Pär Holmgren (MP) är kanske Sveriges mest sakkunnige politiker i klimatfrågor, av många igenkänd som tidigare meteorolog och väderpresentatör på SVT. Sedan EU-valet 2019 representerar han Sverige i EU-parlamentet. Vi ställde ett par frågor till honom om hans syn på det parlamentariska klimatarbetet i Sverige och internationellt.
Berätta kort om hur klimatarbetet i Bryssel fortlöper och vilka frågor som är de hetaste eller mest framgångsrika för tillfället.
På senaste tiden har det viktigaste varit att höja ambitionerna i de olika filerna som ingår i EU-kommissionens klimatpaket “Fit for 55”, som kom för två år sedan. Det är olika lagförslag inom bland annat transporter, energi, skog och industri som syftar till att EU ska nå det utsläppsmål om 55 procents utsläppsminskningar till 2030 som antogs i EU:s klimatlag. Dessa 55 procent utsläppsminskning för EU till 2030, jämfört med 1990, är långt ifrån tillräckligt för att vi ska vara i linje med Parisavtalet, enligt oberoende forskare. Förhoppningsvis kommer åtminstone vissa av lagarna, när de snart är slutförhandlade, leda till något högre ambitionsnivå – och kanske leder det till en målsättning på 57 eller 58 procent. Vi gröna har drivit på för att målet ska vara minst 65 procent.
Det handlar dessutom egentligen inte om 55 procent minskning av utsläppen, utan redan i detta mål till 2030 har kolsänkor (negativa utsläpp) räknats in. Dessa otillräckliga ambitioner gör att vi under resten av detta århundrade snabbt kommer att bli allt mer beroende av kolsänkor, vilket också är tydligt i scenarierna från IPCC i deras senaste rapport.
Lagstiftningsarbete för att öka naturens möjligheter att bidra till vårt klimatarbete, som är så nära sammankopplat med vårt arbete för att stoppa förlusten av biologisk mångfald, är särskilt högt på agendan just nu, till exempel när det kommer till naturrestaurering, förändrade jordbruksmetoder, och andra skog- och markrelaterade frågor.
Vilka är de största hindren?
Rent politiskt är det största hindret att de tre stora politiska grupperna i Europaparlamentet inte har högre ambitioner. Dessa tre; de konservativa EPP (där M & KD ingår) med ca 25 procent, den socialdemokratiska gruppen med ca 20 procent samt de liberala Renew (med L & C) som har ca 15 procent, utgör tillsammans en majoritet som blockerar tillräckligt ambitiösa förslag. Och det egentligen riktigt stora problemet är att de dessutom ofta kommunicerar att de ÄR ambitiösa, och att de tar klimatförändringarna på stort allvar.
De vill inte att klimatfrågan ska ta alltför stor plats i den politiska debatten, därför har de positionerat sig på en nivå där de till sina respektive väljargrupper kan signalera att de tar ansvar och gör omställningen så snabbt som det går – utan att hota deras andra kärnfrågor, oavsett om det handlar om arbetstillfällen, tillväxt och vinster för näringslivet, eller att inte begränsa valfriheten i enskilda människors vardag.
Vilka skillnader finns mellan att arbeta med klimatfrågor på ett nationellt och ett internationellt plan?
Klimatfrågan är internationell. Det är EU, tillsammans med Kina och USA, som måste leda omställningen. Det är USA och Europa (framför allt Storbritannien och Tyskland), som har störst historiska utsläpp per person, och som ekonomiskt har tjänat mest på att utnyttja den
fossila energin. EU måste därför ta ett riktigt stort ansvar i klimatomställningen, och på riktigt visa ledarskap. Genom EU finns en möjlighet att göra skillnad för en ännu större del av världens utsläpp, där klimattullar och handelspolitik har potential att driva på utsläppsminskningar även långt utanför våra egna gränser.
Men med det sagt är det givetvis också viktigt att i sammanhanget mindre länder som Sverige går före och visar att omställningen inte bara är möjlig, utan också rent strategiskt och ekonomiskt, är smart och den väg som alla länder behöver gå. Kostnaden för att icke agera är mycket större än de investeringar som krävs för att bygga ett hållbart och fossilfritt samhälle.
Vad tror du att den nya regeringsbildningen i Sverige kommer att innebära för klimatarbetet
Jag tror, och hoppas, att de delar av det svenska näringslivet som vill se en snabbare omställning och högre klimatambitioner, på skarpen säger till de politiska partier i regeringen som de normalt och historiskt brukar ha som bundsförvanter. Det duger inte att politiska partier som har en tradition att stå på näringslivets sida, i denna avgörande fråga låter sig bli överkörda av antimiljö-propaganda och kortsiktig populism. Det går kanske att vinna en del marginalväljare i ett val på en sådan taktik, men det går inte att leda ett land med en sådan politik.
Vad förväntar du dig av framtiden, på det personliga och/eller klimatpolitiska planet?
Det är val till Europaparlamentet igen redan om drygt ett år. Jag ser verkligen fram emot valrörelsen. Förra gången, 2019, var jag helt ny i Miljöpartiet och partipolitiken. Nu har jag en mandatperiod med erfarenhet och kunskap.
På det globala planet så lär vi tyvärr redan nu under 2020-talet se allt fler extrema väderhändelser och naturkatastrofer, som följder av den globala uppvärmningen. Allt fler människor runt omkring i världen kommer (sakta men säkert) att förstå hur allvarligt läget är. Det kommer att leda till förändringar i politik och samhällsplanering. Jag har i många år sagt att det måste bli en kritisk massa med tillräckligt många människor som vill se tillräckligt stora och tillräckligt snabba förändringar innan vi kan genomföra en nödvändig klimatomställning. Det kommer förr eller senare att ske, men tyvärr måste vi också konstatera att vi inte längre kan undvika en lång period, många årtionden, med en global uppvärmning väl över 1,5 grad.
För mig som har följt klimatfrågan i över 30 år är det såklart lätt att konstatera att vi borde ha påbörjat omställningen redan på 1990-talet. Det hade varit mycket enklare, vi hade haft mycket längre tid på oss, och vi hade kunnat undvika en del av de katastrofala följder som vi nu inte längre kan undvika. Men att bara konstatera detta är inte speciellt konstruktivt. När vi nu befinner oss i det globala klimatnödläge som vi är, behöver vi göra så mycket som möjligt här och nu för att åtminstone se till att de framtida katastrofer som går att undvika, inte inträffar. Det är därför som varje tiondels framtida uppvärmning är så viktig, och för hundratals miljoner människor kanske även bokstavligen livsavgörande.
Pär Holmgren är meteorolog och klimatexpert, och sedan 2019 Europaparlamentariker för Miljöpartiet de Gröna. Pär Holmgren sitter som ledamot i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet (ENVI) samt som ersättare i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling (AGRI) och utskottet för transport (TRAN).