Titel: Fred med jorden
Författare: Elin Wägner och Elisabeth Tamm
Förlag: The Sublunar Society
Genre: Kampskrift – 66 sidor
Övrigt: Nytryck. Ursprungsupplagan utkom 1940
Vad handlar boken om? Elin Wägner (1882-1949) och Elisabeth Tamm (1880-1958) målar i stridsskriften ”Fred med jorden” upp en bild av hur människan måste börja leva i samförstånd med jorden. Enligt författarna behövs en större förståelse för att jorden bör behandlas på ett mycket mer ansvarsfullt sätt, där utarmning och brutalitet ersätts med tålamod och lyhördhet. ”Jorden är ej skapad av människohänder. Men människohänder har slagit under sig jorden. Om den missbrukas, lider den och upphör att ge.” I skriften visas på hur fred på och med jorden ska kunna uppnås och hur kvinnorna är de mest lämpade att leda fredsarbetet.
Varför skall man läsa den? För att påminnas om hur länge kampen för klimatet och miljön har pågått och hur sorgligt lite vi faktiskt lärt oss under tidens gång. Och för att se hur saker går i cirklar. En del av Wägners och Tamms resonemang känns tidstypiskt, mycket annat är hisnande aktuellt. Medan vi idag spekulerar i huruvida AI kommer att göra oss överflödiga funderar författarna över mekaniseringen av jordbruksdriften och hur ”den mänskliga arbetskraften och den mångsidiga kunnigheten ställs tillbaka genom maskinerna”. Författarna beskriver hur vår rovdrift på jord och naturresurser driver krig och kolonialism, och argumenterar för en internationell lösning gällande hur jorden ska fördelas. Där krävs att människorna i sitt inre erkänner att de inte har ”någon våldets rätt, varken mot jorden, mot enskilda människor eller andra folk”.
Detta gillade jag mest: Det är fint att få ta del av Wägners och Tamms tankar, och meningar som denna: ”När man följer naturen får man avstå från de stora vinsterna, men riskerar ej heller de stora förlusterna”. Eller denna: ”Allt som stör naturens självverksamhet måste bort, eller också vi.” Och bokens slutord: ”Nu återstår hoppet att vapnen skola läggas ner medan jorden ännu har så mycket osårad hud kvar att den kan leva och läka sina sår. Och att de överlevande skola inse att de, drivna av samma nöd, måste gemensamt sluta fred med jorden.” Så ledsamt bara, att vi än idag står och stampar på samma ställe.
– Lena Sjöberg