Veckorna inför Stockholm+50 fylldes mejlboxen med uppmaningar från Stop Ecocide International att frågan om en ekocidlag skulle hamna högt på dagordningen under den S-ledda FN-konferensen vars luddiga tema – för att inte säga medvetet flummiga, för att undgå kritik om brist på resultat – löd: ”Healthy planet for the prosperity of all”.
Ekocid översätts med natur- eller miljömord (jag föredrar den första benämningen: storskalig miljöförstöring påverkar hela naturen, inklusive atmosfären) och Stop Ecocide-rörelsen söker få den likställd med genocid, folkmord, i Romstadgan och Internationella brottmålsdomstolen. Rörelsen startades av den skotska advokaten Polly Higgins och dess svenska gren, igångsatt av ekologen Pella Thiel, är en av rörelsens äldsta.
Olof Palme (S) lyfte frågan redan vid konferensen 1972. Han ”påpekade att ekocid kräver brådskande internationell uppmärksamhet”, skriver Stop Ecocide, och det är naturligtvis – om än onaturligt – att den hittills inte fått större uppmärksamhet och tyngd under exempelvis COP-förhandlingarna. Palme sa att det brådskade; 50 år senare kan det vara för sent.
Owen Gaffney, hållbarhetsanalytiker vid Stockholm Resilience Centre, påpekar att vi homo sapiens år 2009, tidpunkten för COP15 i Köpenhamn, hade överskridit tre av de nio planetära gränserna. I dag är sex av dem överskridna. Det är dock risk att alla nio, snart, vägt över till så kallade tipping points, trösklar, med oanade konsekvenser. Och att bara det motiverar en ekocidlag:
– Vi tar kolossala risker med naturen, biosfären är ytterst fragil. Från Everests topp till Marianergraven är det ju blott två mil, konstaterar Owen Gaffney.
Det gör han under ett av de mest välbesökta seminarierna, ”Urgent legal action for a healthy planet”, vid den alternativa miljökonferensen Folkets forum på ABF-huset på Sveavägen i Stockholm.
Paneldeltagarna konkluderar att kostnaden för att bevara, och till och med utöka, världens ekosystem förmodligen är lägre än de samlade covidåtgärderna. Det är alltså, i sammanhanget, så lite vi talar om.
Johan Wirfält säger om Thiels och ekopsykologen Henrik Hallgrens nya bok Naturlagen – Om naturens rättigheter och människans möjligheter:
– Västerländsk rättsfilosofi betraktar naturen som en motståndare snarare än en medspelare.
Ett dylikt system, eller blotta tanken, är otänkbart för de flesta natur-/urfolk av den enkla anledningen att naturen är deras levebröd. De drabbas också värst när både den kapitalistiska profitjakten tillåts härja fritt och ostraffat och när de planetära gränserna tippar över för att de lever i, av och med naturen, men att det sker i samspel med och inte frispel i den omgivande miljön.
Efter konferensens avslut den 3 juni dimper ännu ett mejl från Stop Ecocide International ned i boxen: ”Stockholm+50 kommer inte att bli ihågkommet för sitt officiella resultat. Mötet kanske istället går till historien för att det var då som en lag mot storskalig miljöförstöring hamnade på den internationella agendan. Äntligen!”
Måhända fick de rätt. Efter ett rundabordssamtal mellan nordiska och baltiska ungdomsrörelser och nordiska miljö- och klimatministrar under konferensen har nordiska ministerrådets generalsekreterare Paula Lehtomäki lovat att ta frågan vidare.
//Rikard Rehnbergh, journalist, författare och styrelseledamot i Klimataktion Stockholm
Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet nr 25/2022