Klimatforskare och miljöorganisationer: Fyra av tio svenskar tvivlar på att människan ligger bakom, visar Demoskop. Nu krävs en statligt finansierad folkbildning för att övertyga skeptikerna.
Sedan världens länder skrev under Parisavtalet 2015 har mest uppmärksamhet ägnats åt klimatmålen, de utsläppsminskningar som länderna behöver göra och vilket stöd utvecklingsländer kan behöva för att kunna utvecklas ekonomiskt och samtidigt ställa om till fossilfrihet. Men i avtalet förband sig länderna också att informera om klimatförändringen och göra befolkningen delaktig i arbetet med att motverka den. Det stadgas i Parisavtalets artikel 12.
En attitydundersökning som Demoskop gjort visar att Sverige är långt ifrån intentionerna i artikel 12. Trots att FN:s klimatpanel IPCC i sin senaste rapport slagit fast att den mänskliga påverkan av klimatförändringen är ”entydig” är bara 60 procent av svenskarna övertygade om att klimatförändringen i huvudsak eller enbart beror på mänskliga aktiviteter.
Av de 1 024 personer över 16 år som svarat tror 1 procent att klimatförändringen enbart har naturliga orsaker. Ytterligare 8 procent tror att den i huvudsak har naturliga orsaker, medan 31 procent anger både mänsklig påverkan och naturliga orsaker. Andelen som är övertygade om människans påverkan är något högre bland yngre, medan det finns både yngre och äldre som enbart tror på naturliga orsaker.
Att det är en så anmärkningsvärt hög andel som fortfarande tvekar visar att kunskapen om klimatförändringens orsaker inte har nått hela vägen fram och kommunicerats på ett tillräckligt klargörande sätt. 44 procent säger också att de är dåligt informerade om klimatforskningen. När respondenterna får svara på frågor om klimatförändringen avspeglas okunskapen i en ganska hög andel felaktiga svar.
Det finns en viss misstro mot mediernas rapportering, där 20 procent av de svarande anser att den är falsk. Den andelen är högre bland de yngre. Särskilt hög, 79 procent, är misstron bland dem som tror att naturliga orsaker ligger bakom klimatförändringen, medan misstron är lägre bland klimatengagerade – 8 procent.
Nästan hälften av alla som svarat, 44 procent, tycker att det är svårt att avgöra vad som är sant i rapporteringen om klimatfrågan. Samtidigt finns det en stark tilltro till forskningen, där mer än 80 procent säger att forskare är den trovärdigaste källan. Som jämförelse har bara omkring en fjärdedel högt förtroende för information från journalister och regeringen.
Undersökningen visar också en låg tilltro till politiska ledares förmåga att nå klimatmålen. 85 procent av svenskarna tror inte att världen kommer klara 1,5-gradersmålet till 2050. Trots detta känner bara 30 procent sig väldigt oroade inför klimatförändringen.
Sammantaget känner vi stor oro över att forskare, statsmakterna och medierna inte nått ut till befolkningen på ett trovärdigt och engagerande sätt. Nu krävs ett snabbt och strategiskt arbete baserat på det åtagande Sverige har gjort i och med Parisavtalet.
Det är anmärkningsvärt hur långsamt statsmakterna agerar i denna fråga. I oktober i fjol inkom Naturvårdsverket med en underlagsskrivelse till regeringen för att förverkliga Sveriges åtaganden i artikel 12 Men mer ett år efteråt har regeringen inte kommit med något initiativ i frågan – ingen strategi, inte ens ett direktiv till Naturvårdsverket och andra myndigheter.
Skolornas lärare gör sitt bästa för att förmedla korrekta kunskaper och unga får lära sig att kritiskt granska uppgifter på nätet. Men när undersökningar visar att en betydligt högre andel unga använder sociala medier kommer de även i kontakt med desinformationen i dessa kanaler. Medelålders svenskar, som länge invaggats i att vi lever i den bästa av världar, tycks samtidigt ha svårare att ta till sig att samhället står inför ett allvarligt, långsiktigt hot.
Nu behövs en stor folkbildningsinsats, där forskarsamhället, myndigheterna, studieförbunden, skolor och civilsamhällets organisationer engageras i ett arbete som når ut i varenda stuga i vårt avlånga land.
Statsmakterna behöver omgående göra följande:
● Ta fram en folkbildningsstrategi som engagerar befolkningen i klimatomställningen.
● Avsätt mer resurser till forskningskommunikation.
● Avsätt resurser för särskilda stöd till studieförbund och civilsamhällets organisationer med inriktning på klimat och hållbarhet.
● Kräv att arbetsgivare som en del i sitt personalarbete inbegriper information om och engagemang för klimat och hållbarhet.
● Anta särskilda strategier för hur skadlig desinformation på klimatområdet bör hanteras och bemötas.
Klimatomställningen kommer vare sig vi vill eller inte. Antingen sker den kaotiskt där extremväder, stora samhällsskador, högre priser på viktiga förnödenheter och snabba folkomflyttningar kommer som en överraskning – eller så sker den i hyfsat ordnade former, där hela befolkningen är välinformerad, delaktig och medansvarig i arbetet med att stoppa utsläppen av växthusgaser, för att långsiktigt kunna hantera klimatförändringen i ett solidariskt samarbete med världssamfundet. Låt oss gemensamt rikta in oss på det senare alternativet.
Pia Björstrand, talesperson, Klimataktion
Leo Rudberg, ordförande, Fältbiologerna
Frida Berry Eklund, talesperson, Våra barns klimat
Kimberly Nicholas, klimatforskare och medlem i Researchers Desk
Göran Folin, samordnare, Alternativ Stad/Jordens Vänner