-Jag stod öga mot öga med barn i min ålder som tvingades tigga.
Så berättade pristagaren Karl Andreasson om vägen till sitt engagemang för klimaträttvisa. Han höll tacktal efter att ha fått det alternativa nobelpriset för intersektionalitet på En nobel fest för klimaträttvisa, som arrangerades i december av Klimataktion, Rebellmammorna och Geesgud. Priset delades med Carolina Andrén och Carmen Blanco Valer.
-Vilken otroligt fin kväll att njuta av musik, tal och skratt med så fina aktivister och fira allt arbete vi gör i rörelsen! Stort tack till arrangörerna och framförallt till Mariam Nordmark och Pia Björstrand, säger Karl Andreasson. Han fick priset tillsammans med Caroline Andrén för arbetet med Week of Action for Social and Climate Justice.
Carmen Blanco Valer prisades för att väva samman miljökamp med bl a antirasism, avkolonisering och feminism.
Här är Karl Andreassons tacktal:
”Å Caroline Andréns och mina vägnar vill jag säga att det är ett privilegium att stå på denna scen med Carmen Blanco Valer och resten av de nominerade klimaträttvisa hjältarna. Det är en ofattbar känsla att stå bland så många av våra förebilder i rörelsen.
Min väg in i denna rörelse är lite ovanlig. När jag var 12 år gammal flyttade min familj till Bangladesh. Jag fick gå i en fin internationell skola som låg bara 100 meter från ett slumområde. Att stå öga mot öga barn i min ålder som tvingades tigga på gator var en snabbläxa i privilegier och ojämlikhet. Så jag kom tillbaka till Sverige för att studera, och här fick jag äntligen upp ögonen för klimathotet och började aktivera mig i rörelsen.
En dag, med oron som en klump i halsen, berättade jag för min mor att jag tänkte bryta mot lagen för att stoppa en kolgruva. Hon svarade “det var på tiden”.
I efterhand är det självklart att min mor skulle säga så, hon är från Chile, hon tog till gatan för att demonstrera för Allende och fick fly på grund av Pinochet. Hon har lärt mig allt jag kan om vikten att stå för sina principer, även när det är svårt.
Denna bakgrund drog mig till klimaträttvisa rörelsen för att jag ser klimatkrisen som en konsekvens av djupare fel i vårt samhälle. En logik som skapats för att rättfärdiga att västvärlden kolonialiserade andra folk och tog deras resurser.
En logik som skapat masspropaganda i form av reklam som övertygar oss att konsumera mer och mer.
En logik som låter oss offra stora delar av världen till stigande havsnivåer, floder, torka och svält för att inte ändra vår livsstil.
Det är denna underliggande logik som lett oss till klimatstupets rand och som vi måste ändra om vi inte ska fortsätta i samma spår. Och det är just därför vi måste prata om Gaza. För att samma logik som leder till klimatkrisen, har använts i 75 år för att rättfärdiga ockupationen och lett till den hemska situation vi ser idag. Just nu så sker det en splittring i europeiska klimaträttvisa rörelsen gällande hur vi ska agera kring Gaza. Jag tror det är en nödvändig splittring. Ett samtal vi borde haft för länge sen.
Frågan gäller att stå i solidaritet med dem som utsätts för samma logik som skapat och förvärrats av klimatkrisen, eller fortsätta tro att klimatfrågan handlar om isbjörnar och koldioxidkalkyler.
I Gaza ser vi en kris där det inte bara är vår moraliska skyldighet att stå i solidaritet med alla offren som medmänniskor, men också en situation där samma logik som skapat klimatkrisen har ställts på sin blodiga spets med barnen under rasmassorna. Vi måste ta detta tillfälle i akt och stå upp får våra principer och mot grundproblemen. Klimatkrisen kommer förändra allt, det är vårt jobb att se till att vi navigerar förändringen så det finns rättvisa på andra sidan.