Jag såg ”World war Z” på bio i somras: en Hollywoodfilm om aggressiva zombier och Brad Pitt som försöker rädda sin familj genom att rädda hela världen. Halvvägs in i filmen fattade jag att den inte alls handlade om zombier, utan om klimatförändringarna. Men eftersom klimatförändringar saknar alla de egenskaper som skulle göra dem till bra fiender på film, gestaltas de lämpligast av zombier. Bara genom att konfrontera sin egen dödlighet lyckas Pitt i slutet av filmen läxa upp de levande döda (som ju är vi själva, förvandlade till monster). Memento mori – kom ihåg att du är dödlig – är den uppfordrande kontentan, så kan vi äntligen stirra vår mordiska sida (klimatförändringarna) i vitögat.

Strikt evolutionärt är människan förmodligen en hyfsat rationell varelse. Fokusera på den egna familjen, se till att i möjligaste mån säkra de omedelbara livsvillkoren för den egna avkomman. Kampen om överlevnaden (mat, vatten, partner, status) pågår mellan människor här och nu, inte mellan människor nu och i framtiden.

Det var därför ingen högoddsare att presentationen av IPCC:s klimatrapport tidigare i höstas skulle komma att mötas av en gigantisk rationell gäspning. 314 miljoner hyperrationella amerikaner ställde sig den i sammanhanget mest relevanta frågan: Gäller det här mig? 80 miljoner icke mindre rationella tyskar gjorde samma sak. Engelsmän och fransmän hakade på. 9 miljoner extremistiskt rationella svenskar ville inte vara sämre. I en majoritet av fallen blev svaret på frågan som hundratals miljoner rationella människor i det privilegierade nordväst ställde sig: Nej, inte direkt.

Det är en svårslagen motståndare – den mänskliga psykologiska självbevarelsedriften. FN:s klimatpanel, tiotusentals miljöforskare och miljöaktivister, Romklubben, den maldiviska regeringen, Världsbanken, Greenpeace och så vidare går sedan trettio år tillbaka gång på gång bet på att få genomslag för sina alltmer alarmistiska varningar. Vi har vant oss vid larmrapporterna som ett bakgrundsbrus i vardagen: koldioxidutsläppen ökar snabbare än någonsin, ingen tror längre på målsättningen att begränsa temperaturhöjningen till två grader Celsius. I stället pratar man allt oftare om fyra till sex grader och nära förestående ”tipping points”. Svält och konflikter om resurser hotar att helt kasta etablerade samhällsinstitutioner över ända. So what? Skadorna fördelar sig olika över jordklotet och de privilegierade människorna i det privilegierade nordväst kommer att klara sig relativt bra (ett tag) medan livsförutsättningarna för stora delar av världens övriga befolkning kollapsar. Ingen dramatisk rollförändring jämfört med i dag alltså. En konkurrensfördel, i bästa fall.

För några veckor sedan frågade sig bland andra Margot Wallström och Johan Rockström på DN Debatt hur vi kan leva med de risker som är förknippade med klimatförändringarna. Svaret är antagligen att människor inte främst reagerar på objektiva risker, utan på subjektivt upplevda hot. Vi är utrustade med ett magnifikt batteri av försvarsmekanismer, säger psykologerna, som gör att vi inte uppfattar katastrofen som katastrof om den inte kommer abrupt, inte antar mänsklig skepnad (så att vi kan tänka på den som en fiende) och om den inte direkt drabbar folk i vår närhet. Människoliv har alltid värderats olika beroende på var i världshierarkin de finns. Den sorgliga slutsatsen verkar vara att kunskap och information sällan räcker särskilt långt för att skrämma oss till handling.

Kommer klimatdebatten någonsin att verkligen ta fart? Jag tror att en viktig orsak till den ideologiska stiltjen är att klimatet hittills klämts fast mellan två storheter som både är så plågsamt konkreta och så omfattande att de förblir nästan metafysiska: å ena sidan naturvetenskapens ”sanningar” om de geologiska och biologiska processerna (vilket vi ändå inte fattar mycket av), å andra sidan ett idealistiskt fokuserande på det individuella psyket, privatmoralen, konsumentansvaret och vår kultur (och vad finns då att göra? Vi kan ju inte ställa oss utanför oss själva!).

Mitt emellan dessa två storheter saknas den mycket mer konkreta debatten om de ekonomisk-politiska mekanismer som leder till miljöförslitning och en alltmer ojämlik global fördelning av resurser och avfall. Det är symtomatiskt att i en tid som skakas av breda samhällskriser diskuteras dessa nästan alltid som om de vore de individuella rätterna på marknadens smörgåsbord, inte delar av kapitalismens meny. I själva verket nämns det ekonomiska systemet – kapitalismen – sällan ens vid namn. Och visserligen är kapitalism också ett otympligt fenomen som vi är innystade i på en mängd olika sätt, men det är i alla fall en mänsklig konstruktion som existerar (delvis) utanför oss själva, och därför, tänker jag, också möjlig att göra något åt.

Var ska man börja? Här till exempel: I centrum för den politiska miljödebatten har ”hållbar utveckling” alltmer kommit att ersättas av frågan om hur vi får ”hållbar tillväxt”, med fokus på ”gröna investeringar”. I princip all miljöpolitik som bedrivs i västvärlden i dag motiveras med idén om ”hållbar tillväxt”. Logiken är att om energianvändningen effektiviseras och resursförbrukningen per producerad enhet minskar, kan vi få både ekonomisk tillväxt och miljömässig hållbarhet. Men kapitalismens mekanismer fungerar inte så. Kapital som inte investeras i ny produktion ger ingen avkastning till kapitalägaren, det är ”dött” kapital. Därför är kapitalismen ett system av evigt expanderande produktion, i syfte att göra vinst, som sedan vidareinvesteras i ytterligare produktion och därmed växande kapitalstock. När resursförbrukningen (via teknikutveckling) per producerad enhet går ned går priset per enhet också ned, och alltså måste fler enheter produceras och säljas för att ge vinst att återbetala investeringen med, det vill säga den totala produktionen (och resursförbrukningen) ökar.

Vid närmare titt verkar det alltså som om man antingen kan resurseffektivisera utan att öka produktionen (då ökar hållbarheten men inte tillväxten), eller återinvestera vinsten i ytterligare produktion (då får vi produktionstillväxt, men inte mycket hållbarhet). Det är denna mekanism som bland miljöforskare kallas Jevons paradox och som förklarar varför världens mest energieffektiva länder (inklusive Sverige) samtidigt är de länder som totalt sett är mest resursförbrukande, sett till hela produktionskedjan.

På vanlig svenska betyder det att vi får fler glödlampor, större bilar, och smartare datorer (med kortare livslängd) till lägre pris, vilka sedan ska ersättas av ännu bättre glödlampor, tyngre bilar och hypersmarta datorer (med ännu kortare livslängd), som i sin tur ersätts ytterligare en gång och så vidare, i en aldrig sinande ström av fler ”smarta” och dessutom billiga produkter. Detta är ingen process som drivs av köphungriga konsumenter i första hand, utan av kapitalets behov av att växa via ökande produktion (och försäljning). Det är kapitalet som måste växa för att inte dö, även om det sker på bekostnad av människor och miljö.

Till sitt försvar brukar marknadsoptimister hävda att miljöförstörelsen bara är ett gigantiskt marknadsmisslyckande och att bättre prissättning skulle kunna få miljön på rätt köl igen. Det är inte sant. Det är för att marknaden fungerar som den ska som den externaliserar mänskliga och miljömässiga kostnader. Just det kapital som lyckas externalisera störst kostnader blir mest vinstgivande, och varje kapital har därför incitament att hela tiden externalisera så stora kostnader som möjligt. ”Externaliteterna”, avfallen, är ingen sidoprodukt till marknadsekonomin, utan en integrerad funktion i konkurrensen mellan producenterna.

Det är lovvärt att politiker stundtals vill beskatta miljöskadlig produktion eller avfall och på så sätt påverka hur priserna sätts. Men man kommer ändå inte ifrån grundproblemet: för att kapitalet ska ge vinst (och vilja investera och erbjuda arbeten) krävs ständigt växande produktion, vilket ger växande miljöförslitning. ”Grön tillväxt” kan därför kanske fungera periodvis i vissa specifika sektorer eller företag, men aldrig i ekonomin i dess helhet.

Tillbaka till den enskilda människan. För snarare än att debattera den kapitalistiska produktionens mekanismer och kapitalinvesteringarnas konkreta logik läggs hållbarhetsansvaret på stressade småbarnsföräldrar vid kyldisken. Annie Leonard menar dessutom i ”The story of stuff” (2009) att hushållssopor i själva verket bara utgör ungefär 2,5 procent av det totala amerikanska avfallet. 97,5 procent kommer från företagens och statens aktiviteter (industriella, militära och kommer•siella processer), över vilka konsumenterna har väldigt litet inflytande. Att bekämpa konsumismen (som vana, ideologi eller kultur) genom att be konsumenterna konsumera mer hållbart är därmed rätt meningslöst om man inte samtidigt tar tag i kapitalismen och dramatiskt förändrar villkor och makt inom produktion och distribution.

Kan kapitalismen stävjas? Det är nog lättare sagt än gjort. Men jämfört med att skylla problemet på miljarder individuella val erbjuder kapitalismkritiken ändå en rätt konkret problembeskrivning. Om det nu är så att kapitalismen håller på att förstöra livsförutsättningarna på den här planeten är det rimligt att vi försöker förändra systemet, snarare än människan. Och för att förändra ett system krävs först och främst att man förstår dess mekanismer – det är alltså hög tid att börja prata om kapitalismen! Ingen Brad Pitt kommer heller någonsin att rädda oss från oss själva. Men så är vi, när det kommer till kritan, inga känslodöda zombier. Det ger väl om inte annat viss grund för optimism.