Varmt välkomna kära läsare till nästa berättelse från min landet runt resa. Jag är fortfarande kvar i Stockholm och nu i novembertider var det självklart för mig att jag måste besöka stadens mest populära vinterdestination; MOS växthus. Det är en vanlig feluppfattning att MOS- växthus, eller Moset som det oftast kallas av lokalbor, är det största växthuset i Sverige. Det är endast det största av upplevelseväxthusen.
Vår guide Sammy Muhammed, en medelålders man med livliga händer och ett hår likt ståltråd i både färg och textur, mötte oss vid en av de mindre entréerna. Efter en kort presentation släpptes vi in genom glasdörrarna till ett utdraget trapphus täckt av grönska. Tjocka rankor av blad hängde längs väggarna utefter de lutande rullbanden. Det var inte så fuktigt som jag hade förväntat mig men tillräckligt varmt för att vi alla direkt skulle kränga av oss våra jackor och andra ytterplagg. De som hade rullatorer lämpade ner dem på dessa och en man med krökt rygg och en pillemarisk blick under vilda ögonbryn erbjöd mig att dela hans.
”Just nu är det cirka 25 grader med en luftfuktighet på 55 procent. Vi varierar temperaturen över året för att efterlikna säsonger för olika klimat. Här är det sommar just nu och våra druvor mognar för fullt”, sa vår guide.
Mycket riktigt såg jag små klasar av druvor bland de många rankorna. Sammy tog oss till rullbandet uppåt och på vår färd pekade han ut olika sorter, beskrev när de skulle mogna och visade på lamporna som var monterade på väggarna och rullbandets sida.
”Vad växer de i?” frågade jag. Jag kunde inte se var stammarna började bakom grönskan.
”De här har hydroponisk odling, tankarna är bakom väggen. På så sätt kan vi reglera deras näring så att de hela tiden får nästintill för lite. Så att vi får de bästa druvorna.”
”Stackars druvor!” utbrast någon, kanske halvt på skämt.
Sammy nickade.
”Naturen är grym. Frukter blir ofta som godast när de växer i miljöer som är på gränsen vad de klarar av. Kanske hoppas de att deras frön ska få ett bättre liv.”
Jag tyckte inte att druvorna såg ut att lida så farligt, alla plantor var gröna och frodiga. En del rankor var dock utan frukt.
”De där har redan skördats. Våra självplocksevent startar i slutet på oktober och pågår till februari. Kom förbi nästa lördag och köp en biljett så får ni en påse att fylla”, sa Sammy.
Efter två våningar av rullband och en passage genom nya glasdörrar kom vi ut i ett mycket större rum. En bred korridor sträckte sig åt vardera sida; den ena med en vägg och den andra ett räcke ut mot en ljusgård. Taket i korridoren var målat i ljus blågrå färg med små ljuspunkter av spotlights. När jag gick fram till räcket och tittade ut såg jag en liknande korridor som vår mittemot och en bit bort åt sidan en en gångbro som länk. Längs räcket på vår våning hängde vad som såg ut som blomlådor, alla tomma eller med förtorkade bruna blad. När jag tittade uppåt såg jag ytterligare en våning av korridor och bortom den, grå novemberhimmel genom ett glastak. Det svaga dagsljuset var förstärkt av lampor från armaturer i glastaket och från räckena. Resultatet var ett ljust atrium utan att någon källa bländade. När jag tittade neråt syntes ett virrvarr av buskar med träd som stack upp ur dem. Det närmaste trädet hade grenar i nivå med vårt räcke.
”Pakistanska mullbärsträd”, sa Sammy bredvid mig.
”Är det fruktträd?”
”Ja. De smakar ungefär som körsbär, fast lite beskare.”
”Jag tycker de smakar som björnbär”, sa en av de andra lyssnarna vid räcket.
”Vi planterade träden för fem år sen nu och de har redan blivit så här stora”, fortsatte Sammy med ett stort leende.
”Var tar rötterna vägen?” frågade min rollatorvän.
”Vi fyllde upp garagen under golvet med jord, och gjorde hål mellan de två våningarna. Vi behövde sätta in ett helt nytt pelarsystem som var anpassat för att inte vittras sönder av rötterna.”
Flera åhörare gjorde imponerade och lite ängsliga ljud.
Sammy förklarade att den stora delen av växthuset, den vi nu var i, höll samma säsong som utsidan, men med en varmare klimatzon. Mycket riktigt hade de flesta av oss vid det här laget tagit på oss våra jackor igen men vi höll dem öppna.
Turen fortsatta längs korridoren. Väggen bestod mestadels av stora fönster, en del mjölkvitt opaka och andra genomsiktliga. De väggar som återstod täcktes av murgröna varvat med tomma spaljéer. I krukor stod eukalyptus och andra träd av olika sorter, de flesta utan blad. Enstaka stolar och små bord stod insprängda bland krukorna. Sammy förklarade att de mjölkvita fönstren var för bostäder samt verksamheter som inte ville ha insyn. Tydligen gick det bra att se ut men inte in. En del boende verkade dock välkomna insyn för vissa transparenta fönster visade upp skira gardiner och vardagsrumsmöblemang. Vissa rum var svåra att bedöma. Var det en verkstad eller en butik? Ett prydligt vardagsrum eller någon slags mottagningsrum för kunder? Eller både och? Frågorna fortsatte att komma blandat med Sammys presentation.
”Har de några fönster mot andra sidan?”
”Nej det är bara ut mot atriumet”, svarade Sammy ”Eftersom byggnaden har andra bostäder på utsidan. De här bostäderna var tidigare butiker som gjordes om i samband med den första omvandlingen från köpcentrum till stadsdel. Inåt, mot ytterväggen finns sovrum. De har luftutag som går att öppna till olika nivåer av vädring men ingen utblick.”
”Var är köken då?”
”De flesta har inget fullstort kök. Bara kylskåp, frys och några mindre hushållsapparater. Vi beställer upp mat från köket på bottenplan, eller bokar ett kök de gånger vi vill laga maten själva.”
Medan han sa det såg jag en liten trehjulig apparat komma puttrande i mitten av korridoren. ”Är det där en matleverans?” frågade jag.
Sammy tittade fundersamt på den.
”Nej jag tror inte det. Se hur liten dess förpackning är. Oftast är de för mat större en så, iallafall om de behöver isolering för att hålla värmen. Det där är nog någon annan typ av leverans, det kan vara lite vad som, kanske en postleverans som kommit utifrån, något från lånebanken eller som har skickats mellan boende.”
Lite längre fram fanns en yta med ett större möblemang än tidigare; stolar och bord tog upp den största delen av korridoren. På skylten vid entredörren stod Hua bokhandel och Café. Stället var rätt belamrat för att vara sen förmiddag men de flera verkade sitta mer för nytta än nöje, med papper eller skärmar framför sig. De var i samtal med varandra med digitala personer eller assistenter eller gestikulerande för sig själva i sitt skrivande. Plinkande gitarrmusik från någon dold högtalare kompletterade ljudbilden.
Vi fortsatte längs korridoren och såg fler bostäder verksamheter samt fler nakna träd i ljusgården som vår guide pekade ut som lime, apelsin, citron, clementin samt satsumas. Korridoren slutade i en stor glasvägg som sträckte sig från vår korridor till den på andra sidan.
”Var beredda med era jackor igen”, sa Sammy åt oss med ett stort leende innan han vinkade oss genom glasdörrarna.
På andra sidan var det mycket riktigt varmt igen; betydligt varmare än i druventréen. Jag kände det som att värmen strålade mot mig uppifrån och när jag tittade upp såg jag att hela taket i korridoren var en slags lysande yta som utstrålade UV-värme. Den här delen var mycket mer folktätt än de de vi hade sett hittills. Folk satt vid cafébord inhägnade med grönska, stod och hängde vid räcket, eller spankulerade runt längs korridoren som gick i en cirkel runt den öppna ytan i mitten.
Via en spiraltrappa, samt hissen intill för min rollatorvän och hans likar, tog vi oss ner till bottenvåningen. Den öppna delen av bottenvåningen upptogs nästan helt av någon slags damm med en vattenspegel delvis täckt av näckrosor. På nära håll såg jag att vattnet var lite grumligt men det gick att se botten som jag uppskattade till lite mer än en meter ner. Jag såg fiskar av olika slag; orangea små och större gråa. Några personer satt på en lite brygga och badade fötterna.
”Är det hygieniskt?”
”Ja det är ingen fara. Vi filtrerar vattnet och behandlar det med UV strålning innan vi släpper tillbaka det i dammen”, sa Sammy.
Vi avslutade turen med en lunch av fisk från dammen.
Överlag var det en mycket trevlig och intressant upplevelse. Jag rekommenderar er varmt att besöka Moset om ni har möjlighet.
Foto: Ali Safdarian, CC BY 3.0 https://creativecommons.org/licenses/by/3.0, via Wikimedia Commons