Klimataktivism sker i hela världen och i många former. Sverige är fortfarande ett av världens mer demokratiska länder så här har vi ett brett spektrum av aktivism, från insändare i lokaltidningen till fastlimmade aktivister på landets mest trafikerade motorvägar och igenfyllda dräneringsdiken i torvtäkter.
Vår regering anser sig följa planen för Sveriges klimatmål, samtidigt som de tar beslut som ökar våra utsläpp. De tycker inte om den kritik de då får, och försöker på olika sätt motarbeta klimatrörelsen och dess opinionsarbete.
Protesterna mot att inte tillräckliga åtgärder vidtas från regeringens sida har blivit starkare i takt med att klimatkrisen drabbar allt fler människor. Rättsväsendets svar har varit att öka repressalierna, något som har kritiserats i en FN-rapport nyligen.
Ett sätt har varit att hitta lagtexter som kan användas mot enskilda aktivister, till exempel en lag om sabotage från andra världskriget. Just den lagen har nu av högre instans förklarats inte gälla klimataktioner, så det pågår en diskussion om var gränserna går för demonstrationer.
Justitierådet Thomas Bull, Högsta Förvaltningsdomstolen, (som av regeringen nyligen utsetts till nästa justitiekansler) skriver exempelvis:
”I demonstrationsfriheten ingår ett oundvikligt moment av störning { … } att trafik störs, att människor försenas och framkomligheten inskränks”. ”Endast sammankomster som orsakar svårare oordning eller allvarlig störning av trafiken kan upplösas”.
Vidare måste Sveriges lag följa Europakonventionen Artikel 11 (RF Kap 2, 19 §) vilken tolkas så att:
[Avsaknad av tillstånd] ”ska inte innebära ett gömt hinder för rätten att delta i fredliga sammankomster” och att det är ”viktigt att de offentliga myndigheterna visar en viss tolerans mot fredliga sammankomster” (Ataman v. Turkey 38,42)
och att:
”En arrangör av en sammankomst ska inte tvingas eller pressas att acceptera vilka alternativ som helst som myndigheterna föreslår, eller att förhandla med myndigheterna om centrala aspekter (särskild tid eller plats) för en planerad sammankomst.” (Lashmankin and Others v. Russia 316.23)
Århuskonventionen säger ungefär att:
”Fredliga miljödemonstranter får inte förföljas, straffas eller trakasseras”.
Romstadgan för Internationella Brottmålsdomstolen avser att skydda en befolkning från statligt förtryck genom till exempel mord och utrotning. Ett exempel på utrotningshot kan vara en folkgrupp som protesterar mot en klimatpolitik som hotar deras överlevnad. Stadgan förbjuder bland annat (svensk icke officiell översättning):
”Förföljelse av en identifierbar folkgrupp eller ett identifierbart kollektiv av politiska { … } eller av andra skäl som universellt är erkända som otillåtna enligt folkrätten” (Artikel 7, 1h)
”I punkt 1 … avses med angrepp riktat mot civilbefolkning: ett beteende som består i upprepat förövande av gärningar som avses i punkt 1 mot civilbefolkning för att främja en stats eller en organisations politik” (Artikel 7, 2a)
Att förhindra arbetet för en nödvändig klimatomställning, såsom exempelvis genom att tysta ner demonstrationer, innebär ett brott mot mänskligheten genom hot om utrotning av delar av befolkningen.
Slutligen har FN publicerat en lång rapport som i detalj beskriver vilka rättigheter som medlemsstaterna måste ge klimataktivister. Bland annat skriver rapportören att:
”Med hänsyn till det stora allmänna intresset av att främja klimaträttvisa är det särskilt viktigt att stater erkänner och ger utrymme för civil olydnad”. (A/76/222, punkt 64).
Våra lagar reglerar inte bara medborgarnas rättigheter och skyldigheter, även staten – ”det allmänna” – måste följa lagarna. Den viktigaste av Sveriges grundlagar, Regeringsformen, säger redan i första kapitlet att:
”Det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer.” (RF 1974:152 Kap 1, 2 §, 3 st)
Om vår regering följde den lagen så skulle det inte behövas någon klimatrörelse.
Ola Gabrielson, Styrelseledamot i Klimataktion riks