Vägen mot en rättvis och effektiv klimatomställning har visat sig svår att beträda. Att sättet vårt ekonomiska system fungerar på är en bromskloss är uppenbart för de flesta. De flesta? Nej, det återstår att övertyga våra politiker om det. Men så länge klimatgasutsläpp inte bara tillåts utan uppmuntras kommer vi aldrig att kunna hejda krisen. Klimatkrisen är därför också demokratins och det ekonomiska systemets kris.
Det har visat sig att nationalstaterna, och den parlamentariska demokratin, har mycket svårt att hantera
klimatkrisen. Från visst politiskt håll noteras det visserligen att vi har ett betydande problem som borde
tas itu med, men från andra håll hörs det i realiteten ingenting.
Det beror naturligtvis på att CO2-utsläpp, metanläckage, flygbensin och kopruttar, är så intimt förknippade med välstånd och välfärd att dessa företeelser inte bara tolereras utan också uppmuntras. Alla försäkringar om att ta klimatansvar blir därvid bara tomma ord utan innehåll.
Sanningen är ju att vårt ”välstånd” sedan länge har varit förknippat med kolet och oljan, och fortfarande är det. Det var i allt väsentligt fossilbränslenas överlägsna energiinnehåll som ledde till 1900-talets enorma industriella expansion – ”den stora accelerationen”. Och, det ska inte förnekas, till en materiell välståndsutveckling av aldrig tidigare skådat mått. Välståndet har emellertid inte blivit rättvist fördelat, och det är de rika i världen som nu driver fram klimatkrisen, genom sin exempellösa konsumtion.
Organisationen Oxfam har visat att den rikaste procenten människor i världen släpper ut dubbelt så mycket klimatgaser som hela den fattigare hälften av jordens befolkning. Det är också de fattiga som redan idag drabbas mycket hårdare av klimatkrisen, och den skillnaden kommer bara att öka.
Människans expansion har också skett på biosfärens, den levande jordens bekostnad. Antalet vilda
djur på planeten har minskat med två tredjedelar de senaste 50 åren, medan antalet människor och deras
tamboskap (framför allt nötkreatur) i runda tal har fördubblats respektive tredubblats. Den här biologiska
krisen är bara en annan gren än den klimatologiska på den mänskliga expansionens träd. Ingendera hade
varit lika allvarlig idag utan fossila bränslen och långvarig uppmuntran av en livsstil som de facto innebär
förstörelse av vårt och våra medvarelsers livsutrymme och vår gemensamma framtid.
För att kunna göra de kraftfulla minskningar av klimatgasutsläppen som behövs för att hejda den globala
temperaturstegringen, eller åtminstone få den att sakta in, så krävs det väldigt mycket mer än elbilar,
kärnkraft och personliga livsstilsval. Sådant kan på sin höjd minska utsläppen med några få procent. Vad
som skulle behövas för ett seriöst menat försök att hejda klimatkrisen är en gigantisk omläggning av det
ekonomiska system som idag dominerar världen. Denna omläggning måste ske globalt, eftersom den internationella ekonomin är så sammankopplad.
En omläggning av sättet ekonomin fungerar på måste ske genom införande av nya ekonomiska normer och regler, restriktioner som innebär skyldighet att producera och konsumera i grunden hållbart och utsläppsfritt. Detta kan inte ske isolerat i något eller några länder. Det är också bokstavligen livsviktigt att de idag största utsläpparna, Kina, USA och Indien, är med på båten.
Det är här EU och EU-valet kommer in i bilden. En hel del svenskar har uppenbarligen förstått att ska
något ske på klimatfronten, så är det i EU det ska ske. Men EU har en synnerligen kluven inställning till
klimatfrågan. Då EU under senare år har börjat trycka på betydelsen av klimatmålens genomförande, så är
det hittills skogen och det sätt man sköter den på, som har stått i centrum. Och det är inte fel, för skogen
har en nyckelroll att spela. Men återigen, att ”bara” avstå från kalhyggen kommer inte att räcka. Att
merparten av EU:s medlemsländer inte heller ifrågasätter att en stor del av unionens budget går till att
subventionera en jordbrukssektor som står för en stor del av klimatgasutsläppen (metan, lustgas) gör ju
att fokuseringen på skogen känns minst sagt enögd. Vi får inte heller några signaler från EU om
betydelsen av ett ekonomiskt system som inte kräver tillväxt utan kan klara stagnation eller nedväxt utan
att kollapsa. Ett system där enskilda länder kan sätta mänskliga, hälsomässiga och klimatmässiga vinster åt alla i första rummet, utan att utkonkurreras. Så då är det kanske inte dit vi ska ställa våra förhoppningar.
Missförstå mig inte, internationellt samarbete är den enda vägen. Men så länge vi inte i merparten av medlemsländerna sätter press på våra valda politiker att utmana och förändra det mäktiga ekonomisk-politiska systemet, så kommer vi inte att nå framgång. Det är ett långvarigt och svårt arbete, men det är det vi måste fokusera på, enligt min mening. Och vi måste göra det tillsammans.
Gunnar Westling, styrelseledamot i Klimataktion riks