Ett välbesökt panelsamtal, ”Den krokiga vägen framåt”, hölls under Framtidsforum. Panelen ombads inledningsvis att kommentera den nya regeringens överenskommelse med SD, Tidöavtalet, och hur klimatkrisen behandlas i det.
Alla fyra paneldeltagare var överens om att tillförlitliga åtgärder helt lyser med sin frånvaro, att allt egentligen kokar ned till en enda sak: mera kärnkraft.
Leo Rudberg, miljöaktivist och statsvetare, tidigare förbundsordförande för Fältbiologerna och aktivistsamordnare för Jordens Vänner, påpekar det bakvända i regelverket som ger en krona i klimatåtgärder men två kronor i subventioner till klimatskadlig verksamhet.
Dagens Nyheters kulturredaktör Björn Wiman går ett steg längre och menar att avtalet i slutändan är ett hot mot demokratin i det att den nya regeringen prioriterat ned klimatfrågan till inte ens ett nolläge utan snarare ett negativt värde. Det vill säga: det kommer bli värre.
Moderatorn Pia Björnstrand, talesperson för Klimataktion, exemplifierar med sitt ”andra hemland” Finland där politiken styr opinionen och visar vägen och inte tvärtom som i opinionskänsliga Sverige.
Esmeralda Sjögren är yngst i panelen. Hon är en av ungdomarna bakom Auroramålet, som tidningen rapporterat om vid flera tillfällen och som anser att otillräckliga klimatåtgärder ”äventyrar barns och ungas rätt till liv, hälsa och utveckling som garanteras av Europakonventionen, Regeringsformen och Barnkonventionen” samt ska ”hålla staten ansvarig för det bristande klimatarbetet”. Sjögren menar att Tidöavtalet ytterligare spätt på behovet att dra staten inför domstol för att säkerställa respekten av mänskliga rättigheter.
Uppsalabon Gurgîn Bakircioglu var en välkänd programledare och journalist på SR och SVT. Han var en av dem som tog livet med en klackspark och inte nämnvärt bekymrade sig för vare sig klimatfrågan eller sitt ekologiska fotavtryck. Tills han en dag, i mars 2016, vaknade upp, sålde och donerade bort allt han ägde och köpte en husbil. Ett ”vanlife” som syftar till att förbruka så litet som möjligt av naturresurser och om vilket han skrivit krönikor för bland andra Metro och Syre.
Han för in den nödvändiga etniska och inkomstrelaterade aspekten i diskussionen. Bakircioglu hävdar att den pågående miljö- och klimatförstöringen egentligen är den värsta formen av kolonialism som människan någonsin sett. Hur ungefär en procent av ohemult rika vita västerländska män tillåts kolonisera hela jordklotet och dess skyddande atmosfär. Och dessutom tillåts profitera på det på bekostnad av övriga 99 procent, varav många lever långt under existens minimum. Det är lika anmärknings- som tadelvärt att, återigen, regelverk tillåter det.
Det kallas ibland för ”cowboyekonomi”, åsyftande kolonisatörernas beteende i ”vilda västern” under 1800-talet. Hur de fördrev eller dödade ursprungsbefolkningen, bosatte sig, utvann alla resurser och drog vidare till nästa område för att upprepa proceduren.
Vad möjliggjorde detta system? Samma som i dag: konsumtion skapar produktion och/eller extraktion inom myten om evig tillväxt och expansion. Eller med bilden av den efter 1800-talet tvärt stigande Keelingkurvan (hockeyklubban) – mer, fler, extra av allt.
Franske nationalekonomen Thomas Piketty har i Kapitalet i tjugoförsta århundradet (2015) visat att den här typen av otillbörliga förhållanden och orättvisa inkomstskillnader ger upphov till populism och fascism.
Och då är vi tillbaka till Wimans ord om Tidöavtalet som ett hot mot demokratin. Han avslutar med att citera meteorologen och klimatexperten Martin Hedberg: ”Vad är det viktigaste för varje enskild? Att sluta vara enskild!”
Rikard Rehnbergh