Titel: Djurfabrikerna – myten om den glada gården
Författare: Camilla Bergvall
Förlag: Mondial
Genre: Djurhållning, jordbruk och klimat
Vad handlar boken om?
Varför ska man läsa den?
Djurfabrikerna gör upp med den seglivade myten om det moderna jordbrukets relativt humana djurhållning. Obarmhärtigt rycks de färgglada draperierna, som livsmedelsindustrins lobbyverksamhet under många år satt upp runt gårdar och slakterier bort, och röjer en fasansfull djurhantering. Djurens värde som medvetna och kännande varelser har reducerats till noll när de behandlas som industriprodukter vars syfte är att leverera så billig mat till så höga vinster som möjligt. Fascinerande är att bilden av den gulliga och färgglada lilla bondgården sitter så djupt rotad i oss när dessa gårdar bara är undantag från normen.
Djurfabrikerna rymmer många exempel som är så obehagliga att de är svåra att ta till sig. Ett axplock är beskrivningen av grisfabriker där en sugga lever hela sitt liv som konstbefruktad avelsmaskin ihop med 1000 andra suggor som hålls dräktiga i rader av trånga boxar. De transporteras till andra anläggningar för att föda och får tillbringa 4 – 5 veckor med sina kultingar innan de skickas tillbaka till avelsfabriken. Ett sådant liv överlever en sugga bara i 3 år innan hon slaktas när hon inte orkar längre. Kultingarna som skiljs från mamman tre månader för tidigt blir inlåsta i minimala boxar ihop med nio andra grisar tills de väger 100 kg och är färdiga för slakt. Ingen får någonsin lämna de stinkande, hälsovådliga hangarerna och se dagens ljus. Boken innehåller en lång rad andra makabra exempel på den moderna djurhanteringen.
Camilla Bergvall beskriver jordbrukets omvandling från det småskaliga till dagens hårt effektiviserade och industriella djuruppfödning. Produktionen har mångdubblats de senaste 100 åren, trots att antalet gårdar och lantbrukare minskat drastiskt. Några siffror: på 1940-talet producerade en svensk mjölkko ca 3700 kg mjölk per år (vilket var en dramatisk ökning redan då). I dag ligger produktionen på över 10 000 kg per år. År 1960 fanns tre miljarder uppfödda kycklingar i världen. I dag finns nästan 20 miljarder. Vi konsumerar väldigt mycket mer animaliska produkter i dag än före andra världskriget men betalar ändå mindre i affären. Det är djuren och planeten som betalar det högsta priset.
Det moderna jordbruket är skadligt för klimatet av flera olika skäl. Enligt forskningen är jordbruket, med djurfabrikerna i spetsen, en av de största globala utsläpparna av växthusgaser, och driver på avskogning och förlust av biologisk mångfald. Camilla hänvisar till en rapport från Greenpeace 2024 som visar att de globala kött- och mejeriföretagen orsakar utsläpp jämförbara med de största oljebolagen.
Varför ska man läsa den?
En anledning är naturligtvis att se sanningen i vitögat även om det är smärtsamt. Djurfabrikerna är trots den rikliga informationen och källhänvisningar lättläst och lättillgänglig. Sedan måste jag erkänna att det är lite genant att jag visste så lite om hur våra djurbesättningar har det i dag. Jag trodde, som så många andra, att Sverige ligger i framkant. Men om vi utsätter oss för chocken att titta in i djurfabrikerna så kan vi kanske börja behandla djuren så som vi innerst inne faktiskt vill behandla dem, och vi kan börja behandla vår jord på ett mer hållbart sätt.
Intressant är också parallellerna mellan den animaliska livsmedelsindustrin och fossilindustrin. Varken fossila drivmedel eller animaliska livsmedel hade varit tillnärmelsevis så billiga om det inte vore för att de subventioneras kraftigt av politiken, till skillnad från exempelvis plantbaserad mat. En annan parallell är den extrema ägar- och vinstkoncentrationen till några få internationellt verksamma miljardärer längt upp i hierarkin och de stora summor pengar som spenderas på lobbyverksamhet och desinformation för att motarbeta förändringar. En tysk mångmiljardär finns på Forbes lista över världens rikaste och driver EW Group, världens största företag riktat mot kycklinguppfödning och genetik. EW Group kontrollerar ca 80 procent av den globala kycklingaveln.
Detta gillade jag mest:
Camilla Bergvall beskriver något psykologiskt väldigt intressant och som Greenpeace många gånger säger sig ha erfarit. Det är svårare att vinna gehör för förändringar inom livsmedelsindustrin än inom andra områden. Det är till exempel lättare att kommunicera med politiker, allmänheten och företag om till exempel hav och skogar än om animaliska livsmedel. Jämfört med kött- och mjölklobbyn beskrivs oljelobbyn som nästan svag i Djurfabrikerna. Många har känt att det är svårt att vinna striden mot kött och mjölk. Skyddet av livsmedelsindustrin går långt tillbaka historiskt och att utmana på det området har till och med visat sig livsfarligt i vissa fall, i exempelvis Brasilien i samband med försök att skydda regnskog från att avverkas i syfte att bereda mark för boskap.
– Isak Westerström