Den 6/5 skrev Björn Wiman i DN om klimatförändringen med anledning av en ny rapport om Arktis som redovisar att temperaturökningen där går snabbare än någonsin. Det är mycket oroande, samtidigt som Björns Wimans närmanste omgivning inte ger uttryck för någon större oro när nyheten kommenteras på SVT. Inte heller hos svenska folket eller politikerna tycks frågan väcka engagemang, trots att SOM-institutet funnit att oron för förändrat klimat ligger på första plats över svenskarnas oro. Wiman konstaterar att det knappast kommer att ske någon grön revolution utan snarare små grå steg av förändring, och att pessimismen inte får breda ut sig då den är populismens bästa vän.
Mot detta vänder sig Ulf Danielsson d 11/5. Han skriver ” Björn Wiman inser fullt ut allvaret i det som håller på att hända och att ett nytt och dramatiskt skede tagit sin början. Men samtidigt skräms han av hur detta kan leda till en pessimism som för med sig en farlig populism. Han väljer därför tillförsikten och är inte ensam. Välvilliga politiker, oavsett hur gröna de säger sig vara, fruktar att ju mer man skräms desto större blir risken för förlamande passivitet, och bedyrar därför att någon avgörande förändring i hur vi lever inte kommer att behövas. Klimatmålen kan nog hanteras med en grönare tillväxt. Motsägelsen är uppenbar och följden blir misstro, frustration och ironiskt nog just likgiltighet hos de som lyssnar till varningarna men inte får någon förebild för handling. Förnekelse och faktaresistens blir de sätt man väljer att hantera sin egen uppgivenhet.”
”Det handlar om att se svårigheterna utan skönmålning, och inse att det inte kommer att gå väl om inget görs. I denna mening handlar det definitivt om pessimism. Men det är en klarsynt pessimism, som inte stannar i uppgivenhet. I stället går den vidare för att föda fram en vilja att faktiskt göra något åt det som sker. Men det förpliktigar och det följer krav.”