Klimataktion har bestämt sig för att stötta den svenska bussresan till Ende Gelände, massaktionen mot brunkol i Tyskland. Jag fick, som aktionsdeltagare och talesperson för Klimataktion, uppdraget att skriva om mina erfarenheter under aktionen. Det kommer här, i form av en liten aktionsdagbok.
24/10 natt i bussen
Vi sitter i en nedsläckt buss. Gatlyktorna passerar rytmiskt utanför. Den gula stora fullmånen däremot följer oss på färden söderut. Nu är det natt och många försöker sova en blund innan vi rullar ombord på den första färjan.
Stämningen är nyfiken och lite allvarsam. Många är på väg till sin första massaktion och försöker få en klarare bild av vad som väntar.
För ett par timmar sedan var bussen ljus och välkomnande, dekorerad med konstbuskage och kulörta lyktor, möblerad med soffa, fåtölj och en diskolampa. Det är Rättbuss festivalbuss vi åker med och den visade sig passa utmärkt för aktionsförberedelser i grupp.
Joakim, som arrangerat denna och flera av de tidigare bussresorna och aktionsträningarna, höll en stund efter avresan i ett möte för nya aktivister i bussens soffgrupp. Alla fick berätta om sina förväntningar och farhågor. Många uttryckte att de såg fram emot att göra aktioner mot kolkraft tillsammans med troligen fler deltagare än någonsin tidigare i Europas historia. Rädslan att frysa under aktionen och att hamna i svårhanterliga poliskonfrontationer dök också upp. Det blev ett öppet och lyhört samtal.
Utifrån dessa ämnen berättade Joakim i stora drag om upplägget. Därefter delades gruppen i två och jag höll i ett improviserat samtal med den ena gruppen om hur aktionerna brukar gå till. I skrivande stund vet vi ännu inte var vi kommer att slå läger imorgon, eftersom polisen just nu är i färd med att riva det läger som börjat resas på plats vid Hambach.
Jag är trött och lite spänd men glad att vara på väg. Har en önskan att iscensätta någon sorts artivistisk performance på plats under aktionen och har fått positiv respons från några i bussen. Planen är att vi förvandlar oss till “avatarer”. James Camerons storfilm från 2009 går nästan otäckt bra att relatera till den aktuella konflikten mellan den orörda lilla resten av Hambachskogen som skyddas av aktivister i träden och kolkraftsbolaget RWE:s försök att hugga ner skogen för att ge plats för utvidgad kolbrytning. Kanske kan vi gestalta denna konflikt visuellt i denna dramatiska gränszon.
Nu rullar vi ombord på båten vid Helsingborg. Jag avslutar för ikväll. Får se om jag lyckas somna sen.
25/10 kväll
Ligger i tältet omgiven av hundratals andra tält. Det känns tryggt. Särskilt som lägerplatsen var oklar in i det sista. Det läger som först hade satts upp intill Hambachskogen revs inatt av polisen fick vi veta imorse. Istället erbjöds alla tusentals aktivister att slå läger på en privat gård, i utkanten av staden Düren. Dessa oklarheter som så ofta löses, solidariskt och på kort varsel, skapar tillförsikt och trygghet mitt i allt det oklara och osäkra.
Låter sammelsuriet av intryck från denna långa dag sjunka in. Den ryckiga sömnen på bussen i olika ställningar, geometriska figurer i svårlösta ergonomiska ekvationer och balanskonster på sätet. De olika beskeden om tid och plats för vårt boende. Promenaden från bussen in på campet. Generösa händer som sträcktes ut för att bistå eftersläntrare med otympligt pick och pack på stela ryggar.
Och så framväxten av lägret. Ett gemensamt, organiskt bygge. Nätsäckar som fylls med halm, tält i olika storlekar och med olika funktion som reses, mat som lagas genom att hundratals knippen selleri, purjolök, hokkaidopumpor rensas, sköljs och hackas. Ett mönster som uppstår till synes av sig själv, när aktivister från olika länder hjälps åt.
På kvällen i det stora cirkustältet, under det nästan evigt stora, stjärnbeströdda taket, sammanstrålade alla som hittills anlänt till lägret för stort “planery”. Huvuddragen i den kommande massaktionen presenterades på tyska och simultantolkades till franska och engelska. Till sist en kort kampsång som snabbt fångades upp av auditoriet.
Det märks att vid sidan av tröttheten och oklarheterna växer förväntan och kamplusten. Och teamet från Sverige är kanske större än någonsin tidigare.
Nu ska jag knoppa in.
26/10 kväll
Trött och nervös inför imorgon. Den stora aktionen väntar tidigt imorgon bitti. Hur ska det gå med min avataridé? Kommer jag hinna få tag på någon som pallar att klä av sig och låta sig kroppsmålas i blått tidigt i den råkalla luften? Pallar jag själv? Och hur ska jag orka bära den nyköpta, stora djembetrumman på den långa marschen mot kolgruvan? Tvivlen sätter in. Varför ska jag alltid gapa efter så mycket? En blandning av ansvarskänsla, envishet, prestige och messiaskomplex typ “det är upp till mig” snarare än “let’s do this together”. Eller är det en form av gardering? Om det ena går åt pipan, har jag det andra kvar?
Dagen har varit full av aktiviteter. Aktionsträningar på de stora, platta fälten omkring. Jag uteblev. Har gjort dem flera gånger vid tidigare massblockader. Ändå känner jag mig lite oförberedd nu. Som att gå upp på scen utan repetitioner innan. Har varit aktiv i formandet av affinity groups – vängrupper -, den näst minsta enheten i indelningen av denna välorganiserade aktionsform. Denna märkliga kombination av närmast militär struktur och fredligt, ickehierarkiskt, kollektivt beslutfattande.
Vår affinity group har pratat ihop oss om ett gruppnamn, personliga action names, en gemensam gest och vilka som är delegater till kommande delegatmöten i silverfingret. Fingren är de stora bataljoner som tågar under gemensam flagg mot gruvan och som försöker upprätthålla sin struktur även i skarpt läge. Varje finger har en särskild färg och flaggor som visar var “fingernageln”, alltså fingrets främsta linje är.
Minsta enheten är buddy-paren, som alltid ser till att ta hand om varandra. Min buddy Johanna och jag har pratat igenom hur vi gör om en av oss skulle bli gripen. Vi har även berättat vad vi är rädda för och hur vi kan tänkas reagera i olika situationer. Det känns tryggt.
Kvällen avslutades med ett delegatmöte i stora cirkustältet där Heinz-Peter, ekobonden som upplåtit sin stora gård åt alla tusentals aktivister, håller ett varmt och kraftfullt tal där han uttrycker sin stora tacksamhet över att få vara värd åt alla oss. “Er hängivenhet, er kraft, ert mod gör stort intryck” Jublet efteråt fyller ut varenda ångande kubikmeter och lyfter mot tältets stjärntak.
27/10 kväll
Aktionen över för vår affinity group denna gång. Vi lyckades aldrig ta oss igenom polislinjen. Istället fick vi tåga tillbaka den dryga milen till lägret. Snopet. Men också ett exempel på hur varje del i en massaktion utgör en viktig del i helheten. Medan vi blev stoppade och inringade av polisen, lyckades tusentals av våra kamrater springa ner från den anvisade demonstrationsvägen, passera polislinjen, ta sig över en vall ner mot autobahn, som polisen stängt av, och vidare ner mot kolspåret. Blockaden innebar att Europas största utsläppare av koldioxid – kraftbolaget RWE – tvingades låta sin verksamhet i och runt Hambach stå still i 24 timmar.
Jag hann aldrig heller få till avatarutstyrseln. Visionen var att göra en visuell koppling mellan fiktionens och vår egen verkliga värld. I James Camerons film Avatar från 2009, invaderas planeten Pandora av människor, som vill utvinna unobtanium för energiproduktion på bekostnad av urbefolkningen Na’vi:s habitat – ett enormt, uråldrigt träd som ger liv. I verkligheten står kampen mellan skogsockupanterna i Hambachskogen och RWE:s kolgruve-expansion.
Men vi hade med oss sminket ut på marschen och mitt inne i polisinhängnaden hann jag måla Mollie i min vängrupp till en blå na’vi, åtminstone hennes ansikte.
Trumman och alla klimatsånger bidrog till både pepp, skratt och tröst under de många timmarna. Tänk om det gick att använda musiken och ramsorna mer “instrumentellt” under massaktioner, alltså för att föreslå olika handlingsalternativ och svara på desamma.
Marschen hem blev lite slokörad men också fridfull i kvällssolen under de gigantiska vindkraftverken. Vi fick tid att ta pauser och lära känna varandra mer avspänt.
Väl hemma på campet igen, trött men otillfredsställd över att inte ha kunnat bidra mer påtagligt till blockaden, gick jag på kvällsplanery för att höra hur aktionen gått och ta reda på om det fanns nya planer inför morgondagen. Då visade det sig att flera aktivister planerat att bistå blockaden på rälsen med mat och dryck redan nu ikväll – en mer autonom aktion utan fingerstruktur och de karaktäristiska vita overallerna. Jag blev väldigt sugen och funderade in i det sista på att följa med, särskilt som två vänner, dock inte från min vängrupp, verkade hågade. Men krassligheten i halsen och tröttheten i kroppen efter släpandet på den tunga trumman och all packning hela dagen, fick mig att ändå tacka nej.
Nu ligger jag åter i tältet. Huttrar lite men kommer nog snart bli varm. Vi har fått låna en extra sovsäck som går att stänga hit till mögeltältet. Det är något särskilt med den ständigt närvarande generositeten här. Den skapar trygghet och tillit i osäkerheten. Kanske också inför framtida kriser och försakelser. Om vi hjälps åt, kan det fungera, ett tag åtminstone. Imorgon tänker jag sova länge. Och hoppas kunna plåta avatarbilderna, helst vid gruvan eller i “Hambi”, Hambachskogen. Vi får se.