Analys av Rikard Rehnbergh
Det kan ha gått de flesta förbi: Portugal, som hållit i EU:s ordförandeklubba sedan den 1 januari, har lämnat ett tydligt avtryck på Europakartan. Trots att ordförandeskapet inte har samma tyngd som före 2009. Tyskland – dess mångåriga förbundskansler Angela Merkels avsked – överlämnade klubban till Portugal, som i sin tur passade den vidare till Slovenien den 30 juni.
Av Slovenien och premiärminister Janez Janša förväntas inte mycket. Den maniskt twittrande högerpopulisten har i tysk press fått epitetet ”mini-Trump”. Tvärtom lär spänningarna och splittringen mellan ”öst och väst” öka än mer. En tydlig indikator var under den EU-hearing om Sloveniens krympande press- och yttrandefrihet då Janša sonika lämnade parlamentet för att aldrig återkomma. Den typen av barnsligheter, och etikettsbrott, är det sista EU behöver under en pandemi och återhämtning, en klimatkris och samhällsomställning. Att Sloveniens ordförandeskap förlöper utan större incidenter och kalamiteter och i stället söker upprätthålla ett slags status quo, nolläge, är bäst för alla parter.
Intressantare är att jämföra de två föregående ordförandeländerna och se vad de åstadkommit under varsitt halvår. Först ett par ord om respektive lands status i EU och, som en konsekvens, resterande världen. Tyskland är en G7- och G20-medlem, Europas ledande industrination och utgör tillsammans med Frankrike EU:s ryggrad.
Portugal, å sin sida, är nära raka motsatsen: den fattiga, lusiga, lastbara kusinen från landet. Så har det inte alltid varit. En gång – vid slutet av medeltiden – imperiet med stort I. En handelsnation (med inte alltid ädla varor) som satte av mot Afrikas västkust (Henrik Sjöfararen) och grundade ett med tiden vidsträckt kolonialvälde, som till skillnad från den den spanska kronan (id est: Columbus) verkligen fann sjövägen till Ostindien (Vasco da Gama) och som, högst förmodligen men inte helt säkert, genomförde den första världsomseglingen (Fernão de Magalhaẽs) fastän denna gång under spansk flagg.
Sedan gick det utför. Kolonierna skulle bli en black om foten. Den största, Brasilien, bröt sig loss redan 1822. Indien återannekterade enklaverna Diu, Damâo och Goâ 1961. Samtidigt startade de afrikanska frihetskamperna – som Henning Mankell beskrivit inifrån i flera böcker – fast Angola, Guinea-Bissau, Moçambique, Principe och São Tomé skulle bli fria stater först 1974-75. I mycket för att kuppmakarna just störtats i moderlandet. Nejlikerevolutionen var i stort fredlig.
Märk väl att Portugal var en – i ett katolskt samhälle – obönhörlig diktatur i ett halvt sekel efter militärkuppen 1926 (jämför med Greklands respektive Argentinas sju år). Amnesty International bildades för övrigt efter att två studenter skålat för friheten under diktatorn António de Oliveira Salazars regim (1932-68) och fick sju års fängelse för den skålen. De var de första officiella samvetsfångarna.
Diktaturen blev kostsam på flera vis. Och när de inte helt ringa inkomsterna från exkolonierna uteblev och de i stället skulle kompenseras för krig, övergrepp och utsugning samt de många kolonisterna återvände till Portugal blev de ekonomiska och sociala problemen närmast oöverstigliga för ett land som hade fullt upp med demokratiseringen. Problemen fortsatte. Portugal inträdde i EG (Europeiska gemenskapen) 1986 som dess fattigaste land. Analfabetismen var utbredd. 1993 bifölls full medlemsstatus i EU. Industrin började expandera, arbetslösheten minska och BNP öka.
Trots det har Portugal jämte Grekland och Irland setts som EU:s ”svarta får” vid 2000-talets många finansiella fluktuationer. 2011 tvangs landet, på grund av ett budgetunderskott, ta ett stort nödlån från EU och IMF (Internationella valutafonden). Åtstramningspolitiken slog hårt mot landet, men var intet i jämförelse med tidigare. På 1980-talet var det sociala trygghetssystemet i det närmaste obefintligt. Sedan dess har det varit en hjärtefråga. Att bli en välfärdsstat. Portugal har lyft välfärdsfrågorna på ett helt annat sätt än Tyskland, trots att det av hävd anses ledande däri. Det går inte heller att skylla på pandemin; den har ju drabbat Portugal hårdare.
Under premiärminister António Costas ledning hölls ett EU-möte i den vackra hamnstaden Porto den 7 maj. En motsvarighet till det sociala toppmötet som Sverige anordnade i Göteborg 2017. Den sociala pelare som socialdemokraterna introducerade då har för Portugal varit av särskild vikt. En pelare om 20 punkter för drägliga arbetsvillkor, justa arbetsmarknadsavtal, minimilöner och höjd levnadsstandard.
Portugals ordförandeparoll har lytt: ”Nu ska vi uppnå en rättvis, grön och digital återhämtning”. Rättvisan har vi berört. Tilläggas kan att Portugal pushat för större fiskal transparens inom EU. Det betyder att samtliga medlemsländer implementerar en enhetlig skattesats för företag; ett multinationellt företag (som ”techdrakarna”) ska inte kunna flytta kontoret till ett annat EU-land för att få en lägre vinstskatt.
En grön återhämtning är en överlevnadsfråga för Portugal. Inget annat europeiskt land är så sårbart för ökenutbredningen på grund av dess långa kuststräcka (saltvatten från en stigande havsnivå) och höga sommartemperaturer. Som Miljömagasinet rapporterat har värmeböljor och minskad nederbörd orsakat omfattande skogsbränder. Som kustland har Portugal också lyft kravet på en ”hållbar blå ekonomi”. Det vill säga allt som berör havet: bioteknik, energi, fiske, odling, transport, turism med mera.
Händelsevis – eller? – är FN:s nuvarande generalsekreterare en portugis, António Guiterrez, som gång efter annan betonat den globala rättviseaspekten (nord-syd) och adresserat den ödesmättade klimatfrågan med krav på de rika medlemsländerna att leva upp till sina fagra löften såväl som internationella åtaganden.
/…./
Portugal har som få andra kolonialländer lyckats hantera sin invandrarsituation och koloniala skuld. Assimileringen är långt ifrån ideal men bra mycket mera lyckosam än i många andra kolonialländer. Se på Storbritannien, ett annat gammalt imperium, som i mångt och mycket lämnade EU med invandringen som argument.
När Mutti Deutschland talar är de små barnen (läs: länderna) tysta. Bäva månde Europa när hon dånar. Fast under Tysklands ordförandeskap har inte mycket hänt. Medan Portugal – med samma folkmängd som Sverige – visat att en timid men taktisk politik kan bli framgångsrik i slutändan, att en tydlig riktlinje för såväl sin egen hållning som för EU-ordförandeskapet ger resultat och att radikala beslut som inte alltid går hem i nuläget sedermera ska visa sig både förutseende och framåtblickande.
Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet nr 24/2021