Krönika av Oscar Magnusson, tidigare ledamot i styrelsen för Klimataktion riks
Det är en schizofren sommar. Jag hör många – fler än tidigare – som bävar inför vad klimatförändringarna åstadkommer. Värmen i USA, översvämningarna i Tyskland och Belgien, bränderna i Sibirien och Turkiet och så den eviga sommaren vi hade här i juni och juli . Hur många dagar hade vi temperaturer över 25 grader? Väldigt många. När vi i skrivande stund har 18-20 grader och mer av normal svensk sommar känns det svalt. Även vår uppfattning om det normala förskjuts.
Men samtidigt som jag både hör och anar olusten hos många råder en närmast rungande tystnad. Jag har inte hört en svensk politiker kommentera sommarens extremväder (förutom när inrikesminister Damberg talade om klimatanpassningar). Jag hör inga upprop och inte heller i min ganska medvetna Facebooks-sfär är det särskilt mycket tal om vad vi upplevt denna sommar.
Vad jag däremot ser – och själv är aktiv del av – är hur vi ägnar sommaren åt att suga i oss fina sommarupplevelser. Och inget fel i det. Om det inte vore för att vi alla kör så mycket bil. En och annan strävar på i kollektivtrafiken men för de flesta är det våra fyrhjuliga vänner som för oss fram. Och egentligen är det inte så konstigt. Den är gudomligt praktisk; bilen.
Jag ska ta ett eget exempel: Jag var på ett familjeläger för gamla fältbiologer nyligen. Det hade gått att ta sig med buss till en plats två kilometer från campingplatsen. Men med två tält, fem sovsäckar, fem liggunderlag, tre barn, köksgeråd, mat för fyra dagar och övrig packning hade det varit en omöjlighet för min familj att ta sig dit kollektivt.
Och visst, vi hade kunnat hyra en elbil. Men det hade inneburit att resan blivit 4 000 – 5000 kronor dyrare. Så det blev svärfars dieselbil i stället. En av dessa ständiga kompromisser med verkligheten.
Förresten kom nästan alla andra lägerdeltagarna också i bil.
Och det är här någonstans knuten sitter, det jag tror är anledningen till att det är så svårt att uppbåda många människor för en radikal klimatpolitik. För vi är alla – i väldigt olika grad visserligen – dopade och insyltade i fossilsamhället. Vi njuter bilens bekvämlighet. Äter billig mat för att vi har ett storskaligt fossildrivet jordbruk, osv. Vi i väst är alla, mer eller mindre, systemets fångar.
Men vårt beroende och fångenskapen skapar också en tystnad. Vi dämpar vår ilska, dämpar vår handlingslust, dämpar det uppror som vårt intellektuella jag inser att vi borde både uppmana till och delta i.
Det är svårt att bita den arm som föder oss – eller åtminstone skänker oss bekvämlighet.
Men det är här jag tror att vi måste göra helt om. Att moralisera över bilåkandet leder föga framåt. Snarare måste vi åstadkomma en miljö där fler ställer krav på högre bensinskatt, stopp för utbyggnad av vägar osv. Det behövs många, många fler som kliver ut i det offentliga och kräver att bensinen kostar 40-50 kronor litern. Vi behöver bilägare som ställer krav på att bilåkandet ska bli dyrare och kollektivtrafiken billigare.
Flyget är en annan fråga som bär på mycket laddning. Många diskvalificerar sig själva från klimatengagemang för att man vill/behöver flyga nån gång. Skamdebatten kring flyget har visserligen skapat en viktig normförskjutning men kommer inte att få tillräckligt många att avstå sitt flygande. Men vad som skulle kunna göra större skillnad är om flygresenären istället för att smyga och skämmas ställde krav: Höj koldioxidskatten så det skriker, bygg ihop det europeiska järnvägsnätet och se till att det blir billigare att åka tåg än flyg, förbjud inrikesflyget, osv.
Från Stefan Löfven hör man ibland formuleringar om ett ”fossilfritt välfärdssamhälle”. När han säger det låter det som det vore en mindre samhällelig utmaning vi ska förbi, ett litet gupp på vägen bara. Men egentligen vet Stefan Löfven och alla andra med någon slags verklighetsinsikt att klimatfrågan är och kommer att bli skitjobbig för oss alla. Ska vi ta det här på allvar är de sociala kostnaderna här och nu stora. Mängder av verksamheter behöver läggas ner eller helt byta inriktning. Det kommer innebära arbetslöshet, det kommer att bli jobbigt på många sätt.
Men alternativet är enormt mycket värre.
Jag har varit besviken på tystnaden från landets politiker denna sommar. Men vi ska komma ihåg att politiker behöver tryck utifrån, och det trycket behöver komma från många håll. Även bilister, flygresenärer, folk i byggbranschen, skogsägare, anställda i koldioxidintensiv industri, ja alla som i det korta perspektivet kan uppleva sig som förlorare på en omställning, måste finnas med i den kritikkören.
Vi må vara både fångar och betjänter i fossilsamhällets intrikata system. Men det innebär inte att vi ska tysta eller kuva vår upprördhet. För det går att bita även den hand som föder oss.
Om ni inte tror mig kan ni fråga vår lilla kattunge hemma.
Oscar Magnusson