Klimataktion

Plattform

Antagen den 18 maj 2008, reviderad vid årsmöten 2009 och 2010.

Den globala uppvärmningen går fortare än de flesta trott. Redan nu plågas stora delar av världen av ett klimat som gått ur led, med svår torka, extrema översvämningar och våldsamma orkaner. I första hand är det världens fattiga som drabbas.

Hittills har jordens ekosystem mildrat effekterna av människans utsläpp genom att ta upp och lagra en stor del. Men deras buffertkapacitet avtar nu snabbt: när haven blir varmare sväljer de mindre koldioxid, vissa markområden börjar släppa ifrån sig koldioxid och de gigantiska metanlagren i Sibirien bedöms vara på väg att öppnas. Sådana processer har kommit igång tidigare än beräknat.

Risken är överhängande för en klimatförändring som skenar.
Ingen tid finns längre att förlora.

Människan måste sluta konsumera fossila bränslen. Om vi omedelbart inleder omställningen till ett fossilbränslefritt samhälle kan fortfarande de värsta skreden undvikas. Vi lever just nu i en kort period där vår planet står och väger: ska uppvärmningen få fortsätta mot en okänd slutpunkt av överhettning, eller ska trenden brytas? Kommande generationer kan mycket väl komma att se tillbaka på den tid vi lever i som den tid då framtiden avgjordes.

Därför är det med frustration vi ser hur långsamt klimatarbetet går, både i Sverige och i världen. All kunskap vi har säger oss att omställningen måste inledas nu, men i stället ser vi hur investeringar sjösätts i ännu mer långlivad infrastruktur för förbränning av fossila bränslen: i kolkraftverk och motorleder, i utbyggd flygtrafik och nya gasledningar. Den här typen av satsningar måste upphöra. I stället måste samhället organiseras så att behovet av fossila bränslen drastiskt minskar.

Men ingenting kommer att hända av sig självt. För att politiken ska sporras framåt krävs folkrörelser som sänder en klar och tydlig signal: vi insisterar på omedelbar handling! Vi nöjer oss inte med något mindre än en klimatpolitik som tar vetenskapen på största allvar. Klimatet måste vara en överordnad prioritet, för om vi inte klarar den här utmaningen riskerar vi att förlora allt annat.

Vi står öppna för alla som kan ställa sig bakom vår plattform, oavsett utgångspunkter och politiska, religiösa eller andra hemvister. Vi vill vara medborgarnas och det civila samhällets röst, en aktiv kraft för den nödvändiga omställningen. Vi föreskriver inte i detalj hur politiken ska föras, eller hur våra medlemmar ska tycka i olika frågor. Men vi vet att individuella konsumtionsval eller rena marknadslösningar inte kommer att vara tillräckligt. Vi måste få en annan politik.

Vi föreslår följande åtgärder:

1. Att Sverige skaffar årliga mål för utsläppsminskningar.

I Sverige har vi ovanligt goda förutsättningar att minska vår klimatpåverkan. Dessutom har vi ett stort ansvar att bidra till rättvisa globala lösningar av klimatkrisen.

Klimataktion sympatiserar med de bärande idéer som förs fram i förslaget Greenhouse Development Rights, och som i korthet innebär att bördorna mellan länder fördelas med hänsyn till så väl historiskt ansvar som ekonomisk förmåga.

Enligt detta förslag bör Sveriges klimatpåverkan minska med 122 procent till år 2020. Det kan inte till sin helhet ske inom Sverige, men de inhemska utsläppen bör åtminstone halveras till år 2020 (jämfört med 1990) och till år 2035 bör Sverige ha slutat påverka jordens klimat.

Utsläppsminskningarna bör planläggas i en årlig klimatbudget, med samma status som statsbudgeten, och stämmas av vart tredje år. De måste fördelas rättvist. De minst bemedlade måste komma förhållandevis lindrigt undan, medan den tyngsta bördan åläggs de största konsumenterna av fossila bränslen, som i regel också är de med störst inkomster.

Övergången till ett fossilfritt samhälle kommer att förändra våra sätt att leva. Invanda mönster måste ifrågasättas och ändras, så att nödvändiga utsläppsminskningar kan ske på alla områden. Det innebär bland annat:

  • a) Energikonsumtionen i den rika världen måste minska. Visserligen finns närmast outsinliga källor till förnyelsebar energi genom solinflöde, vind, vågor och jordvärme, men en fullt utbyggd struktur för att tillgodogöra sig den energin kommer att dröja längre än vi har tid att vänta. Redan vet vi att produktionen av agroetanol och biodiesel riskerar livsmedelssäkerheten och hotar betydelsefulla koldioxidsänkor som regnskogar. Det är givetvis centralt att Sverige aktivt tar avstånd från fortsatt avskogning, intensifierat skogsbruk och klimattvivelaktig markanvändning. Om dagens konsumtion av fossila bränslen helt skulle ersättas av biobränslen skulle en orimligt stor del av jordbruksmarken behövas tas i anspråk. Biobränslen kan därför inte vara annat än en partiell lösning på klimatfrågan. Även kraftig utbyggnad av exempelvis vattenkraft och vindkraft kan i känsliga områden hota människors försörjning och biologisk mångfald. Den industrialiserade världens höga energikonsumtion måste också ställas i relation till att flera hundra miljoner människor helt saknar tillgång till elektricitet. Deras energibehov måste prioriteras. Detta innebär att för att klimatmålen ska klaras så måste den rika världens konsumtion av energi minska.
  • b) Klimataktion kräver att Sverige snabbt görs oberoende av all import av kolkraftsel genom en utökad produktion av förnybar energi i Sverige. Vi tar ställning mot uppöppnandet för nya kärnkraftverk och reaktorer och kräver istället en avveckling av kraftverken i Sverige i takt med att de gamla reaktorerna fasas ut. Dessa förluster av elektricitet ska mötas genom effektiviseringar och ökad produktion av förnyelsebar energi i Sverige. Klimataktion motsätter sig investeringar i förstärkning och kapacitetsökning i befintliga reaktorer. Dessa medel ska istället användas till effektivisering och satsning på förnybar energi.
  • c) Lokal produktion måste främjas framför långväga transporter. Utsläppsintensiv produktion av mat – exempelvis kött, som i dag genererar en stor del av växthusgaserna – måste minska till förmån för så utsläppssnål produktion som möjligt. Eftersom konsumenten inte kan styra globala produktionsprocesser måste samhället se till att det kostar att släppa ut och tvinga producenterna att använda bästa tänkbara teknik för en hållbar utveckling.
  • d) Också våra byggnader slukar onödigt mycket energi. Redan i dag finns smarta hus där behovet av energitillförsel utifrån är obetydligt, eller rentav ”plushus” som ger ifrån sig mer energi än de förbrukar. Byggnormerna måste snabbt revideras så att sådana lösningar sätts i system. Samtidigt bör renovering av det befintliga bostadsbeståndet – inte minst miljonprogrammets lägenheter – stimuleras med sikte på en effektiv energihushållning.
    Storskaliga omställningar av det här slaget är inte bara nödvändiga av klimatskäl: de skapar också stora möjligheter till nya arbetstillfällen. Samtidigt måste de löntagargrupper som kan komma att friställas i vissa fossilintensiva branscher skyddas med täta trygghetssystem och smidig omskolning.
  • e) I en fullständig klimatredovisning måste Sveriges samlade påverkan räknas in, inte bara de fysiska utsläpp som äger rum innanför våra gränser. Vårt fotavtryck i världen växer när allt mer av de varor vi handlar tillverkas i andra regioner, där utsläppen ofta är stora. En konsumtionsbaserad utsläppsredovisning – där även flygresor ingår – bör komma till stånd snarast inom hela EU och göras till standard för internationell redovisning av växthusgasutsläpp.

En klimatbudget med årliga utsläppsmål ger en ram för organiseringen av ett fossilfritt samhälle. För att bytet av vår energibas ska ske så smärtfritt som möjligt måste vi börja nu: ju längre vi väntar, desto större måste minskningarna bli årligen, och desto svårare blir det att undvika kraftiga sociala störningar. Samtidigt vill vi öppna för höjningar av de årliga minskningskvoterna framöver, om den senaste forskningen visar att det är nödvändigt.

Utöver de traditionella miljöpolitiska redskapen – information, regleringar, skatter, subventioner och bidrag – kan det mycket väl bli nödvändigt att använda kraftigare ekonomiska styrmedel för att de snabbt skarpare utsläppsmålen ska kunna efterlevas utan att oönskade fördelningseffekter uppstår.

Klimataktion är inte främmande för åtgärder som individuella utsläppsrätter (”ransonering”), auktionera utsläppsrätter till fossilföretagen och återbetala inkomsterna till invånarna (”cap and dividend”) eller en omfattande progressiv klimatskatt vars intäkter antingen fonderas för klimatomställning eller återbetalas (”tax and dividend”).

Vi vet att varje vidare fördröjning av ett resolut ingripande ökar riskerna för svåra klimatkriser. Parallellt med klimatbudgeten bör därför samhällets institutioner, både på nationell och kommunal nivå, upprätta beredskap så att vård och förnödenheter kan garanteras även i en krissituation.

2. Att Sverige utvecklar ett transportsystem utan klimatpåverkan.

Det finns inget utrymme för felsatsningar som låser in oss i ännu mer energiintensiv samhällsstruktur. Som ett första, självklart steg bör därför samtliga anslag till nya motorvägssatsningar slopas och i stället satsas på utbyggda spårtransporter. På landsbygden finns ännu inte samma alternativ till bilen, men i städerna kan bilresandet minska radikalt och den privatbilism som baseras på fossila bränslen fasas ut. Här måste infrastruktur- och trafikplaneringen konsekvent inriktas mot en utbyggd och mer attraktiv kollektivtrafik, och förutsättningarna för gång- och cykeltrafik förbättras markant.

På samma sätt måste de snabbt växande utsläppen från lastbils- och flygtransporterna stävjas. Med kraftfulla investeringar i snabb och tillförlitlig tågtrafik kan det reguljära inrikesflyget ersättas helt, i ett första skede genom en avveckling från Sundsvall och söderut.

Internationellt flyg och sjöfart är i dag helt undantaget från såväl koldioxidskatt som moms. Sverige måste i internationella fora starkt driva på för att undantagen snarast tas bort.

3. Att satsningarna på ny och klimatsmart energiteknik mångdubblas.

Förnybar energi och en betydligt effektivare energianvändning är vad som krävs för en långsiktigt hållbar utveckling, men satsningen på ny och klimatsmart teknik går för långsamt. Faktum är att de statliga anslagen till energiforskning, som andel av BNP, har minskat kraftigt världen över under de senaste årtiondena. El från solkraftverk i världens öknar och annorstädes har exempelvis stor potential, men energibolagsjättarna tenderar att negligera tekniken. Här bör statliga anslag ta ledningen, och det gäller även vågkraft, vindkraft och andra outnyttjade potentialer till förnybara energiflöden.

En annan självklar åtgärd är att införa totalstopp för all prospektering efter fossila bränslen i Sverige. Allt som tas upp kommer att bidra till den globala uppvärmningen. Så länge vi inte har teknik för att använda energin utan att störa klimatet måste den fossila energin stanna under mark – om det så är naturgas i Skåne eller olja utanför Gotland. Likaså bör Sverige se till att all vår subventionering av fossil energi, inklusive via organ som Världsbanken, omedelbart avbryts.

4. Att Sverige driver på för ett globalt avtal om långsiktiga, bindande och rättvist fördelade utsläppsminskningar.

En grundförutsättning för att stabilisera klimatet är att världens länder enas om långtgående utsläppsminskningar, med sådana kontrollsystem så att varje nation kan lita på att de andra drar sitt strå till stacken. Sverige måste driva på i alla internationella forum för ett genombrott i FN:s klimatarbete.

De hittillsvarande försöken att initiera en internationell klimatpolitik har i praktiken misslyckats. Efter Kyotoavtalet behövs nu ett avtal som genererar handfasta utsläppsminskningar på lång sikt. Den stora utmaningen är att minska den klimatpåverkan som mänskliga aktiviteter medför med minst 95 procent till år 2050, vilket förutsätter att vi genast slutar gräva fast oss i fossiltunga strukturer.

Nästa avtal måste också bli globalt – alla länder måste inkluderas i ansträngningarna – och rättvist. Det är de rika industriländerna som bär det historiska ansvaret för den uppkomna situationen och fortfarande står för de i särklass största utsläppen per capita. Å andra sidan träffas fattiga människor i utvecklingsländer av de hårdaste slagen från ett förändrat klimat. Industriländerna måste därför axla sitt ansvar och ta på sig den överväldigande delen av utsläppsreduktionerna. De kan aldrig kräva av världens fattiga att de ska åta sig samma börda, och de kommer heller aldrig att godta något sådant: ett globalt klimatavtal måste vara rättvist, eller inte alls.

De fattiga har rätt till sin utveckling och en höjd levnadsstandard, men samtidigt behöver de inte upprepa industriländernas misstag. Genom väl avvägda och omfattande program kan de få stöd för att utveckla en så hållbar energibas som möjligt. De medel som i dag erbjuds är försumbara: här behövs ett akutprogram i mångmiljardklassen. Sådan tekniköverföring bör ske parallellt med en minskning av de totala utsläppsmängderna i världen.

Exakt hur ett globalt klimatavtal ska se ut är en öppen fråga. Det centrala är att utsläppsminskningarna blir så omfattande att världen över ett par, tre decennier närmar sig en fossilfri världsekonomi, och att alla människor i slutändan ges samma utrymme till anständig ekonomisk standard.

Tillräckligt kraftiga globala utsläppsminskningar kommer bara att vara möjliga om hänsyn tas till rättvise- och fördelningsfrågor. I likhet med FN:s klimatkonvention anser vi att en bördefördelning måste utgå från ländernas ‘gemensamma men olikartade ansvar och respektive förmåga’. Ett intressant sätt att omvandla den principen till praktisk politik görs genom policyförslaget Greenhouse Development Rights. Klimataktion sympatiserar med dess bärande idéer.”

Överföring av resurser till fattiga är också ett måste redan nu: för att kunna skydda sig mot de pågående klimatförändringarna behöver många utvecklingsländer särskilda klimatbistånd. De rika länderna, som givit upphov till problemet, har en skyldighet att finansiera akut skydd mot de effekter som inte kan undvikas. Det överordnade målet är dock att avveckla alla de utsläpp som ytterligare förvärrar uppvärmningen, för nuvarande och inte minst kommande generationers skull.

5. En genomgripande omställning

Det är helt akut att påbörja klimatomställningen av våra samhällen, så bråttom att de första stora stegen måste tas inom ramarna för hur dagens världsekonomi fungerar. Samtidigt är det uppenbart att delar av dagens ordning är oförenlig med hållbarhet och rättvisa på längre sikt.

För att kunna minska utsläppen av växthusgaser så mycket som krävs, måste fossila bränslen ersättas av andra energiformer. Men även det totala energiuttaget kommer att behöva minskas, liksom andra ohållbara uttag av naturresurserna. Detta samtidigt som världens befolkning beräknas fortsätta öka till drygt nio miljarder i mitten av seklet.

 

En global lösning på klimat- och resurskriserna kommer därför att kräva större social jämlikhet och världsekonomin kommer i högre grad att behöva fokusera på att skapa drägliga villkor för alla världens invånare. Inte minst i vår del av världen, som har förbrukat en oproportionerligt stor andel av de globala naturresurserna, tycks fortsatt ekonomisk tillväxt omöjlig. Vi motsätter oss inte ekonomisk tillväxt i sig, men hittills finns inga exempel på ekonomisk tillväxt utan ökat resursuttag. Sverige är inget undantag. Även här har utsläppen ökat om de beräknas utifrån ett konsumtionsperspektiv, där de utsläpp en vara orsakar bokförs på konsumtionsorten istället för på produktionsorten.
Exakt hur en dynamisk ekonomi utan tillväxt kommer att fungera vet vi inte idag, och Klimataktion ser det som en angelägen uppgift att initiera debatt och visioner om en hållbar framtid. En del av omställningen bör vara att löneökningar tas ut som kortare arbetstid och att konsumtionssamhället ersätts av ett hållbart och mer jämlikt samhälle som ökar vårt välbefinnande, inte minskar det.

Medvetenheten om att ekonomin inte kan överträda de ekologiska ramarna har ökat enormt de senaste åren. Ett välfärdssamhälle byggt på hållbarhet kräver en genomgripande omställning, men vi har bättre förutsättningar än någonsin att förverkliga den.

Vi ryggar inte för svårigheterna men är övertygade om att ett samhälle som inte kompromissar med naturens villkor, inte heller behöver kompromissa med människors välfärd.