Skogen doftade av tall, surrade av flugor. På marken sprang myror i ett svart band, var och en bärande på en smula från någon nyfunnen skatt. En människotrampad stig korsade myrvägen, en fåra i ljungen där rötter slingrade sig över klipporna i jakt på jord. Frida följde stigen upp till utsiktsplatsen. Hon torkade svetten ur pannan, lutade sig mot ett träd. Blickade ut över staden. Denna grönskande stad som smälte in i den omgivande skogen. Levande trädhus omgav mångfaldigt renoverade stenbyggnader som stod kvar från en annan tid.
Staden sträckte sig ut till det glittrande havet. Hon kunde se ett fartyg lämna hamnen, seglen hopvikta i den vindstilla morgonen. Det gick på soldrift. Hon undrade vart det var på väg. Om det skulle gå över Atlanten. I sin fantasi var hon där, ombord på ett sådant skepp, på väg att ankra vid någon av de tropiska öar som väntade på andra sidan.
Utsiktsplatsen låg i ett naturreservat med vilt växande blandskog. Efter en stunds promenad tillbaka nedför sluttningen kom hon ut i den odlade skogen. Matskogen, där alla fick plocka fritt. Där växte matbärande träd och buskar, designade av människor. Det fanns träd som bar på stärkelserika mjölfrukter, träd som bar på proteinrika skogsbullar och de som bar på oljenötter. Det fanns örter som doftade friskt, buskar vars blad fungerade som konserveringsmedel.
Frida blickade uppåt, letade efter färgklickar. I den skuggiga nordsluttningen hade de flesta träd bara gröna kart i sina kronor. Varje månad var det demokratidag i landet, en dag då invånarna var lediga från sina arbeten för att läsa på om och rösta i aktuella frågor. Hon hade röstat för att öka mängden träd som bar frukt tidigt på säsongen i stadens matskogar och förslaget hade gått igenom, men det skulle ta tid innan nya träd blev utplanterade och började ge frukt.
Något rött glimmade där uppe. Det var ett mjölfruktsträd med kronan full av mogna frukter. Hon klev upp för grenarna som stack ut som trappsteg i en spiral runt stammen, plockade tills ryggsäcken var full.
Det hördes ett prassel från skogen. En av hennes medboende i kollektivet kom gående. “Hej,” sa Bashir. “Vi ska paddla en sväng, vill du följa med?”
“Jag har inga pengar,” svarade Frida. Det kostade inte mycket att hyra en kajak, men mer än vad hon hade.
Bashir suckade. “Varför skaffar du inte ett jobb?”
“Jag har försökt,” svarade hon. “Det finns inga.”
“Jag menar inte ett designjobb. Ta ett garantijobb!”
Hon svarade inte, bara skakade på huvudet. De hade pratat om detta förut. Bashir sa att hon inte skulle få något jobb inom biodesign eftersom det fanns fler sökande än tjänster, men att det var just för sådana tillfällen jobbgarantin fanns.
“Garantijobben är en fantastisk uppfinning,” brukade han säga. “Utan dem skulle vi fortfarande ha åtta timmars arbetsdagar. De sätter standarden för hela arbetsmarknaden!” Sedan fortsatte han prata om hur bra den statliga minimilönen var ur ett nationalekonomiskt perspektiv, men då hade Frida redan slutat lyssna. Efter fem år på universitetet ville hon ha ett välbetalt jobb med att göra det hon var utbildad för.
Frida fortsatte hemåt, snart kunde hon se sitt trädhus. Den gröna kronan bredde ut sig mot himlen, tronade på den massiva stammen som var stor nog att rymma ett sjupersonershushåll. Inuti trädet, i markplan, låg vardagsrummet, det stora köket, och ett pysselrum fullt med målargrejer och keramiklera. En grentrappa upp låg sovrummen och ett kontorsrum.
Trädhusen och de andra designväxterna hade haft en viktig roll i klimatstabiliseringen. Koldioxid från atmosfären bands i trädhusen när de växte fram. Dessutom var allting nedbrytbart, fritt från plast och andra gifter.
Frida hade jobbat med att utveckla sådana designväxter, suttit vid en datorterminal, gjort modeller av designväxternas struktur, skickat dem till mottagarplantorna i form av bioelektriska signaler. Tills hon blev av med jobbet. Nu betalade hon medlemsavgiften till kollektivet i extra städ- och matlagningspass.
Av de nyplockade mjölfrukterna blandade hon en deg och formade frallor, snart spred sig doften av nygräddat bröd. Huset var tyst. Alla de andra var antingen på jobbet eller på kajakutflykt. När frallorna var klara tog hon ut dem ur solugnen, nafsade på ett av de rykande heta bröden. Bryggde en kopp cikoriakaffe och satte sig vid datorterminalen i kontoret. Gick in på ett av sina favoritforum där hon navigerade runt planlöst, läste ett inlägg här och där. Så hamnade hon i en tråd om seglatser till Nordamerika. Som vanligt. Hon läste om andras resor och kroppen sved av längtan.
Plötsligt stängde hon av terminalen. Reste sig med ett ryck. Hon skuttade ned för trappan, drog på sig skorna nästan i farten, slängde sig upp på en av cyklarna som stod parkerade utanför. Med våldsam fart trampade hon ned till den stora vägen, susade förbi cykeltaxis och cykelbud.
Dofterna från stadens restauranger svepte förbi henne i små puffar. Spiskummin och grillade grönsaker. Sorlet från människor, musik och brottstycken av samtal. Hon cyklade förbi biblioteket och gratisgymmet där hon tillbringat många arbetslösa dagar, såg människor i träningskläder med nöjda leenden. En känsla av stolthet vällde upp i magen. Detta var hennes stad.
Hon parkerade cykeln vid arbetsförmedlingskontoret.
“Hej,” flämtade hon. “Jag läste att man kan garantijobba på båtarna som går över Atlanten?”
Handläggaren skrattade åt hennes entusiasm.
“Nej,” sa hen ursäktande. “Det var längesedan vi hade något garantijobb på en båt. Kooperativen som äger båtarna har bra intäkter, om de skulle ansöka om att få en statligt finansierad tjänst hade det inte godkänts.”
“Jaha”, sa Frida. Vände sig bort, försökte dölja sin besvikelse.
“Men jag tror jag har ett annat jobb du kan gilla!”
En vecka senare var Frida på väg ut i skogen igen. Det var en mulen sommarmorgon, vinden blåste genom trädens kronor och fick löven att rassla. Hon gick med en grupp människor, mestadels ungdomar några år yngre än henne. Andra garantijobbare. Med sig hade de små träd i krukor, spadar och handskar.
“Är detta en bra plats?” frågade en av dem.
Arbetsledaren stannade upp. Tittade på marken, på de omgivande växterna. ”Ja, detta blir bra!” sa hon. De började gräva. Snart var det första trädet i marken. De grävde fler gropar, planterade fler träd. Det var matbärande träd av olika sorter, alla speciellt utformade för att bära frukt tidigt på säsongen.
När det var dags för lunchrast tog sig Frida upp på sin vanliga utsiktsplats. Med sig hade hon Avi, en kille i hennes ålder. De hade pratat mycket under förmiddagen, insett att de hade liknande erfarenheter och drömmar.
“Titta,” sa Frida och pekade. Där ute gick ett skepp från hamnen, seglen fulla av vind. De båda följde skeppet med blicken. Vinden rufsade deras hår, tårade deras ögon. Bar med sig ett löfte om äventyr.
En resa över Atlanten kostade hundra tusen. På ett garantijobb tjänar man tio tusen i veckan och om hon snålade skulle Frida kunna spara hälften.
Innan året var slut skulle hon vara på väg.
Foto: Stockcake