Eftersom jag aldrig lärt mig att använda en symaskin och alla mina byxor hade lite väl synliga hål lämnade jag för en tid sedan in två par byxor till min lokale skräddare. Han tog 150 kronor per byxpar, vilket nog är ett bra pris. Jag tror det är svårt att ta ut ett lägre pris än så om man ska göra nån vinst på arbetet.
Trots mitt besök hos skräddaren valde jag också att köpa ett par byxor till, för jag behövde vara hel och ren dagarna därpå. Inne på H&M hittade jag ett par svarta byxor som satt bra, sydda i Sydostasien likt det mesta vi köper i klädväg. Priset? 199 kronor.
Visst, jag kunde säkert hittat några snygga byxor på second hand om jag hade orkat leta. Men det är inte det jag vill diskutera med detta exempel. Vad jag vill tala om är prisrelationen. Att nya konsumtionsvaror kan vara så billiga att man skäms, medan även små reparationer har en prislapp som gör att man funderar på om det är värt att laga byxorna, skorna eller vad det nu handlar om.
Inte sällan hörs välvilliga och kloka röster i debatten som uppmanar oss att inte köpa nytt, att vårda de saker man har för att inte slösa med resurser. Och visst, en del fattar moraliska beslut, men på det stora hela är det en skendiskussion. De moraliska konsumtionsvalen är bara en rännil i konsumtionsfloden. Är det billigare att köpa nytt än att reparera det man redan har, tro tusan att de flesta väljer nyinköp.
Att det strikt miljömässigt är bättre att reparera ett par byxor än att köpa nytt är svårt att argumentera emot. Men andra avvägningar i miljödiskussionen är svårare. Köpa besprutade närproducerade grönsaker eller ekologiskt som kommer från andra sidan jordklotet? Köpa naturbeteskött (som ofta är bra för den biologiska mångfalden) eller vegetabiliska proteiner? Liknande avvägningar finns på samhällsnivå. Ska samhället bygga höghastighetståg, som eventuellt kan konkurrera ut inrikesflyget i södra Sverige, men som samtidigt kommer att orsaka stora utsläpp av växthusgaser i byggandet? Och ska vi bryta sönder, ofta unika landskap, för att hitta de jordartsmetaller som behövs till batterier i elbilar?
Allt det där är kluriga frågor men det finns en tankeregel jag återkommer till om tanken fladdrar i förvirring. Den lyder så här: I alla sammanhang, i det privata likväl som på samhällsnivå, använd minsta möjliga mängd energi och minsta möjliga mängd råvaror. Jag ser inte detta som någon slags extrem hållning. Både vi som människor och samhället som sådant behöver ett konstant inflöde av energi och resurser för att inte falla ihop. Och jag talar inte om att vi till varje pris ska stänga av varje lampa eller utesluta varje resa. Men när vi står inför en knepig valsituation, som privatperson eller samhälle, har vi åtminstone en tankemässig ledstång att hålla oss i.
Denna minsta-möjliga-mängd-hållning får dock inte mycket gehör i samhällsdebatten. För när vi nu ska ersätta vår fossila energi med el både i industrier och fordon låter det som att det inte finns några baksidor med elkraften. Men vad man glömmer i vurmandet för den ”rena” elkraften är sådant som:
- Att all elproduktion kräver fossil energi – såväl i byggandet som i sitt upprätthållande.
- Att exempelvis elbilar kräver enorma mängder jordartsmetaller, vilket kräver nya gruvor i mängder.
- Att det nu kastas många hungriga blickar på våra sista kvarvarande forsande älvar.
- Eller ta fjärrvärmen som ofta beskrivs som så hållbar och fin. I fjärrvärmeverken eldas så mycket plast att det står för 6 procent av Sveriges utsläpp av växthusgaser.
Klimataktion har en t-shirt med ett tryck där det står ”Fossilfritt Sverige 2030”. Det där målet, ett fossilfritt Sverige, sympatiserar jag självklart med. Men jag skulle gärna lagt till något mer på den t-shirten. Något som visar att det inte räcker med att byta från en energikälla till en annan. Jag tror det är på tiden att ett gammalt 70-talsbegrepp, lågenergisamhälle, får sin revansch.
Oscar Magnusson
Skriv en krönika som rör klimatet du med! Mer info här:
https://klimataktion.se/kontakt/material-till-hemsidan/