Klimattoppmötet i Baku i Azerbajdzjan är över. Det finns en hel del att säga om detta möte, men inte mycket som är positivt. Till slut blev det ett resultat, ett urvattnat sådant, men vägen dit var på många sätt ovärdig. Jag skulle till och med säga att COP-mötena står inför en stor legitimitetskris. Varför ska vi längre engagera oss i och tro på dessa möten?
För andra året i rad förläggs mötet i ett land som är starkt beroende av sin fossilindustri. Nästan hela Azerbajdzjans export är olja och gas. Förra året var det samma historia med Dubai. Det har denna gång inte heller direkt tonats ner av värdlandet. Presidenten i landet har sagt att “olja är en gåva från Gud” och en av toppcheferna har utnyttjat sin roll för att arrangera affärsmöten med aktörer inom fossilindustrin.
Hur kan det då komma sig att sådant här land kan bli värdland för mötet?
Det är tänkt att FN:s klimattoppmöte ska äga rum i olika delar av världen varje år och den här gången var det den östeuropeiska gruppens tur – den som inkluderar de flesta före detta sovjetstaterna. Dessa länder var tvungna att vara överens om vilka medlemsländer som skulle agera värd. När valet skulle genomföras så blockerade Ryssland varje land som hade fördömt invasionen av Ukraina. Kvar blev till slut Azerbajdzjan.
Det här systemet funkar uppenbarligen inte. Om inte dessa möten ska tappa all sin trovärdighet så är väl det enda rimliga att möten placeras i länder som på något sätt är föredömen i klimatfrågan, inte tvärtom. Visst, det står säkert i reglerna hur värdskapet ska fördelas, men regler kan ändras. Förstås är det också ett stort problem att ett land som Ryssland har vetorätt. Ett Ryssland som inte har något intresse alls av att det sker några större framgångar på dessa möten, snarare tvärtom.
Den stora frågan denna gång var klimatfinansieringen, alltså de pengar rika länder ska betala för att hjälpa fattigare länder och ö-nationer att tackla klimatförändringarna.
Efter mycket om och men så blev ett avtal klart där de rika länderna årligen ska betala 300 miljarder dollar till dessa länder fram till 2035. Det är inte många som är nöjda med det. Till och med vår egen klimatminister är frustrerad, vilket är talande då Sveriges regering just nu knappast är ett föredöme på klimatområdet. Utgångsbudet från de fattiga länderna var 1300 miljarder och många av dessa länder skräder inte orden efter det otillräckliga avtalet. “Det betyder död, det betyder misär för våra länder”, säger Panamas representant. USA och EU har en mer positiv ton, men frågan är om det mest är ett spel för gallerierna.
Det finns trots allt några överraskningar från mötet. Som när oljegiganten Exxons VD Darren Woods i ganska skarpa ordalag gick till angrepp mot Donald Trumps planer på klimatområdet. USA bör inte lämna Parisavtalet, menade Darren, och Trump borde inte heller backa från Bidens krav på minskade metanutsläpp från olje- och gasproducenter. Han inser förstås det självklara, att politikens tvära kast skapar en ohållbar osäkerhet för företagen.
Storbritannien har också presenterat ett ambitiöst klimatlöfte, med 81 procent lägre utsläpp till 2035, jämfört med 1990. Kina verkar för första gången ha öppnat en dörr på glänt för att delta i finansieringen av klimatåtgärder i fattigare länder.
Sedan ännu mer konstigheter. Saudiarabien verkar mest ha ägnat mötet åt att sabotera förhandlingarna så mycket som möjligt, med olika kreativa metoder. Flera av de rika västländerna, som Sverige, har till viss del använt möten för att marknadsföra nationella företag som ska hjälpa andra länder med klimatomställningen.
Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet och chef för Potsdam Institutet, gick inför mötet ut och sa att det räcker med förhandlingar nu. De stora ramverken och avtalen för att bromsa klimatförändringarna finns redan på plats och det är nu dags att leverera. Inte ägna en massa tid åt att förhandla fram papper med löften som ingen ändå levererar mot.
Det är ett skadeskjutet COP som lämnar Baku. Det finns förhoppningar om ett bättre möte i Brasilien nästa år men det här är ingen bra överlämning.
Och varför ska vi egentligen ta dessa COP-möten på allvar när de förläggs i länder som själva är klimatbovar och som utnyttjar värdlandsrollen till att greenwasha? När flera av deltagarländerna mest tycks vara där för att bromsa alla konkreta förslag? När rika länder använder det som ett skyltfönster för sina egna företag och när resultaten av förhandlingarna blir mer urvattnade för varje möte?
Är det verkligen på COP-mötena det kommer att hända? Det är som att de försöker hålla ett sken uppe som ska visa att mänskligheten har koll på läget och agerar på dagens situation, när det i själva verket är helt uppenbart att det varken finns samsyn, koll eller politisk vilja.
Jörgen Leidebrant, talesperson för Klimataktion