Kerstin Lönngren 7 december 2015
Mötesanteckningar från seminarium 30 november
Jobben
Vilka jobb skapas under omställningen till ett hållbart samhälle?
Plats: ABF-huset på Sveavägen i Stockholm
Besökare / deltagare: ca 30 personer
Inledning
Elisabeth Lundqvist, ansvarig projektledare, hälsar välkommen och presenterar seminarieserien och dess upplägg. Grundläggande idé är att de frågor, som kommer upp, bearbetas vidare av deltagarna själva i studiecirklar. Förhoppningen är att detta engagemang växer till en folkrörelse och att resultatet ska kunna lämnas över till politikerna som bevis på medborgarnas stöd för nödvändiga politiska beslut.
Elisabeth: Idag när jag åkte rulltrappan ner för att ta tunnelbanan passerade jag reklamaffischer där det stod: Morgondagens svar kanske saknar frågor. Det grep mig, för det är precis vad Medborgarutredningen är till för: Att hinna ställa frågorna innan vi plötsligt står där och ser svaren. Och det är ganska bråttom, vilket Stina Oscarsson skrivit om som inledning i antologin ”Att slakta en guldkalv”. Jag läser hennes dikt ”Det är bråttom”.
Presentation av övriga ledningen för Medborgarutredningen (MU):
– Kalle Petré, veb-ansvarig, visade hemsidans olika informationspunkter, främst den gröna rutan med ”Resultat”, där all information om tidigare seminarier ska återfinnas.
– Eva Avner, ansvarig för studiecirklarna, redogör för upplägget med studiecirklar efter varje ämne/seminarium. Cirklarnas arbete ska resultera i en text – en utredning, ett upprop, kanske ett spel, vi har ännu ingen aning – som politikerna ska får reagera på.
– Kerstin Lönngren, huvudsekreterare, som bl a med hjälp av videoinspelningen skriver ett utförligt referat till hemsidan.
– Stina Oscarson, moderator för samtliga nio seminarier
Stina: Dagens tema är jobben, som är en väldigt central del av vår samhällsberättelse. Vi måste jobba för att ha råd att konsumera för att öka tillväxten så att vi har råd med välfärden och att rädda miljön. Och detta sätter ju sina spår på många nivåer. Såg ni appen ”En jobbigare morgon”, som sossarna kom med för något år sedan som ett led i kampen mot ungdomsarbetslösheten. Den var en form av väckarklocka, där man kunde bli väckt av Stefan Löfven med nio olika varianter av ringsignaler och hälsningen ”God morgon, det här är en härlig morgon, för det här är signalen om att just du är behövd!” Du är alltså behövd i det här samhället bara om du har ett jobb att gå till.
Jag fick syn på den här appen under den enda period av mitt liv när jag varit sjukskriven, och den var som ett piskrapp, ett knivhugg i hjärtat: ”Det här samhället behöver inte dig just nu!” Jag läste nyligen ett långt reportage om Samhall, som ju under många år givit jobb åt funktionsnedsatta. Sista året har de arbetssökande, som blivit kodade som funktionsnedsatta, ökat med 300% – därför att då kan man få ett jobb på Samhall. Det har lett till att tidigare Samhall-anställda, som inte är lika produktiva, hamnat utanför därför att Samhall ska gå med vinst. Vi förskjuter gränserna för normalitet. När gick vi från att arbeta för att producera det vi faktiskt behöver till att hålla hjulen snurrande? Frågorna hänger ihop: folk(o)hälsan, arbetet, miljöförstöringen. Detta ska vi nysta i idag.
Vi har som vanligt två inledare. Välkommen upp som förste inledare, Ulf Jarnefjord!
Inledningsanföranden
Ulf Jarnefjord: Min dagliga arbetsplats är Transportarbetarförbundet i Göteborg, där jag ansvarar för arbetsmiljöfrågorna. Jag är också med i Internationella Transportarbetarfederationens (ITF) Klimatnätverk, som vi startade för ett antal år sedan och där jag representerar Sverige. Jag tänker utgå från mitt bidrag i boken ”Att slakta en guldkalv”. Det finns ett stort glapp mellan de övergripande visionerna och arbetet nere på golvet och det glappet måste vi försöka överbrygga för den omställning som krävs.
En av de främsta anledningarna till att vårt fack, framförallt internationellt, engagerat oss mer än andra fackförbund är att vi står mitt i frågans epicentrum. Drygt 40% av koldioxidutsläppen kommer från transportsektorn och den omställning som krävs måste ju påverka våra medlemmar först. ITF hade kongress i Cancun 2010 och började då diskutera detta. Vi inledde ett samarbete med Cornell University i New York och tillsammans producerade vi en rapport som belyser detta: Vad ska facken och särskilt vi i Transport göra? Rapporten är bra och progressiv, finns på ITF:s hemsida. OBS att jag inte är här som officiell representant för Transportfacket.
Vår utgångspunkt är att vi tror på vad forskningen säger om vårt klimatproblem. Jag lägger därför inte tid på att beskriva den situationen – som Johan Rockström säger: Nu måste vi börja göra. Och då kan vi inte bara prata om den ekologiska hållbarheten utan också om den sociala och ekonomiska hållbarheten. Jag vill belysa detta med ett praktiskt exempel.
I Göteborg införde vi för något år sedan på ett turbulent sätt trängselskatt, som i början fick en enorm effekt med minskat bilåkande. Transport har 27 olika avtalsområden, som utöver lastbilschaufförer inkluderar bl a tidningsbud, väktare och bensinstationer. På en av våra bensinstationer gick försäljningen ner med ca 30% och arbetsgivaren började varsla om uppsägning p g a arbetsbrist. Jag åkte dit och träffade våra medlemmar och en av tjejerna där, som man eventuellt skulle varsla. Och hon var ju inte positiv till vare sig trängselskatten eller miljöargumenten. Det är ju ofta ungdomar, som arbetar på bensinstationer, deltid, låg lön, osäkra anställningar, inte A-kassa värd namnet. Ska vi få med oss människor på detta måste det ske på ett socialt hållbart sätt.
Transporternas utsläpp är alltså totalt ca 41% och detta är en bransch i totalt moras. Olaglig cabotage-trafik, falska F-skattare, bemanningsföretag registrerade på Irland med chaufförer från Moldavien, social dumping som driver ner fraktpriserna på lastbilstransporter till den grad att det är billigare att frakta någonting med lastbil än att köra det på järnväg och båt. Så kan det inte fortsätta. De seriösa företagen, både svenska och utländska, som vill investera i klimatsmarta lösningar, slås ut av den här osunda konkurrensen, som också innehåller en hel del ekonomisk brottslighet. Janne Josefsson visade för ett par år sedan i Uppdrag granskning (finns nog på svtplay) en bransch, som inte mår särskilt bra. Investeringar i det vi behöver kommer inte till.
Den andra delen när det gäller social hållbarhet är den orättvisa fördelningen, i Sverige men framförallt globalt. Den franske nationalekonomen Piketty har ju också tittat på klimatet och där det likadant ut. Den rikaste procenten i USA släpper ut 380 ton koldioxid per år medan t ex mina kolleger i ITF, som är från Malawi och Burkina Faso, släpper ut 0,1 ton. Där måste ju vi i västvärlden med vår klimatskuld hjälpa till. De måste ju få ett bättre liv, som säkert ökar deras utsläpp, men på ett bra sätt – och inte alla fel vi gjorde. Den gröna klimatfonden exempelvis, som från 2020 ska ge 100 miljarder dollar, ska ju hjälpa till med detta.
Men allt är inte bara elände. Den här omställningen, som måste till, kommer ju också att skapa många nya jobb inom olika sektorer. Det finns massor av rapporter om detta, t ex om ett nätverk som heter ”One Million Climate Jobs”, som bildades under Durbanmötet 2011. Internationella världsfacket IFS, eller ITUC på engelska, tog för något år sedan fram en rapport där man undersökte ett antal länder och visade att man skulle kunna skapa 48 millioner jobb i 12 undersökta länder under en femårsperiod genom att bara avsätta 2% av BNP i de länderna. Det finns en rapport från England nyligen, BRAP (?) Institute, om cirkulär ekonomi, som handlar om att laga och reparera i stället för slit och släng. Hela återvinningsindustrin, som till stora delar hanteras av mina medlemmar, har stora möjligheter att skapa jobb. Anders Wijkman, ordförande i Romklubben, lade nyligen fram en rapport om cirkulär ekonomi, som kan skapa 100 000 nya jobb. Ett bra exempel är också byggnadsfacket, där man t ex i Tyskland har satsat mycket på riktade ROT-avdrag för att energieffektivisera sina hus, vilket har gett 300 000 nya jobb samtidigt som klimatet drar nytta av en lägre energiförbrukning i dessa hus.
Sen måste de här gröna jobben förstås vara bra nya jobb. Inte som i Brasilien, som skulle tillverka etanol till våra bilar av människor, som far väldigt illa. Också i kolindustrin har vi många dåliga jobb, som måste fasas ut. Men det är ju inte bara att fasa ut så att människor får sluta. Vi måste ju se till att de blir omhändertagna med en A-kassa, som man kan leva av, att det finns ett omskolningsprogram. Tänk på SAAB-fabriken, där skulle man ju som vi gjort många gånger tidigare, t ex inom varvsindustrin, göra en strukturomvandling och tillverka de bästa tågen, de bästa solpanelerna, de bästa vindkraftverken i världen – och inte minst de bästa spårvagnarna, som funkar både sommar och vinter!
Men så blev det ju inte, därför att man tror att marknaden ska ta hand om detta, vilket ju är en del av den ekonomiska biten av detta. Jag tror ju inte att marknaden kan lösa såna här frågor och det har vi inom ITF tittat på, i ett speciellt nätverk, som heter TUED – Trade Union for Energy Democracy. Det handlar om att vi ska ta tillbaka i första hand energisektorn men också t ex vattenförsörjningen, allt det där som privatiseras idag. Vi måste ta tillbaka makten över våra gemensamma tillgångar. ”Vi” kan vara staten men också kommuner och kooperativ, som tar över och satsar på förnybara källor. ”Vi” är också vi som är här, vi tillsammans.
Konsumismen har vi talat om, vi måste fundera över vad som gör oss lyckliga. Kurvan över sambandet mellan lycka och ökad BNP planar ju ut så småningom. Jag har hört att den började plana ut redan på 1950-talet, vilket mina föräldrar kanske inte skulle hålla med om. Men ökad konsumtion och flygresor till Thailand medför inte större lycka. Och BNP – är det verkligen ett bra mått? Många har tittat på det, Stiglitz bl a. Christian Felber, österrikare, har skrivit ”Economy for common good” om en annan ekonomi, en annan värld.
Kristian Skånberg: Jag kommer från en massa olika håll och kan göra reklam för några fackliga organisationer till. Transport är väldigt duktigt på detta men det finns två LO-förbund till, framförallt internationellt och inom världsfacket självt, och det är Byggnads och Skogs och trä. De skriver också bra rapporter.
Jag är ekonom, och tror ju mycket riktigt då att marknaden kan vara bra inom rätt politiskt ramverk och styr upp den så den gör det den ska. Jag är också systemekolog, har jobbat lite med bl a Johan Rockström. Min världsbild är framförallt systemekologisk.
Min ingång i det här sammanhanget är att jag skrivit en rapport åt Romklubben, en gammal tankesmedja, som för 40 år sedan rotade i de här frågorna. 1972 kom därifrån rapporten ”Tillväxtens gränser”, där ett antal forskare skrev att så här kan vi inte fortsätta. Vårt samhälle kräver för mycket energi, för mycket material och jordens ekosystem kan inte bära detta. Varningarna baserades på befolkningsökningen, industrins varuflöde, föroreningar, matproduktion och de ändliga resurserna. Det de kanske missade är att det som verkligen riskerar att ta slut är de förnybara resurserna, som är beroende av att den grundläggande miljön är så bra att det förnybara överlever.
Ni är inte ensamma om att diskutera dessa frågor. Idag börjar klimatkonferensen i Paris. Tittar man på vad forskarna säger krävs för att vi ska kunna lösa klimatkrisen så måste vi bygga om samhället. Det innebär en massa jobb! När vi är klara med ombyggnaden till ett hållbart samhälle så kanske man kan diskutera vilka jobb som i fortsättningen behövs. Men i själva omställningen kommer det inte att råda någon brist på jobb!
Det finns som nämnts en diskussion om cirkulär ekonomi, och det handlar om att vårda det vi redan har gjort. Om någon liten bit i t ex en dator går sönder så slänger vi den – fast vi lagt ner en massa tid och kraft och resurser och kunnande i den. Det gäller ju i stället att vårda den och se till att den fungerar till varje pris. Detta är vi idag dåliga på. Och när vi då räknar på den cirkulära ekonomins effekter, som Romklubben genom Anders Wijkman och jag gjort i en rapport, så visare det sig att cirkulär ekonomi till sin struktur har fler jobb.
Sen finns diskussionen om Johan Rockströms Planetära gränser, som vi delvis befinner oss utanför. Ska vi arbeta oss tillbaka in där så ska vi göra mindre och när vi ska lära oss göra det så är det antagligen en massa saker vi ska göra på andra sätt i stället. Det finns också många forskare, och inte bara inom naturvetenskap, som anser att vi måste ställa om samhället för att öka hälsan och bekämpa fattigdomen, och det är också en massa arbetsuppgifter, som ska göras.
Det finns en ny diskussion om digitalisering och robotifiering. När man t ex ska resa så finns det ju ingen resebyrå längre utan det får man sköta själv med hjälp av nätet. Och när man går till affären så får man ju checka ut utan att träffa någon kassörska. Går man till en fabrik så finns där fortfarande en hel del människor men på löpande banden mest robotar. Vad kommer detta att leda till arbetsmässigt? Det oroar faktiskt forskare och politiker.
I statsrådsberedningen finns en framtidsminister, som brottas med de här frågorna så mycket så hon har tillsatt tre arbetsgrupper. En handlar om framtidens arbete, en om grön omställning och den tredje om hur man ska samarbeta internationellt om de här frågorna – i stort sett samma frågor som är ämnet för detta seminarium. Jag föreläste för dem i förra veckan, nu får ni höra i stort samma sak.
FN:s nya hållbarhetsmål antogs för ett par månader sedan. De är 17 stycken mål, som alla stater ska uppfylla för ett bra liv inom planetens gränser. Under dessa finns ett antal delmål och ska vi uppfylla alla dem är det en massa arbete som ska göras. Det är vårt jobb, och som ekonomin borde inriktas mot att lösa.
Min sista bild, som jag tycker är väldigt bra, är gjord av den engelska forskaren Kate Raworth. Den visar den s k ”hållbarhetsmunken” med på utsidan Johan Rockströms planetära gränser, som vi måste hålla oss inom. På insidan finns alla de mänskliga rättigheter och grundläggande basbehov som krävs för att folk ska kunna leva rimliga liv: mat, skydd, hälsa. Vi har talat om de tre hållbarhetsmålen. Munkens yttre ring är den ekologiska hållbarheten. Den inre ringen är den sociala hållbarheten, välfärden eller målet. Den ekonomiska hållbarheten är inte ett mål, den är medel – ett verktyg vi har, som ska se till att vi hamnar mellan den yttre och den inre ringen. Det är vad framtidens jobb handlar om.
I de sociala sammanhangen så byter vi tid med varandra. Egentligen i ekonomin också – vi byter timmar med varandra. I familjen sker detta ofta efter principen ”av var och en efter förmåga” men i stort byter vi timme mot timme. I ekonomin köper vi tid efter marknadens prissättning – vad det lönar sig för företaget att betala – utifrån företagets logik och företagets systemgränser. Och det är inte samma sak som samhällets systemgränser. Det kan vara jätteilla för samhället men lönsamt för företaget att t ex betala en chef en hög lön för att man tycker han är duktig. Och naturen gör en massa arbete åt oss och det har den gjort genom årmiljarderna.
Så vi har tre logiker. Socialt så byter vi timme för timme. I ekonomin är det företagens logik som bestämmer. Och i naturen måste vi egentligen rätta oss efter dess logik – för gör vi inte det så klarar vi oss inte.
Stina: Tack för två otroligt intressanta och kompletterande inledningar!
Från Kristian en klargörande bild av att NU har vi hur mycket jobb som helst framför oss. SEN kan vi börja ställa frågan Vad är meningen med arbetet? Hur mycket ska vi jobba? Hur fördelar vi de jobben rättvist? Vad gör robotarna, vad gör människor? Men det är verkligen två faser vi talar om, en viktig distinktion. Viktigt också att du lyfte frågan om de förnybara resursernas ändlighet. Två bra förtydliganden.
Från Ulf bilden av den unga tjejen på bensinmacken, som förlorar hela sin trygghet därför att vi minskar våra koldioxidutsläpp med några ton. Hur ska vi hantera detta, i vilken ände ska vi börja?
Ulf: En av våra tre prioriterade frågor: Vad ska vi göra med de här människorna, som framförallt finns inom fossilindustrin? Där måste det in stora resurser och någon typ av strukturomvandling, en bastrygghet, en A-kassa värd namnet. Och i en framtid kan jag tänka mig en medborgarlön. Jag har suttit i hundratals möten på arbetsförmedlingen, s k överlämningsmöten, där man blir fruktansvärt förnedrad idag. Läs Roland Paulsens bok. En grundtrygghet skulle förstås underlätta. Sen måste vi ju omskola människor också, men det finns ju inte resurser för det idag, som t ex på 70-talet. Inte bara ekologisk hållbarhet.
Stina: Nyfikenheten finns hos politikerna, men jag skulle vilja att det var folket, medborgarna, som ägde den här frågan. Omställningen borde växa underifrån, det blir ett så svårt maktperspektiv annars.
Kristian: Om något land ska kunna lösa den här konflikten på bensinstationen så är det ju Sverige, som har en gammal framgångsrik tradition av strukturomvandling. Vi har gått igenom såna förut, inte alldeles lätt men det har varit en svensk framgångssaga. Det internationella facket har myntat uttrycket ”Just Transition”: Ja, vi behöver en omställning, facket stöder en omställning. Men den måste vara schysst och rättvis så alla hänger med. Även företagen måste få hänga med och sektorerna måste få hänga med. Men ett kolbolag är egentligen ett energibolag, och energi behöver vi framöver också. Kolarbetaren får helt enkelt bli energiarbetare, och det måste alla köpa. Politikerna måste ta ansvar för A-kassa och utbildning men framförallt för investeringar. Politikerna måste visa framtidstro och investera.
Vad gäller medborgarlön så finns det ju en institution i samhället, som lånar ut pengar när ingen annan gör det, nämligen riksbanken, ”lender of last resort”. Det borde också finnas en ”employer of last resort”. Samhället borde kunna skriva en lång lista över sånt, som behöver bli gjort, bl a konst. I konstnärernas arbetsuppgifter kunde då ingå att t ex besöka skolor m m och instruera andra, inte bara jobba för sig själv.
Stina: Ni pekar båda på att det är det offentliga, som måste ta det stora ansvaret just nu.
Ulf: Ja, offentlig sektor har ju krympt så det klarar knappt sina åtaganden längre. Min gamla mamma åker ut och in på Sahlgrenska och som gammal sjuksköterska blir hon livrädd när hon ser vad som hänt på 40 år, det är skrämmande. Och nu ska man dessutom dra ner med 400 tjänster när man i stället borde satsa. Och det går ju inte att lägga ut på de privata vårdföretagen.
Kristian: Marknaden är duktig på vissa saker, t ex solcellspaneler, som nu blir billigare och billigare. Men man behövde hjälp för att komma igång, t ex den tyska ”Energiwende”. Och ta den här tekniska utvecklingen med datorer och annat. Teknikerna jobbar med det för att de tycker det är coolt och utvecklande. Riskkapitalisterna köper sen upp teknikföretagen för att tjäna pengar. Och vi rika konsumenter köper för att bli underhållna med den senaste förströelsen. Ingen av de här tre kategorierna tar ansvar för FN:s hållbarhetsmål, det måste staten göra. Marknaden är en stark kraft, men ska den göra nytta måste den riktas mot de problem som behöver lösas.
Stina: Människans nyfikenhet kommer alltid att utveckla tekniken åt ett eller annat håll, men det är ju inte givet att allt vi uppfinner, allt vi gör, ska användas. Vi kanske även i framtiden vill mötas av levande människor på äldreboendet. Vi måste fortsätta stimulera nyfikenhet men också våga välja bort.
Kristian: En del av de saker vi uppfunnit skulle vi vilja ouppfinna, som t ex atombomben. Ett annat typexempel är den s k CCS-tekniken, där företagen i Tyskland ville fånga in koldioxiden och stoppa ner den i marken. Men det ville inte tyskarna, och där vann demokratin.
Stina: Den berättelse vi är inne i går åt fel håll. När skedde det här brottet i historien när människor inte längre bara jobbar för det nödvändiga utan för konsumismen?
Ulf: Kanske redan de gamla grekerna, som tyckte att arbete var av ondo? I stället skulle man ha tid att filosofera. Lite senare var det fint att ha fritid, att inte behöva jobba. Men någonstans svängde det igen till att det som ger mening och status är att ha ett jobb, och att behöva jobba så mycket som möjligt. Men där måste vi ju tänka om. Vi som har arbete jobbar så mycket så vi blir sjuka av det. Och ungdomarna som inte har jobb bli sjuka av det.
Stina: Skiftet skedde alltså mellan de gamla grekerna och IT-bubblan…
Kristian. Privatbilismens genombrott, med en sorts frihetskänsla? Eller Luther? Eller den politiska krisen på 1930-talet, där hjulen skulle fås att snurra igen? Eller kolonialismen? Det är kanske en skröna, men kolonialväldena såg en massa naturresurser. Man tvingade de infödda att betala skatt för att därigenom få dem att arbeta, så att vi fick hem resurserna.
Stina: Finns det andra folkslag, som ni vill lyfta fram, som har ett annat förhållande till arbetet?
Kristian: Boken ”Fröken Smillas känsla för snö” handlar om inuiter. Huvudpersonen i den danska skolan lärde sig att det finns varmvatten och när hon sen åkte tillbaka till Grönland på lovet var det helt plötsligt inte längre naturligt att arbeta.
Ulf: Bhutan har tänkt i andra banor, där har man infört ett lyckoindex.
Stina: Vi har byggt tävlingen som norm, allt är tävling. Vi har lärt oss allt utom att samarbeta. I Bhutan har man vänt på detta ända från skolan.
Paus, ommöblering
Debatt
Stina: Välkomna tillbaka! Ordet är fritt.
NN: Ska vi sänka arbetstiden?
Stina: Rapport från tankesmedjan Katalys igår om 35 timmars arbetsvecka. Finns det problem med att sänka arbetstiden?
Kristian: Katalys själva säger att det blir bekymmer att finansiera offentlig sektor med vård, skola och omsorg, speciellt med en äldre befolkning. Min egen tanke har varit att oljeslaven gjorde jobbet åt oss. Med Peak Oil, när det inte finns så mycket olja, kan det bli vi själva som får göra jobbet, d v s vi får jobba mera. Men nu dyker den förnybara energin upp snabbare än jag trodde. Rättviseaspekterna med den rika västvärlden och det globala syd kan å andra sidan innebära att vi inte kan unna oss att jobba mindre. Ändå kan digitalisering, när robotarna gör jobbet, siffermässigt peka mot 30-timmarsvecka. Inte problemfritt, har att göra med den offentliga sektorn.
Stina: Vi kanske är tillbaka där vi började, att det faktiskt just nu kommer att krävas massivt med arbete. Senare kan vi kanske diskutera kortare arbetstid.
NN: Man kan lägga en rättviseaspekt på detta. Det är inte rättvist att några kan få jobba hur mycket som helst medan andra inte får något jobb alls. I den mån man kan dela på jobben är det mer rättvist.
Elisabeth Lundqvist: De gamla grekernas livsstil byggde väl på att de hade slavar? Och kolonialismen byggde också på att man använde slavar. Och idag bygger väl vår välfärd enormt mycket på slavarbete. Ska vi väga in rättvisa så ska vi kanske göra våra egna T-shirts, så att de i stället kan fixa sin egen mat.
Stina: Ja, där hade vi en uträkning från Alf Hornberg på förra seminariet, där varje svenskt normalhushåll med två vuxna och två barn är beroende av en osynlig slav, som arbetar gratis 24 timmar om dygnet. Det är en skrämmande tydlig bild, som också måste läggas till vår syn på arbete och eventuellt sänkt arbetstid.
NN: Nånstans är det viktigt att också titta på vad vi gör med de pengar vi får. Hur måste vi ändra konsumtionsmönster och konsumera mindre?
Stina: Jämför med det första exemplet där macken fick 30% mindre omsättning. Nånstans är det kanske vad vi vill ska hända med hela samhället? Vi kanske måste minska omsättningen. Men då måste vi ha ställt om för det så inte folk får lämna hus och hem för att vi konsumerar mindre.
NN: Adam Smith pratar ju om den osynliga handen. Jag upplever att ni kanske pratar om den gröna handen, och det verkar vara en ganska tuff och hård hand om det här ska lyckas. Jag hör också den utökade möjligheten för kontroll och styrning. Det känns som om man hoppar över ett led i det här resonemanget. Jag förstår problembilden, men vägen dit, rent konkret? Handlar det om ett fullständigt förstatligande av hela energisektorn? Transportsektorn? Hur ser de första lagförslagen ut? Vad ska förbjudas? Kan IKEA vara privat?
Stina: En jättespännande fråga till studiecirkeln! Hur gör vi den här omställningen på demokratisk väg? Du pratar om den här gröna handen och visar att den är rätt auktoritär. Hur ska den här förändringen kunna växa underifrån när det samtidigt måste gå fort?
Ulf: Katalys pratar om 35 timmars arbetsvecka. Själv lyckades jag på Transportarbetarnas kongress för tre år sedan driva igenom att Transportarbetarförbundet ska verka för sex timmars arbetsdag. 40 timmars arbetsvecka är ju ingen naturlag. Hade vi bara tagit ut hälften av den produktivitetsökning vi haft sedan 1980 hade vi jobbat 32 timmar nu. Detta är inga konstigheter och argumentet att vi inte har råd – Reinfeldt stal 140 miljarder kr, det är klart att vi har råd. Det finns många vinster med detta, som t ex jämställdhet. Hur vi ska kunna ställa om i ett demokratiskt samhälle, ja vi måste ju göra det tillsammans. Det måste komma underifrån och bli ett tryck på våra ledare och vi måste rösta på de politiker vi vill ha, som driver de här frågorna.
Kristian: Det är bara att hoppas att politikerna med vår hjälp hittar de här berättelserna. När det gäller vem som ska äga vad så finns det några saker som vi kallar kollektiva, kollektivtrafik t ex. den kan vara privat utförd men den är offentligt finansierad. Det finns några saker som det är väldigt praktiskt att fixa tillsammans. Energi är ekonomins mat. Om vi nu ska bygga ett förnybart energisystem och ett smart elnät så bör det hanteras av staten. Ett typexempel på kollektiv nyttighet. Energifattigdom har funnits i England och nu har vi börjat få det i Sverige. Svenska konsumenter skulle må väldigt bra av billig el och svensk industri har alltid tyckte att det är jättebra med billig el. Vill vi få billig el finns det bara ett sätt, och det är att vi bygger det tillsammans.
Jan Strömdahl: En närstående fråga till er från industrin. I Sverige har man varit duktig på energiproduktion. Nu vet kapitalet att man måste satsa på vind och sol – och vad gör svensk industri? Ingenting! svensk industri har inte börjat tillverka de här solcellspanelerna eller byggt några vindkraftverk vad jag vet, möjligen delar. Finns det någon förklaring till det? Eller måste vi starta ett statligt företag, som bygger ny energiproduktion?
Kristian: Vi har ett statligt företag som heter Vattenfall. Anledningen till att vi inte gjort det du frågar efter är kärnkraft. Danmark hade inte kärnkraft och gjorde det. Tyskland har för mycket dyra pengar gjort de första investeringarna och sen tog Kina faktiskt över där. Det är kanske inte lönsamt för landet som gör det, men det är väldigt lönsamt för världen. Det är tack vare Tyskland och Kina som vi har de här låga priserna på solcellsspaneler. Sverige har bra forskning, Mats Leijon i Uppsala, ABB håller på med kraftöverföring och SKF gör kullager till alla vindkraftverk. Så vi gör inte själva verken eller panelerna, men vi gör en del av grundforskningen och vi gör en del av delarna.
Ulf: Någonstans har man missat tåget, t ex SAAB-fabriken. Jag saknar också kooperativ, ta gärna med det. Var är våra arbetarkooperativ i Sverige?
Peka Ludin: Att återanvända fabriker är ju jättebra. Tyvärr har man börjat bygga stadsjeepar på Hisingen, vilket är två steg tillbaka. Vi skulle ha utnyttjat detta till att bygga spårvagnar och bussar, t ex trådbussar med elledningar i taket, som vi hade på 50-talet. Återanvändning, närproduktion.
Stina: Vad skulle kunna driva den här återanvändningen av fabriker som finns?
NN: Jag fick inte svar på min fråga förut. Man borde göra en massa saker, man borde äga en fabrik, man borde ställa om den. Vad är det för typ av lagförslag, som finns här? Någon form av socialistisk tanke finns här med ägande av produktionsmedlen. Det finns också en slags funktionell socialism – låt ägandet vara men man reglerar på olika sätt vad som är tillåtet. Man kan förbjuda farliga varor exempelvis, man kan anse att en stadsjeep på 2,5 ton är en farlig vara?
Stina: Otroligt spännande! Lite i linje med ecocide law. När vi säger ”borde” här så tror jag att vi gör det utifrån de gränser, som Kristian visade i munken. Utifrån det så vet vi att vi gör mycket fel och fel saker, därför säger vi borde.
NN: Jag förstår, men nu står jag framför den här personen på bensinmacken. Vad är det för direkta konsekvenser vi står inför, vad är tillåtet? Hur ska jag kunna förklara det här?
Stina: Vi måste se till att inte konflikten utspelas på bensinmacken. Vi måste se till att det blir en folkrörelse, en folkbildning, som gör att det här drivs underifrån och med lagförslag ovanifrån. Att man förbjuder stadsjeeparna så att det kanske inte ens behövs en trängselskatt för att få ner koldioxidutsläppen. Den här debatten ska inte behöva tas på bensinmacken, konflikten hamnar på fel plats.
Kristian: Det här går att göra inom marknadens ram om man vill. Man kan ta Rockströms gränser och ta fram en personlig utsläppskvot som är lika stor för alla. Om då någon vill använda den för en stadsjeep, som för sin tillverkning förbrukar kvoten för flera år så får den stå tills man kan köra den – eller köpa utsläppsrätter från några andra. Det finns marknadslösningar, man behöver inte förbjuda och man kan gå fram på demokratisk väg. Ingen marknad är ju helt oreglerad, det finns politiskt ramverk kring alla marknader.
Göran Jacobsson: Är det möjligt att inom dagens globaliserade ekonomi göra de här omställningarna? Idag är det ju en konkurrens mellan länder om att locka till sig kapitalintressen. Det leder ju lätt till att regeringar hamnar i en konflikt mellan medborgarintressen och kapitalintressen när det gäller att skapa jobb. Regeringar väljer ofta att inte skapa regelsystem, som kan skrämma bort företag. Kraften som finns i kapitalackumulation är väldigt stark, där ett överskott av kapital flyter runt i världen och investeras i t ex bostadsrätter. Kapitalism i en globaliserad värld är ett problem för att lyckas med de här omställningarna.
Stina: Detta är en fråga som kommit upp på varje seminarium. Vad är möjligt att göra i den globaliserade ekonomin? Viktigt att definiera vad vi kan och inte kan göra.
Ulf: De sju-åtta största företagen i världen är inom fossilindustrin och där finns en enorm makt, 85 människor äger lika mycket som halva jordens befolkning. Något land skulle kunna gå före och Sverige har en tradition av att vara föregångsland.
Stina: Vi står just i förhandlingarna av TTIP-avtalet, som betraktar arbetsrätt och miljölagstiftning som handelshinder. Där ingår avtalet, som ger företag rätt att stämma stater i särskilda domstolar. Här krävs en väldig folklig mobilisering de närmsta månaderna – om inte detta ska bli en ytterligare svårighet in miljöomställningen.
Kristian: Sverige har en historia av att få ned koldioxidutsläppen, inte bara relativt utan absolut. Dock inom landets gränser. Vi har överträffat politikernas mål och vår ekonomi har gått bra. Teknikutvecklingen gör att kolgruvorna på många ställen förlorar pengar. Man ska låta marknaden fungera på det den är bra på och så får man reglera där det behövs.
Stina: Men vi måste sluta tala om Sverige som ett föregångsland. Om alla levde som vi så skulle jorden gå under väldigt snabbt!
Peka: Sveriges koldioxidutsläpp har inte minskat som Kristian säger, det är sakfel. Vi har lagt ner Volvofabriker m m och blivit konsumenter i stället för producenter. Och flyget ökar med 6% – varje år.
NN: Jag har jobbat med bistånd i 15 år i bl a södra Kaukasus och Afrika. Alla vill ha vår livsstil. Hur långt är vi svenskar beredda att göra avkall? Behöver vi två-tre internationella flygplatser i Stockholm? Hur långt måste vi gå för att tvinga folk att uppnå det vi pratar om här? Mall of Scandinavia!
Stina: Hur långt är vi beredda att gå? Fråga till studiecirklarna.
NN: För mig ligger det vissa problematiska skeenden i detta, som försvårar. Redan befintliga klimateffekter leder till flyktingströmmar, som tär på den låga solidaritet som vi faktiskt har idag i Sverige, jämfört med vad vi haft. Och vi har ett besvärligt parlamentariskt läge, ingen har egentligen majoritet och det görs många kompromisser där politiskt förtroende hela tiden eroderas.
Stina: Hur navigerar vi vidare i det parlamentariska läget och i den pågående solidaritetsbristen?
Ulf: Nej, skulle alla leva som vi gör skulle det krävas 3,7 jordklot. Men Sverige är det land, som skjuter till mest till den gröna fonden i Paris.
Stina: Ja, vi försöker köpa oss fria från skuld.
Christina Ringsberg: Man kan ju räkna ut vars och ens ekologiska fotavtryck. Om vi får det, konkret: ”Det här är vad du får göra av med” så är det ju bara att försöka komma ner dit.
Stina: Vi tar med oss det in i studiecirkeln att rita upp allas våra fotavtryck.
Göran: Sverige har ju haft en berättelse om strukturomvandling. Andra ska göra arbetsintensiva produkter och vi ska ägna oss åt sånt som kräver kunskap och teknikinsats. Detta har varit en sanning för att vi ska kunna ha det bra i Sverige. Nu är det andra som kan tekniken lika bra. Är globalisering bra när den sker under ledning av riskkapitalister, som ska tjäna pengar på att placera produktion i länder med lägst löner och sämst arbetsförhållanden? Tänk om vi skulle göra det vi behöver i Sverige i stället? Det skulle bli en väldig massa jobb av det.
Stina: Ett uppdrag till studiecirkeln: Vad skulle hända om allting tillverkades i Sverige?
NN: Det skulle bli väldigt mycket arbete men frågan är om vi skulle vilja ha den levnadsstandarden.
NN: Jag accepterar koldioxidkvoten, tillåtet totalt utsläpp dividerat med jorden befolkning, ca 1,5 ton. Där ingår förstås allt jag gör men ska jag också räkna in vad jag äger, mina fonder och aktier?
Stina: Man räknar på två sätt, konsumtion resp. produktion.
Kristian: I naturvårdsverkets rapport 2008 ”Konstruktioners klimatpåverkan” finns siffrorna. Maten är det svåra med jordbrukets utsläpp av metangas och lustgas. Vissa saker är svåra att få ner till noll. Där krävs forskning, med statlig hjälp.
Stina: Vi tar med oss frågorna! Tack till alla.
Ständige sekreteraren Kerstin läser avslutningsvis dikten Ludmilas bekännelse ur Animalen av Tage Danielsson: ”…som i grus den minsta stenen/hjälper till så gruset blir grus…”