Igår var jag på konsert. Det var vackert och magiskt och på vägen hem delade jag bilder av en lycklig försommarkväll full av kärlek och kulörta lyktor i mina sociala medier. Jag delar ganska mycket sånt. Mitt liv är härligt och jag mår bra just nu. Men ibland känns det absurt. När mitt inlägg hamnar bredvid mina vänners inlägg om att i Indien är det nu så varmt att det bokstavligen regnar döda fåglar från himlen. Då undrar jag vad jag håller på med som går på konsert. Får man egentligen göra något annat än att hungerstrejka utanför riksdagen och limma fast sig på flygplan när vi är en hårsmån, ett andetag, en sekund från att sabba våra barns framtid för alltid?
Mina nöjen är inte särskilt klimatskadliga. Jag delar inga flygresor, ingen överdriven konsumtion eller liknande. På sätt och vis kan man väl säga att jag är en reklampelare för alternativa vägar till lycka och välmående, det handlar om saker som natur, kultur, gemenskap, skapande, hälsosamt leverne och personlig utveckling. Men ibland undrar jag ändå om mina inlägg, och bara det faktum att jag går runt och mår bra, kan bidra till att skapa en falsk känsla av trygghet. Om det kan skicka signaler som på ett omedvetet plan får människor att känna ”Om till och med Charlotta som är så klimatengagerad går på konsert och verkar lycklig kan väl inte läget vara så illa” typ.
Och visst finns det något farligt förföriskt i lyckan. Har man ångest kan man lika gärna engagera sig för klimatet, det ger en befriande oglättig gemenskap och något meningsfullt att göra. Men mår man bra har man något att förlora när man väljer att se monstret i ögonen. Det kan vara lockande att titta på något trevligare istället. Att intala sig att bara vi yogar/kramas/dansar eller ledarskapsutvecklar oss tillräckligt så kommer klimatkrisen och annat elände att lösas automatiskt eftersom människor som mår bra vill väl. Men vi vet ju att det inte stämmer. Krisen är för akut, vi har inte tid att vänta på att alla ska bli harmoniska och upplysta. Problem som inte beror på illvilja kan inte lösas med enbart välvilja.
Är då svaret att vi måste elda under vår ångest? Jag tror inte det. Människor som inte mår bra bränner ofta ut sig i sitt engagemang, och även om ”Kom och ha ångest med oss!” är en slogan som tilltalar vissa så avskräcker den nog fler. Jag tror istället att vi måste våga försöka må bra och se sanningen i vitögat samtidigt. Det är läskigt och smärtsamt att älska livet och samtidigt ta in att allt vi älskar är akut hotat. Men det finns också en bottenlös skönhet och kraft i det. Aldrig glittrar världen som när det kan vara vår sista dag på jorden. Jag ser mig omkring och tänker att ännu finns det liljekonvaljer och än slår björkarna ut. Än sjunger koltrasten, ännu leker barnen i parken och ännu skapar människor förunderlig musik. Det fyller mig med tacksamhet och aktiverar min beskyddarinstinkt. Det gör att min krismedvetenhet inte längre känns som ett kors jag måste bära, utan som en gåva som jag vill dela med fler.
Charlotta Johansson
Skriv en krönika som rör klimatet du med! Mer info här:
https://klimataktion.se/kontakt/material-till-hemsidan/