Att skapa förändring del 1-3

Ett debattunderlag i en artikelserie i 3 delar om klimatengagemang och hur förändring skapas, individuellt och kollektivt av Gunnar Westling, styrelseledamot i Klimataktion Riks.

Den här texten är tänkt som ett debattunderlag kring tankar att förstärka aktionskulturen i föreningen Klimataktion, och även dra nytta av Riksföreningens möjligheter att samordna och initiera aktioner. Man kan se den som en beskrivning av vad som kan få människor att ändra inarbetade beteenden och vanor som de egentligen inte vill ändra. Vi kan kalla dem villkor för förändring.

Att skapa förändring. En artikelserie om klimatengagemang och hur förändring skapas, individuellt och kollektivt.

Del 1.

Dessa villkor är något helt annat än det klimatpsykologerna kallar motivation, som handlar om en mental förberedelse och vilja att förändra på individnivå. Denna motivation kan skapas av olika orsaker och på olika sätt, men det är bara sällan den leder till förändringar på systemnivå, i synnerhet när det gäller så komplexa företeelser som klimatkrisen och dess upphov. 

Mer om det senare.

Åren från 2018 och framåt hade klimatrörelsen vitaliserats, med Greta Thunberg, Fridays for Future och Extinction Rebellion, senare även Återställ våtmarker här i Sverige. Vår egen förening Klimataktion har funnits mycket längre, ända sedan 2008, och vi har gått en lite annan väg. Även vår förening har sett ett ökat medlemsantal under senare år. Ganska naturligt då ingenting radikalt verkar hända från politiskt håll, och av egen erfarenhet vet vi ju att klimatengagemang till stor del drivs av rädsla, frustration, ilska, sorg och upprördhet, negativa känslor kopplade till vetskapen om att klimatkrisen hela tiden fördjupas och att så litet görs för att motverka den. Men om arbetet med att påverka opinion och andra, ännu mer styrande faktorer i klimatuppvärmningen, inte kröns med framgång, så ökar det förstås också frustrationen bland oss som engagerar oss i klimatfrågan, och följden kan bli att man antingen förfaller till passivitet eller övergår till mer radikala metoder. Det är det som verkar ha drabbat Fridays for Future som lever ett mer vegeterande liv idag. Istället har de radikala metoderna fått ett uppsving under senare år.

Men även här kan vi se en viss avmattning i takt med att repressionen mot klimataktivister blivit allt hårdare. Att stoppa trafiken eller hindra flygplan från att lyfta har visat sig kunna leda till fängelsestraff. Och inte har metoderna i sig lett till några förändringar av lagen eller några större beteendeförändringar hos oss vanliga människor.

Så, vad är det då som driver beteendeförändringar?

På ett individualistiskt plan:

  1. Lagstiftning.
    Ingenting går upp emot vetskapen om att något är förbjudet. Då avstår de allra flesta.
  2. Politiska och ekonomiska styrmedel.
    Här pratar vi bonus-malus-system inom handeln, subventioner, ransoneringar, men också, i en vidare
    bemärkelse, samhälleliga investeringar.
  3. Påtvingade förändringar som inte reglerats i lag eller är resultatet av användande av styrmedel, utan
    istället beror på faktorer som fattigdom eller brist på något som omöjliggör ett fortsatt användande eller beteende.
  4. Ändrade samhälleliga normer.
    Människor är sociala varelser. Om det inte längre är socialt accepterat att göra en viss sak i de kretsar du rör dig i, eller i samhället i stort, så avstår du i de flesta fall.
  5. Rädsla.
    Du avstår från något eller ändrar ditt beteende av rädsla för att annars råka illa ut på något sätt. I den grundläggande formen är det samma rädsla som hos den människa som flyr från ett lejon på savannen av rädsla för att bli attackerad och uppäten. Men ett ändrat beteende kan också utgå från känslan att vilja undkomma obehag. Det är ofta kopplat till lagstiftning eller ändrade samhälleliga normer, men kan också vara en följd av hot, påtryckningar eller annat obehag.
  6. Kunskap.
    Du får veta att ditt beteende är negativt på något sätt, och att det skulle gynna dig själv eller någon annan, kanske mänskligheten som helhet, om du ändrade det. Det här är en variabel som tyvärr inte påverkar mänskligt beteende i någon högre grad, om inte också andra villkor är uppfyllda. Om så vore skulle alla larmrapporter om klimatets skenande uppvärmning på senare år och insikten om 1,5-gradersmålets betydelse, ha gett utslag i form av stora beteendeförändringar. Så har inte skett, trots att kunskapen kanske gett motivation till förändring.

Villkoren 1-4 är inte uppfyllda, och ingenting händer alltså på samhällsnivå, även om enskilda individer ställer om eller minskar sitt negativa fotavtryck.

Det finns även ett flertal personliga egenskaper hos var och en som påverkar våra ställningstaganden, och de sätt vi påverkas att ändra våra beteenden. Grupptillhörighet (socialt, politiskt) och var vi befinner oss på GAL-TAN-skalan (= våra värderingar) är två viktiga variabler, men inte de enda.

Men hur ska då klimatrörelsen agera för att nå större framgångar? Svaret är att vi måste bli mer medvetna om vad vi har att spela med, vilka verktyg som ryms i verktygslådan, och hur vi ska använda dem. Men mer om det i del 2 och 3 av den här artikelserien.

Gunnar Westling

Att skapa förändring – del 2

Ett debattunderlag i en artikelserie om klimatengagemang och hur förändring skapas, individuellt och kollektivt av Gunnar Westling, styrelseledamot i Klimataktion Riks.

Den här texten är tänkt som ett debattunderlag kring tankar att förstärka aktionskulturen i föreningen Klimataktion, och även dra nytta av Riksföreningens möjligheter att samordna och initiera aktioner. Man kan se den som en beskrivning av vad som kan få människor att ändra inarbetade beteenden och vanor som de egentligen inte vill ändra. Vi kan kalla dem villkor för förändring.

Att skapa förändring. En artikelserie om klimatengagemang och hur förändring skapas, individuellt och kollektivt.

Del 2.

Förändring kan skapas antingen genom att påverka enskilda människor på ett individuellt plan, eller
genom att förändra på systemnivån. De viktigaste förändringsagenterna, lagstiftning och olika styrmedel från politiskt håll, kan vi bara påverka indirekt, genom att påverka våra politiker, eller ännu mera indirekt, genom att påverka allmänheten.

Hittills har vi (i Klimataktion) mest försökt påverka genom att sprida kunskapen om klimatförändringarna.
Det har, som man kunde förvänta sig, inte lett till några större framgångar. Andra faktorer är så mycket
starkare än den rena kunskapen. Det är uppenbart att det behövs ändrade samhälleliga normer eller
politiska åtgärder som lagstiftning eller användande av styrmedel, för att komma tillrätta med de
beteenden, vanor och, inte minst, strukturer som förstör vårt klimat. Istället ser vi idag ännu sämre villkor
för en klimatomställning, beslutade av politiken. Det kanske värsta exemplet är ju regeringens beslut att ta bort flygskatten.

Hur ser vågskålarna ut? Vad ligger i dem, och varför tippar de idag fortfarande åt fel håll?

I den ena vågskålen ligger:

  • En marknadsekonomi driven av ett stort privat kapital som behöver fortsätta växa för att
    investera och ge avkastning till sina ägare. Vinstkraven i företagen, och kraven på fortsatt generell
    ekonomisk tillväxt i samhället, är två mycket försvårande omständigheter som förhindrar en
    tillräckligt genomgripande omställning. Den globala ekonomin är också fortfarande mycket
    fossiltung.
  • En lagstiftning som i stort sett är anpassad till att låta kapitalet fortsätta växa ostört, även när detta kapital handlar med död och klimatförstörelse.
  • En samhällsstruktur anpassad för livsvanor beroende av fossila bränslen, till exempel privatbilism och
    flygresor. Samt biogena CO2- och metanutsläpp, till exempem konsumtion av nötkött och allt större
    skogsavverkningar.
  • Det är en global och mycket komplex fråga som kräver gemensamma, världsomfattande
    ansträngningar. Oenigheter sätter käppar i hjulet.
  • Människor är beroende av sina jobb. Rädslan för att bli av med dem och därmed sitt levebröd påverkar deras syn på vad som är möjligt respektive inte möjligt.
  • Människors motvilja mot att förlora upplevda fördelar som de redan investerat stort i; i form av
    tid, kraft, pengar, känslor.
  • Den mänskliga föreställningsförmågan. Det är mycket lättare att förstå och agera mot konkreta och
    närliggande hot än mot mer avlägsna och abstrakta.


    I den andra vågskålen ligger:
  • Mänsklighetens framtid på jorden. Vi riskerar inte bara vår civilisation utan kanske också vår
    överlevnad som art. En stor del av världens största städer riskerar att hamna under vatten på grund
    av stigande havsnivåer. En stor del av våra odlingsmarker riskerar att förstöras av torka, vattenbrist
    och jorderosion eller av översvämningar och inträngning av havsvatten. Extrem värme förstör
    ekosystem både på land och till havs, och kan göra stora delar av jorden obeboeliga. Vänder vi inte
    trenden snabbt väntar en minst sagt eländig framtid. Denna kunskap och insikt borde räcka som
    motivation för snabba förändringar.
  • Faktumet att människor oroas, mer eller mindre starkt, av klimatförändringarna. Redan 2017 låg
    klimatförändringar och miljöförstöring i topp bland det som människor oroade sig mest för i
    Sverige. Och då hoppas ändå de flesta att förändringarna inte blir så ödeläggande som forskningen
    varnar för.
  • Det finns också en majoritet för kraftigare klimatåtgärder inom alla partier utom
    Sverigedemokraterna.
  • Klimatkrisen och alla dess implikationer är ett superkomplext problem, men samtidigt en
    moraliskt lättförstådd och tämligen otvetydig fråga. Komplexiteten består i ett hur snarare än ett
    varför.
  • Det kanske trots allt är lättare att påverka detta superkomplexa problem, med sin sammanvävning
    av klimat, livsvanor och strukturer inom politik och ekonomi, än vi tror. Vi har en toppstyrd
    partikultur i Sverige (och antagligen på de flesta andra håll i den demokratiska världen) som
    innebär att de flesta realpolitiska beslut tas av en liten klick partitoppar, bestående av partiledaren,
    dennes rådgivare, partisekreteraren och riksdagsgruppen. Det gör demokratin känslig för påverkan,
    och makten tenderar att glida över till intresseorganisationer, lobbyister och starka ekonomiska
    intressen, eller fastna i gamla mönster. Ett status quo som gynnar det bestående och dem som
    livnär sig på det.

    Jag har själv hört en ledande socialdemokrat svara ”vi måste balansera mellan
    olika intressen”, på frågan om varför de inte genomförde mer kraftfulla klimatåtgärder. Det är ju i
    själva verket ett befängt uttalande att tala om balans mellan olika intressen när det bokstavligen
    gäller liv eller död. Men å andra sidan kan en sådan ”balanserande” demokrati vara känslig för
    personlig påverkan också från ideella organisationer, aktivister och andra företrädare för
    civilsamhället, i synnerhet när det gäller en så livsviktig fråga som klimatkrisen, där den moraliska
    rätten så uppenbart står på aktivismens sida.

I den positiva vågskålen måste också läggas det faktum att det är mycket som tyder på att en
klimatomställning skulle vara positiv för de flesta människor. Rättvis fördelning är viktigare än graden av materiellt välstånd. En riktig och rättvis omställning skulle också drabba de rika mycket hårdare än de fattiga.

Varför väger då vågskålen på den fossiltunga sidan fortfarande över på ett förkrossande sätt?

I grunden handlar det om makt och pengar. Samt, naturligtvis för att det är lättare att fortsätta på en inslagen väg än att slå in på en annan, oavsett behovet av att ändra riktning. För att på något sätt bryta denna business as usual måste vi, som jag ser det, vända oss, direkt eller indirekt, mot politiken.

Men det räcker förstås inte med att kommunicera faran vi står inför. Den är känd. Och indirekt förnekad eller förminskad. Det är alltså inte kunskap som fattas. Det är en beredskap att ta fasta på den kunskap som finns som fattas.

Hur vi i klimatrörelsen kan öka viljan att göra det är ämnet för del 3.

Gunnar Westling

Att skapa förändring – del 3

Ett debattunderlag i en artikelserie om klimatengagemang och hur förändring skapas, individuellt och kollektivt av Gunnar Westling, styrelseledamot i Klimataktion Riks.

Den här texten är tänkt som ett debattunderlag kring tankar att förstärka aktionskulturen i föreningen Klimataktion, och även dra nytta av Riksföreningens möjligheter att samordna och initiera aktioner. Man kan se den som en beskrivning av vad som kan få människor att ändra inarbetade beteenden och vanor som de egentligen inte vill ändra. Vi kan kalla dem villkor för förändring.

Del 3.

Vetenskapen har alltsedan åren omkring 1990 varnat för att vi har gått in i en period av global uppvärmning till följd av mänskliga aktiviteter, och att det kan ta en ände med förskräckelse om inte utsläppen av växthusgaser minskar.

Varningarna beaktades så till vida att FN började hålla sina årliga klimatkonferenser redan 1992. Parisavtalet 2015 slog sedan fast att världssamfundet måste se till att hålla uppvärmningen väl under 2 grader och anstränga sig för att hålla den under 1,5 grader.

Ändå har ingenting positivt skett på klimatfronten. Utsläppen har fortlöpande ökat och uppvärmningen av atmosfären går fortare än vi befarade. Det politiska ansvaret att kraftfullt minska vår klimatpåverkan som Parisavtalet lade på de enskilda ländernas regeringar, tas inte. Orsaken till detta är förstås att lösningarna på klimatkrisen är systemförändrande. Som de flesta organiskt tillkomna system är också vårt politisk-ekonomiska system självbevarande, vilket innebär att det blockerar och håller emot de förändringar som krävs.

Information som medel att påverka enskilda människor att börja minska sin egen klimatpåverkan, eller rösta annorlunda, eller kräva förändring av sina politiker, har också nått vägs ände. Det har inte på alla dessa år visat sig kunna påverka annat än som mest på marginalen.

Det är i ljuset av detta vi måste se uppkomsten av allt mer radikala klimatrörelser och deras handfasta och ofta olagliga aktioner. De blir kanske inte populära hos försvararna av det bestående, men deras aktioner för upp frågorna på dagordningen, och skapar ett medvetande om problemets omfattning, på minst lika bra sätt som traditionell kunskapsförmedling.

Men inte heller deras aktioner räcker för att ändra på den förda klimatpolitiken. Därtill är aktivisterna alldeles för få och försvarsmurarna alldeles för starka. För att lyckas initiera stora systemförändringar krävs att synen på vilken politisk policy som är acceptabel eller önskvärd, förändras. Det gör den bara om det finns en tillräckligt stark social press bakom. För att skapa en sådan krävs en mångfald av olika åtgärder och aktioner, som dels måste riktas direkt mot makthavare, dels mot offentligheten i syfte att påverka den allmänna opinionen.

Aktioner direkt riktade till makthavare måste vara aktioner som sätter press på politiken och på människorna som exekverar den. Aktioner som är lagliga men tydligt obekväma. De får gärna drabba politiker (eller andra makthavare) personligen och göra dem irriterade eller förbannade. Det leder säkerligen till viss repression (kritik, juridiska åtgärder) men också till konfrontation som synliggör de politiska skiljelinjerna.

Men vi måste också differentiera våra budskap, beroende på om vi vänder oss till regering eller opposition, lokalpolitiker eller rikspolitiker, eller företagsledare. De har olika syn på samhället och olika stor vilja, eller möjlighet, att förändra. I vilket fall måste vi ifrågasätta etablerade sanningar, förändra vårt språkbruk, kanske i bästa fall etablera en synvända hos mottagaren. Kort sagt, göra aktioner som irriterar och ger publicitet. Det måste bli riktigt jobbigt och tröttsamt att fatta dåliga beslut för klimatet. Det handlar för oss om att förflytta spelplanen, men också gränsen för det möjliga. Ge oss själva tolkningsföreträde, och inte gå i maktens fotspår eller bruka maktens språk. Kanske se oss själva som ”the radical flank”. Små minoriteter kan få igång en rörelse som påverkar majoriteten och leder till lagändringar (The radical flank effect). Om inte jag, vem? Om inte du, vem?

Det är också otroligt viktigt att attrahera de drivande bland de unga, de som vill något, de som är fulla med kraft och ännu inte blivit cyniska. För att göra det måste vi också använda mer drastiska metoder än hittills. Viktigt att komma ihåg är att vi lever i ett ekonomiskt-politiskt system, en uppsättning regler för hur ekonomin och det sociala och politiska livet ska fungera. Detta samhälleliga system är självuppehållande och därför svårt att påverka eller förändra. Det är också mycket lättare att påverka enskilda delar av systemet än att förändra det i grunden, vilket skulle förändra maktbalansen i samhället.

Trögheten i systemet och de intressen som håller emot måste övervinnas genom en kaskad av aktiviteter, aktioner och opinionsbildning. Här är Klimataktion bara en liten del i det stora, där en modigare Naturskyddsförening skulle kunna spela huvudrollen, om de ville och vågade.

Tills dess måste vi samarbeta för att bli starka, och kollektiv handling trumfar alltid den individuella.

Vad kan man göra? Här är några idéer. Vissa passar bättre för riksstyrelsens arbete, andra för de lokala föreningarna. Vissa av dem kan utföras på olika sätt, andra är mer självklara i sitt utförande.

– Man kan överbelasta, eller riskera att överbelasta, mailkonton genom att samordnat skicka flera hundra tunga mail samtidigt eller med korta intervall.

– Man kan invadera det offentliga rummet på olika sätt. Budskap kan fästas på broar, bergskärningar, oljedepåer, bensinstationer. Man kan exempelvis samordnat pryda bensinstationer runt om i landet med varningstecken och drastiska meddelanden (ex. rödfärgade handdukar och meddelanden som ”Oljebolagen handlar med död” eller ”fossilmissbruk dödar”

– Vi kan på olika sätt ifrågasätta en demokrati som inte bryr sig om sina medborgares framtid i ett längre perspektiv. Ord som ”Våra politiker planerar för en mänsklighet utan framtid” eller ”Dagens ’demokratiska’ beslut leder mot en framtid utan hopp” måste synas och höras, och i kraft av att gång på gång uttalas, låta lika relevanta som de i realiteten är. Anklagelserna måste också adresseras, dvs skickas till ansvariga politiker.

– Bruk av fossila bränslen kan liknas vid vilket missbruk som helst.

– Vi måste fundera på hur vi på bästa sätt kan komma åt de verkligt rika, som i många fall står för personliga utsläpp som är10-100 ggr större än medelsvenskens. Det ska självklart inte vara okej att släppa ut klimatgaser i den storleksordningen, och vi måste först och främst göra det skämmigt, för att sedan göra det olagligt. Jag kan tänka mig att kampanjer riktade direkt mot de allra mest välbärgade (som i kraft av sin ekonomiska position också är makthavare), skulle kunna vara en väg framåt.

– Vi måste, i lokalföreningarna, i den mån Fridays for Future inte fungerar tillfredsställande på orten längre, få fart på Fridays for Future igen, och delta i fredagsdemonstrationerna.

– Vi måste bli fler. Det blir vi lättast genom att etablera oss i större städer som saknar lokalföreningar.

– Vi måste också stärka föreningens ekonomiska muskler, för att exempelvis kunna genomföra opinionsundersökningar eller mer kostsamma aktioner.

– Samarbete. Det finns några organisationer som vi ser som självklara samarbetsparter, till exempel Klimatriksdagen, men egentligen borde alla organisationer som förenat sig i nätverket Klimatsverige ses som samarbetsorganisationer. Framför allt skulle ett samarbete med Naturskyddsföreningen kunna innebära många fördelar.

Kom ihåg: Ensam är inte stark!

Gunnar Westling