Kort beskrivning
Temat Global Rättvisa vilar på utgångspunkten att utsläpp och konsumtion är orättvist fördelade mellan och inom länder. Ett historiskt ojämnt utbyte och västvärldens exploatering av globala syd har lett till att länder som Sverige belastar klimatsystemet och ekosystemen i betydligt högre grad än vad ett rättvist och ekologiskt hållbart utrymme medger. Om världens befolkning skulle leva som en genomsnittlig svensk skulle det krävas 4 jordklot för att täcka den konsumtion och de utsläpp som vi i Sverige står för.
/ Torbjörn Vennström, 2015.12.02
Anteckningar efter Globala rättvise-cirkelns diskussion 3 december 2015
Vi ska först beskriva det orättvisa läget och i nästa steg diskutera vad som behöver och kan göras åt det – i Sverige och globalt. En central fråga är hur stort utrymmet är för framtida utsläpp och övrigt resursutnyttjande och hur detta ska fördelas rättvist.
I nyligen presenterade rapporter har Piketty/Chancel och Oxfam beskrivit fördelningen av utsläpp på ett samstämmigt sätt. En tumregel är att de 10 procent rikaste individerna i världen släpper ut hälften av alla växthusgaser och att jordens halva fattigaste befolkning släpper ut tio procent.
Det traditionella sättet att presentera statistiken över utsläpp är att utgå från produktionen i respektive territorium. Om man i stället utgår från respektive lands utsläpp på grund av sin konsumtion blir bilden en annan. Då ökar de globala skillnaderna och de rika ländernas ansvar blir mycket större.
Här visas några exempel på de konsumtionsbaserade utsläppen per capita i olika regioner. Inom parentes anges den procentuella förändringen jämförd med statistiken för produktionsbaserade utsläpp.
| Ton per person och år | Procent | |
| Nordamerika | 22 | (+ 13 procent) |
| Västeuropa | 13,1 | (+ 41) |
| Mellanöstern | 7,4 | ( – 8) |
| Kina | 6 | (- 25) |
| Latinamerika | 4,4 | (- 15) |
| Sydasien | 2,2 | ( – 8) |
| Afrika | 1,9 | (- 21) |
Det råder också stora skillnader i utsläpp mellan individer i ett och samma land. Utsläppen från den rikaste 1 procenten i några olika länder uppskattas enligt nedan:
| Ton per person och år | |
| USA | 318,3 |
| Luxemburg | 286,8 |
| Singapore | 250,7 |
| Saudiarabien | 246,7 |
| Kanada | 203,9 |
Vilket är då utrymmet för framtida utsläpp av växthusgaser? Olika beräkningar har gjorts. Man utgår från en ”carbon budget” som uppskattar det framtida utrymmet. En sådan budget utgår ofta från
tvågraders-målet men kan ha olika tidshorisonter. De kan också räkna med olika sannolikhet för att målet ska uppnås – en högre sannolikhet innebär att budgetutrymmet blir mindre.
Piketty/Chancel räknar med hänvisning till IPCC med att utrymmet fram till år 2100 är 1000 gigaton koldioxidekvivalenter (det vill säga samtliga olika växthusgaser omräknade till motsvarande mängd
koldioxid). År 2014 var den globala utsläppsmängden 45 gigaton. Om vi ligger kvar på den nivån är hela utrymmet använt inom cirka 20 år och temperaturökningen år 2100 kan förmodas bli 4 grader.
En hållbar utsläppsnivå, från och med nu till år 2100, uppskattas till 1,2 ton per individ och år. Det nuvarande globala genomsnittet är 6,2 ton, det vill säga drygt fem gånger större. Som tidigare nämnts är siffran (konsumtionsbaserat) 22 ton för Nordamerika, 13.1 ton för Västeuropa, 7.4 för Mellanöstern, 6 för Kina, 4.4 för Latinamerika, 2.2 för Sydasien och 1,9 ton för Afrika.
En spontan rättvisetanke är att alla ska ha rätt till samma utsläpp. Det betyder en dramatisk nedgång, särskilt i de rikaste länderna, och dessutom dramatiska utjämningar inom respektive land för att häva den nationella ojämlikheten.
Det finns ingen global beslutsordning som kan styra de enskilda ländernas utsläpp och en rättvis fördelning inom varje land är inte heller lätt att åstadkomma – men rent teoretiskt finns där möjligheter att besluta om nationella styrmedel för en omfördelning av individernas utsläpp.
Vi kan alltså inte lita på beslutsfattarna så länge vi inte aktiverar oss själva mycket mera. Naomi Klein, som driver denna ståndpunkt mycket konsekvent, diskuterar i sin bok ”Det här förändrar allt” hur det går till när ett samhälle beskriver att det är i kris. Det är en fråga om makt. Eliterna, menar hon, har inte definierat den globala uppvärmningen som en kris som ska sättas högst på agendan. Men eliterna råder inte ensamma över dagordningen. Klein skriver:
”Slaveriet var inte en kris för de brittiska och amerikanska eliterna förrän abolitionismen gjorde det till en. Rasdiskrimineringen var inte en kris förrän medborgarrättsrörelsen gjorde den till det. Könsdiskrimineringen var inte en kris förrän feminismen gjorde den till det. Apartheid var inte en kris förrän anti-apartheid-rörelsen gjorde det till en.” Detta, menar Klein, är något som måste hända också med klimatfrågan för att de nödvändiga förändringarna ska kunna genomföras. Eller som någon sagt: ”Om klimatet vore en bank skulle det redan vara räddat.”
Utsläppet av växthusgaser är emellertid inte det enda som utgör ett hot mot den naturbas som är förutsättningen för människors och samhällens fortlevnad. Många resurser överutnyttjas och hotar på olika sätt att skada ekosystemen. Ett sätt att uppskatta dessa faror är beräkningen av det ekologiska fotavtrycket. Bifogade tabell bygger på den senast publicerade sammanställningen som i sin tur baseras på fyra år gamla data.
Av tabellen framgår att världen idag totalt (”total EF” i tabellen) förbrukar resurser – inklusive den skog som krävs för att ta hand om koldioxidutsläppen – som motsvarar ett och ett halvt jordklot. Sverige (SWE) ligger med 3,72 jordklot bland de länder som lämnar det största fotavtrycket. Av tabellen framgår också läget vid en förändring av utsläppen av växthusgaserna till en hållbar nivå som i det här fallet uppskattas till 1 ton per individ i varje land och som motsvarar 0,15 jordklot. Denna uppgift ser vi i kolumnen Space+/-. Där framgår till exempel att Sverige, även sedan utsläppen av växthusgaser sänkts till en hållbar nivå, använder, relativt sett, drygt ett jordklot för mycket av olika ekoresurser.
Också när det gäller användningen av dessa ekoresurser – jordbruksmark, betesmark, skogar, fiskevatten och mark för bebyggelse – är orättvisorna skriande mellan olika länder. För många områden finns möjligheter att använda mera av jordens resurser förutsatt att vi som överutnyttjar dem inte använder mer än ett jordklot, relativt sett.
Kommentera nedan!