Hur man väljer att se på resultatet av COP28 i Dubai beror helt och hållet på vilka förväntningar man hade inför mötet. Själv var mina förväntningar väldigt lågt ställda, vilket mildrar besvikelsen. Det höll ju på att inte bli något avtal alls. Det blev det ändå till slut. Men det finns mycket som är svårt att smälta.
Fossila bränslen var som väntat den stora knäckfrågan. Om än urvattnade, så är formuleringarna i avtalet de skarpaste hittills gällande just fossila bränslen. Det står också att världen ska “ställa om” från fossila bränslen i energisystemen, vilket tidigare inte uttryckts så tydligt. Det är trots allt en kraftig signal till marknaden att oljans era håller på att ta slut.
Men bland andra Karin Lexén, generalsekreterare på Naturskyddsföreningen, har konstaterat att överenskommelsen är långt ifrån tillräcklig för att nå 1,5-gradersmålet. Ett stort minus är förstås att det inte finns någon tydlig tidsplan för omställningen. Nästan i ännu mindre grad än efter tidigare möten.
Det har beskrivits som en framgång att det nu har inrättats en fond för skador och förluster i sviterna av skador som klimatkrisen orsakar. Något som i framför allt ska komma fattiga länder till gagn. Men där har vi en annan knäckfråga som varit en följetong på alla de senaste COP-mötena. Att de rikare länderna bromsar finansieringen av denna kompensation. Sagt i klarspråk – det är en jättebra idé så länge någon annan betalar…
Så där kan man hålla på, å ena sidan steg i rätt riktning, å andra sidan inga direkta utfästelser om finansiering eller konkreta tidsplaner. Det största problemet är ju att vi inte har tid med det här låga tempot och alla kompromisser.
Oljeindustrin
Vilket leder mig vidare till en annan “snackis” inför och under mötet. Nämligen att COP-mötet ägde rum just i oljelandet Förenade Arabemiraten och leddes av en ordförande med tydliga kopplingar till oljeindustrin. Dessutom ska det ha vimlat av oljelobbyister på plats. Civilsamhället, och särskilt de mer aktivistiska krafterna, hade återigen väldigt svårt att göra sina röster hörda. De unga fick som vanligt stå utanför och protestera inför döva öron.
Oljeindustrin bär historiskt sett en stor del av skulden till det läge vi är i och har också bidragit till att mörka forskning och tysta larmrapporter i många år. Det är ju helt absurt att de automatiskt får tillträde till maktens korridorer. Och om möjligt ännu mer absurt att länder som är stora producenter av fossila bränslen får stå som värdar för klimatmöten.
Tankar inför kommande COP-möten
Det är ju redan bestämt var COP29 ska äga rum och det handlar återigen om ett fossilproducerande land där de mänskliga rättigheterna kränks, nämligen Azerbajdzjan. Minns också att COP27 ägde rum i Egypten. Tre år i rad med länder starkt beroende av produktion och försäljning av fossila bränslen. Framför allt symboliskt sett är detta en fullständig katastrof. Det är också naivt att inbilla sig att inte oljeindustrin kommer att fortsätta göra sitt yttersta för att bromsa skarpa formuleringar och konkreta handlingsplaner.
Kanske hägrar lite hopp där borta i tunneln ändå, att det är Brasilien som är värd för COP-mötet 2025, antagligen med president Lula vid makten. Han har ju tydligt distanserat sig från Bolsonaros klimatfientliga politik.
Rimliga krav inför kommande möten:
Släng ut oljelobbyisterna och ta in representanter från civilsamhället istället! Låt de unga komma till tals på allvar! Låt bara länder som kan visa upp goda exempel vara arrangörer!
Hur ska vi medborgare någonsin kunna tro på att dessa möten kan göra skillnad annars?
Jörgen Leidebrant, talesperson Klimataktion