Vi rör oss trots allt framåt, sett till totalen, om än i ett alldeles för långsamt tempo. Men olika opinionsundersökningar visar att folk vill ha en mycket skarpare klimatpolitik. En slumrande folklig grön jätte kan resa sig snabbare än vad många politiska strateger kanske tror.
Årets viktigaste internationella klimatmöte, COP30 i Belém i Brasilien är över, förhandlingarna är färdiga och besluten är fattade. Det har gått tio år sedan det banbrytande Parisavtalet och saken är klar: väldigt mycket mer hade behövts i fråga om utsläppsminskningar och naturskydd. Även med besluten från COP30 inräknade är vi mycket långt ifrån att nå målen som klubbades i Parisavtalet, med sikte på att hålla oss väl under två graders global uppvärmning, för allas vår säkerhet.
Var då COP30 i november 2025 en besvikelse? Sett från forskningens krav, och med tanke på fönstret som håller på att stängas för en omställning i tid, är svaret definitivt ja. I en tid när utsläppsminskningarna måste minska i accelererande fart ökar de i stället. I ljuset av det måste allt annat än en konkret och bindande färdplan för utfasningen av fossila bränslen ses som ett fiasko.
Inte minst EU var pådrivande för en sådan färdplan på COP30, men motståndet var för starkt. Vi hade dessutom behövt skydda och återställa väldigt mycket natur och ekosystem för ökad kolinlagring och ökad motståndskraft mot klimatförändringarna. Vi hade också behövt större satsningar på rättvis omställning där Globala nord behöver ta ett större ansvar för en hållbar utveckling i Globala syd.
I stället för en bindande färdplan för utfasning av fossila bränslen fick vi ett frivilligt samarbetsprogram för de ambitiösare nationerna (Belém transition compass) som förvisso är mycket bättre än inget. Vi fick också bestämmelser och program för att stoppa avskogningen och skydda regnskogar till 2030 och löften om mer pengar till stöd till klimatanpassning i fattiga länder. Allt detta dock i vaga beskrivningar.
Bildligt talat behöver vi springa för att hinna fram i tid. Men i stället fortsätter vi att ömsom jogga och ömsom gå och ibland till och mer gå baklänges som till exempel Sverige för närvarande gör. Det är klart att det är starkt frustrerande. Men trots att vi lever i en konfliktfylld tid där vissa länder och politiska ledare är öppna klimatförnekare fortsätter vi ändå att ha internationella klimattoppmöten med hårda förhandlingar. Det finns ett värde i det.
Inom klimatrörelsen och civilsamhället har vi under hösten ofta diskuterat bakslagen och vilka anledningar som finns till hopp om framtiden. Vi har då konstaterat vikten av att ha en levande och fungerande infrastruktur för klimatomställningsarbetet i gång till den stund då politiken på allvar vänder. Denna infrastruktur upprätthålls av allt från forskningen, FN, många politiska ledare, näringslivsledare, civilsamhällets organisationer till enskilda personers klimatengagemang i vardagen. Detta är en massrörelse vars betydelse ibland glöms bort. Enligt flera nya opinionsundersökningar, till exempel en vetenskaplig studie genomförd via Gallup World Poll med 130 000 deltagaren från 125 länder (se länk), däribland Sverige, vill 89 procent av världens befolkning ha en klimatomställning och en skarpare klimatpolitik.
Folk vill helt enkelt ha en omställning och en levande värld även i framtiden. Det kan gå fortare än vad man kanske tror när våra politiska ledare plötsligt inser att de måste ställa om till ett nödvändigt och accelererande tempo av klimatomställning. Vi fortsätter att driva på.
Isak Westerström, talesperson i Klimataktion
Jörgen Leidebrant, talesperson i Klimataktion