Den som har läst boken ”Klimatpsykologi” (och har du minsta intresse för klimatfrågan är den ett måste) vet vad effektglappet är. Det är den mänskliga tendensen att använda små steg i rätt riktning som ursäkt för att inte ta större steg. ”Jag som äter vegetariskt och har lågenergilampor måste ju kunna unna mig en liten resa till Kanarieöarna” till exempel. Vi har också en tendens att låta exempelvis det faktum att vi flyger mindre nu än för ett par år sedan invagga oss i någon slags falsk trygghet om att saker går åt rätt håll för att vi gör det. Men i själva verket är det som att gå uppför en nedåtgående rulltrappa; man går och går men kommer ingenstans, och trappan leder fortfarande ner i avgrunden.
Samma fenomen syns även på organisationsnivå. Vi i klimatrörelsen har länge längtat efter att facken ska komma in i matchen. Det är logiskt och nödvändigt, det finns inga jobb på en död planet och facken sitter på massor av makt. Därför var jag försiktigt optimistisk när jag gick på ett fackförbunds frukostseminarium om deras nyinstiftade roll ”klimatombud”. Jag vet inte vad jag hade väntat mig och hoppats på. Kanske någon slags erkännande av att vi befinner oss i mänsklighetens största kris någonsin och att det är extremt bråttom att ställa om totalt? Att vi genast måste se till att alla arbetstagare förstår allvaret, alla arbetsgivare tar sitt ansvar och att politikerna skapar förutsättningar för en snabb och drastisk omställning av hela samhället? I så fall var jag naiv.
Fackförbundets klimatombud ska bland annat se till att det finns hopfällbara cyklar på kontoren som de anställda kan använda och ordna ”plogging” på lunchrasterna. Okej jag raljerar lite, några andra aktiviteter som säkert är vettiga nämndes också. Men det var plågsamt att lyssna på hur aktivisterna från Fridays For Future som var inbjudna fick stå där och säga ”Jo det här är ju bra men…” för att sedan få en klapp på huvudet om hur bra det är att de är blåslampor i slutet. Det är patetiskt att vi som vuxenvärld inte kan, inte vill, bättre än så.
Frågan är såklart också relevant inom miljörörelsen, gör vi tillräckligt eller köper vi oss bara ett bättre samvete genom att gå på lite demonstrationer, skänka pengar och skriva på namninsamlingar? Lurar vi oss själva att vi ”gör något” fast vi egentligen bara lydigt följer flocken mot stupet? Det är en viktig och välbehövlig debatt. Men när en grupp vuxna sätter sig i vägen för en demonstration anordnad av ungdomar tycker jag det blir problematiskt. Särskilt när ungdomsrörelsen som blir ifrågasatt har varit betydligt mer framgångsrik, både vad gäller mobilisering och opinionsbildning, än vad de som ifrågasätter har varit…
Det vi alla behöver bli bättre på är självkritik. Gör jag, min förening, mitt företag, mitt parti, mitt land etc. tillräckligt? Gör vi rätt saker, fokuserar vi sådant som faktiskt spelar någon roll? Jobbar vi effektivt, kommunicerar vi framgångsrikt och tar vi ett rimligt ansvar i förhållande till vår egen maktposition? Och det är inte rimligt att ungdomar som anordnar globala strejker med miljontals deltagare ska behöva berömma mäktiga fackförbund för att de fixar hopvikbara cyklar till några kontor. Skärpning vuxenvärlden!
Charlotta Johansson
Detta är en krönika och krönikörens åsikter är inte nödvändigtvis samma som Klimataktions.
Skriv en krönika som rör klimatet du med! Mer info här:
https://klimataktion.se/kontakt/material-till-hemsidan/