Magdalena Andersson är partiledare för Sveriges i särklass största parti och den klart
populäraste partiledaren, och hon är en trolig nästa statsminister. Som ledare för
oppositionen mot en regering som missar alla miljö- och klimatmål har hon öppet mål att visa
grönt ledarskap. Ändå lyckas hon hålla ett helt linjetal om ny riktning för Sverige utan att
nämna klimatet en enda gång. Med makt följer ansvar. Tar hon ansvar för det signalvärde
hon ger folk om att klimatet inte ryms på agendan?
Med ödesmättad röst håller den nyss omvalda partiledaren för Socialdemokraterna ett rätt
mörkt linjetal på S-kongressen i Göteborg. Den världsordning vi vant oss vid finns inte längre
och Sverige står inför stora yttre och inre hot, fastslår hon.
Socialdemokraternas tre huvudpunkter framåt är att det yttre och inre försvaret ska stärkas
och välståndet öka och samhällsgemenskapen stärkas. Det militära och civila försvaret ska
rustas upp i ett rasande tempo och fler ska göra lumpen. Det kommer att kosta pengar och
annat får stå tillbaka. Gängkriminaliteten och brotten i välfärden ska bekämpas och en ny
maffialag ska införas. ”Business as usual vore ett svek”, säger hon, och syftar på vilket svek
uteblivna storsatsningar på försvars- och brottsfrågor vore.
I den långa och verkliga raden av hot som vi står inför nämner hon alltså inte klimat- och
naturkrisen med ett ord. Ändå är klimat- och naturkrisen vår tids ödesfråga, i särklass.
En dag kommer de kriser som Andersson radar upp i sitt tal troligtvis att rymmas i några få
meningar i historieböckerna. Då kommer klimatets och naturens stabilitet ännu att vara den
stora frågan för vår civilisations fortlevnad. Ytterst är frågan om det över huvud taget kommer
att skrivas några historieböcker i framtiden – eller finnas några politiska kongresser där
linjetal hålls i fungerande samhällen – om den globala uppvärmningen fortsätter över 2 grader
och vi lämnar livets korridor. Alla kurvor pekar just nu ditåt, tyvärr.
Det är ironiskt att Andersson väljer orden: att business as usual vore ett svek. Väldigt
många politiker har varit mästare på just det, när de förskönat planetens tillstånd och
förminskat klimatkrisen genom att lägga omställningen långt ner på agendan.
Precis före Anderssons linjetal gjorde ungdomarna i Ta tillbaka framtiden en aktion med
banderoller och skrek att ”Magdalena Andersson beter sig som om det inte existerar någon
klimatkris. Var är ditt ledarskap?” De gjorde det som Magdalena Andersson inte gör: kämpar
emot den globala uppvärmningen.
Det ska inte glömmas att det ute bland gräsrötter och S-föreningar finns ett genuint natur-
och klimatintresse. Det finns också en del intressanta skrivelser i S-kongressens antagna
riktlinjer. Till exempel om skogspolitik med högre förädlingsvärde och ökad kolinlagring, samt
värn av biologisk mångfald. Även riktlinjer om statlig medfinansiering av kollektivtrafik med
gratis kollektivtrafik för ungdomar finns. Sanningen är ju att en stor majoritet av svenska
folket har en klimatoro och vill ha en starkare miljö- och klimatpolitik.
Magdalena Anderssons linjetal där klimatet inte ens nämns bidrar till att många människor
tror att klimatkrisen inte är så farlig och rentav något av ett särintresse. De signalerna går
både inåt mot partiets medlemmar, och utåt mot övriga väljare.
Nu behövs ett socialdemokratiskt ledarskap som fullt ut erkänner den akuta klimatkrisen, tar på sig ett
öppet ansvar och börjar leda oss mot en hållbar framtid. Det är en moralisk skyldighet mot
våra barn. Allt det som Socialdemokraterna säger sig kämpa för bygger ytterst på ett stabilt klimat
och en natur i balans. Utan det ingen trygghet, fred, gemenskap eller något välstånd eller välfärd.
Isak Westerström, medlem i Klimataktion
Jörgen Leidebrant, talesperson Klimataktion