäkta vitsen! – läkemedelsmarknaden och lämnat den fattiga, och sårbaraste, delen med blott fem procent av den sammanlagda tillgången, lär FN:s varningar och uppmaningar verka som ett skri mitt i den arktiska snöstormen.
Rikard Rehnbergh