Kommentar av Rikard Rehnbergh
Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 32/2021
Lyssna på forskarna, säger Greta. Gör vi det? Den 9 augusti släppte FN:s klimatpanel (IPCC) den första delen av sin senaste rapport om världsläget, en sammanställning av över 14 000 artiklar på området. Kortfattat och hårdraget kan den sammanfattas med ett ”vi hade fel, läget är värre än befarat!”
IPCC:s rapporter kommer ungefär vart sjunde år. Den dessförinnan kom 2013 och forskningen är nu solklar över en sak: Den globala uppvärmningen, issmältningen, havsnivåhöjningen går snabbare än vad som spåddes för sju år sedan och den är ”man-made”. Den för ett drägligt klimat helt avgörande golf- och jetströmmen är än mer ur fas än vad kalkylen förutsagt.
Därför blir vädret allt extremare för varje år. När golf- och jetströmmen kommer ur fas avstannar den livsviktiga cirkulationen och vädersystem som bibliska skyfall och monstruösa monsuner, utbredd algblomning och koralldöd, extremhetta, bränder och torka biter sig fast i eller över ett och samma område under en allt längre tid.
Och därför kan en och samma kontinent uppleva exceptionella skillnader – samtidigt. Som att flodvågsliknande översvämningar sköljer över Centraleuropa samtidigt som megabränder rasar i såväl Sydeuropa som Sibirien. Samma sak med nära nog grannländerna Indien och Iran: I det första den värsta monsunen i mannaminne och i det andra den dito torkan.
Det finns liksom inget mellanläge längre. Det där gyllene mellanläget som krävs för att jorden ska vara beboelig både temperatur-, vätske- och odlingsmässigt. Det där mellanläget som människan satt ur spel. När golf- och jetströmmen rubbas utjämnas väder- och temperaturskillnaderna mellan nord och syd. Kalla poler och varma tropiker kan vara ett minne blott i nästa århundrade.
Om översvämningarna i Tyskland och Belgien – samt Kina, Indien och Bangladesh – är som en storslagen fastän skrämmande tavla av Pieter Brueghel den äldre och den yngre, ”Helvetes-Brueghel”, är bränderna i Grekland, Italien, Portugal och Spanien – samt USA, Kanada, Sibirien och Australien – en tavla av deras äldre landsman Hieronymus Bosch. De flamländska mästarna var inte bara före sin tid utan även något av siare.
Forskarna kalkylerar i en kolbudget, det vill säga den mängd koldioxidekvivalenter som människan/maskinen dels släpper ut direkt i atmosfären och dels den mängd som frigörs som en indirekt följd av mänsklig/maskinell aktivitet. Exempelvis metangasen (kolväte) som sipprar ut allt snabbare på grund av att permafrosten smälter allt snabbare.
Koldioxidhalten i atmosfären ligger i dag på 422 ppm (miljondelar) – den högsta halten på två miljoner år – då den borde ligga på runt 350 för att djuren, inklusive människan, ska kunna leva ett drägligt liv (se co2levels.org). Vi måste inte bara sluta släppa ut växthusgaser; vi måste dessutom komma på ett effektivt sätt att reducera koldioxidhalten i atmosfären. Och detta trots snart två år med covid-19 och följaktligen minskad produktion och konsumtion, färre resor och transporter, lägre industriell och maskinell aktivitet.
Det visar med all bjärt tydlighet att den exponentiella utsläppskurvan bara fortsätter stiga lika tvärt som den berömda illustrationen med ishockeyklubban, att tröskeleffekterna är fler och digrare än anat, att de irreversibla (oåterkalleliga) konsekvenserna, som isbergskalvningen och glaciärdöden, infunnit sig fortare än beräknat. Så kallade katastroffilmer måste snart byta beteckning.
IPCC-rapporten släpps i rättan tid. I detta nu pågår förberedelserna inför FN:s uppskjutna klimatmöte (COP) i Glasgow i november. Med tanke på sommarens extremhändelser och väderkatastrofer slag i slag så torde innehållet, allvaret och utfallet vara självklart. Ord och handling, mandat och realpolitik, egenintresse och allmänintresse överensstämmer emellertid sällan.
När människan sätter sig ned för att förhandla brukar perspektivet inte vara längre än till nästa löning (läs korruption) eller i bästa fall nästa val (läs mer korruption). Talande är att G8-mötet i Cornwall (11-13/6) och G20-mötet i Neapel (20-22/7) under rubriken ”Environment, Climate and Energy” såväl som det förberedande COP-mötet i London (med över 50 ministrar) i slutet av juli beskrivits som en räcka ”klimatfiaskon” – samtidigt som omvärlden antingen står i lågor, går under i hettan eller i vattenmassorna.
För en gångs skull har forskaren haft fel och alarmisten rätt. Klimatkrisen inträdde för länge sedan. ”Just do the maths”, som det brukar heta. Kolbudgeten för en global temperaturhöjning om 1,5 grader (Parisavtalet) är naturligtvis körd. Men forskningen, illustrerat av IPCC, menar att tidsfönstret fortfarande står öppet för max två grader. Då krävs helt andra tag på COP26 än vad som tidigare varit fallet.
De som fortsätter tala i eufemistiska termer av klimatförändringar och inte i realistiska av KLIMATKRIS (ja, med versaler; nej, du kan inte fortsätta flyga, köra fossildrivet och äta biff som vanligt) torde följa Gretas exempel: agera! Annars är vi, bokstavligen, stekta. Sålda är vi redan.