Det finns stöd från både folk och forskning för att prioritera miljö högre än tillväxt och välja kortare arbetstid i stället för maximerad köpkraft. Det skriver forskare samt debattörer från miljöorganisationer.
2008 konstaterade Naturvårdsverket att klimatpåverkan från snittsvenskens konsumtion behöver halveras till 2020 om vi ska klara vår beskärda del av klimatansvaret, vilket även uppmärksammades i riksdagen då. Minskningen 2008–2017 blev 21 procent, men efter att dessa låga frukter plockats så har inte ens coronakrisen tillfälligt fått ner utsläppen tillräckligt. I stället har de globala trenderna visat att det nu krävs ännu snabbare klimatåtgärder än i bedömningarna från 2008.
Även om alla världens varor vore miljömärkta skulle det inte räcka, för jordens yta och resurser är begränsade. Allt fler tycks ta till sig det. I rapporter från FN:s klimatpanel IPCC och dess motsvarighet för biologisk mångfald – IPBES – är forskarna nu mer frispråkiga om överkonsumtion. IPBES rapport 2019 baseras på över 15 000 vetenskapliga publikationer och togs fram av över 400 experter från 50 länder. Ett av huvudbudskapen är att en global hållbar ekonomi behöver fokusera på minskad konsumtion och visionen för ett gott liv – livskvalitet i stället för fokus på ekonomisk tillväxt.
Vi behöver inse att mer inte är samma sak som bättre. Ju mer vi arbetar desto mer tjänar vi, och ju rikare en person eller ett land är, desto mer konsumeras och desto mer förstörs miljön som är grunden för allt annat. Därför behöver samhället – med balanserande åtgärder för jämlikhet – åter prioritera kortare arbetstid i stället för bara ökad köpkraft genom högre löner.
Vissa påstår att vi inte har råd med det, men uppenbarligen hade vi råd med både kortare arbetstid och högre löner fram till 70-talet när vi var mycket mindre rika än nu.
Ungefär halva svenska folket är fortfarande positiva till sex timmars arbetsdag, trots att det perspektivet är väldigt frånvarande i riksdagsdebatterna. Ännu fler är för om det inte anges hur mycket arbetstiden ska kortas. Nu när det blivit aktuellt för fler att dela på jobben under coronakrisen har stödet ökat ytterligare.
I en rad länder ser vi nu hur det rör på sig: I Finland har statsministern krävt konkreta steg för kortare arbetstid, på Nya Zeeland har premiärministern lyft fyra dagars arbetsvecka, och i Tyskland har metallfacket med över två miljoner medlemmar fört fram kortare arbetstid till följd av både pandemin och automatiseringen.
Även när tillväxt ställs mot miljö är det stort glapp mellan folket och de folkvalda i Sverige. Svenska folket är för att ”satsa på ett miljövänligt samhälle även om det innebär sänkt materiell levnadsstandard” och likaså när miljö ställs mot ”låg eller ingen ekonomisk tillväxt”. Men riksdagen kräver att minskade utsläpp ska förenas med tillväxt.Annons
Runt om i världen vill människor nu ha en grönare ekonomi och prioritera miljö högre än tillväxt. Det är på goda grunder. Globalt har koldioxidutsläpp, användning av naturresurser och ekonomisk tillväxt gått hand i hand. Utsläppen har ökat konstant utom när BNP backat som vid oljekriserna på 70-talet, Sovjetunionens kollaps, finanskrisen 2008 och nu 2020.
BNP ökar bara om vi jobbar fler timmar eller använder mer resurser (kapital, energi, råvaror) per timme. Därför är evig tillväxt på en begränsad planet inte hållbart. Ekonomisk tillväxt har alltså inget likhetstecken till vare sig effektivitet, kreativitet eller utveckling, utan drivs främst av kapitalinvesteringar.
Så ju högre tillväxt, desto större måste en eventuell frikoppling från dessa samband bli om vi ska klara planetens gränser, som det inte går att kompromissa med. Att klara miljömålen med tillväxtkrav blir således väldigt svårt, även inräknat att förnybart allt oftare är billigare än fossilt, eller med stora förhoppningar om artificiell intelligens.
Så hur hanterar vi ett långvarigt påtvingat scenario utan global ekonomisk tillväxt? Ska vi vänta på fler plötsliga ekonomiska kollapser, eller agera för mer planerad pyspunka i de uppblåsta tillväxtballongerna?
Coronakollapserna är givetvis inget attraktivt alternativ. Även om vissa nu fått mer fri tid och minskat sin konsumtion, så har påtvingad social isolering och ökad oro minskat mångas välmående. Så det vi ser nu säger inte mycket om hur ett samhälle där vi successivt väljer mer fri tid skulle se ut.
Däremot vet vi att ting tar tid. Det tar tid att tjäna ihop till saker, det tar tid att välja ut saker och det tar tid att sköta om saker. Men tillgängligheten till saker kan bli minst lika bra om vi i stället samäger, lånar, skänker och hyr mer, till exempel via fler fritidsbibliotek.
När tid prioriteras högre än tillväxt kan samarbetsekonomi stimuleras och stärka sociala relationer – särskilt i lokalsamhällen. Vilket i sin tur kan stärka vår förmåga att klara kriser och göra att vi bryr oss om varandra mer – altruism i stället för ägoism. Mindre av materialistiska värderingar är också kopplat till ett högre välbefinnande. Så det finns mer än tillräckligt för alla om vi fördelar bättre och slösar mindre.
Som vi sett kan kriser ändra normer väldigt snabbt. Men det kan också nya lagar. De allra flesta svenskar är beredda att ta större ansvar för miljön om bara grannar och andra tvingas göra samma sak. Så nu – när klockan klämtar för klimatet och det redan finns stöd från folk och forskning för mer tid och mindre tillväxt – är det hög tid att agera.
Sänk normalarbetstiden. Låt shoppingdagar som Black Friday bli köpfria dagar. Låt oss välja tid för eftertanke, tid för omtanke och tid att leva.
Göran Hådén
talesperson En köpfri dag
Katarina Björk
ordförande tankesmedjan Cogito
Tove Lönneborg
ordförande Fältbiologerna
Pia Björstrand
talesperson Klimataktion
Thomas Hahn
docent i ekologisk ekonomi
Pernilla Hagbert
forskare i hållbar omställning
Ola Persson
doktorand med fokus på hållbar konsumtion och arbetstidsförkortning
David Collste
doktorand i vetenskap om hållbar utveckling och nationalekonomi
Eléonore Fauré
forskare och doktor specialiserad i miljöstrategisk analys